En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

Ja men så bra att ni kunde lösa det så, ska hålla tummarna att det tar sig för er den här gången :).

Tack så jättemycket för att du berättar! Du fick alltså utskrivet redan efter första besöket? Jag har ju fått äl nu de två senaste cyklerna även om de varit väldigt långa (ca 50 dagar) och lyckats skramla ihop 5 ägglossningar totalt sen vi började försöka för ett år sen. Jag kommer vara på cd 3 vid besöket på onsdag. Hoppas att mannens simmare är tip top så att det inte blir problem där också, men det provet skulle vi visst lämna senare då vi måste åka en bit för det.

Ja, var ska jag ens börja? Jag är så jävla bitter att jag knappt kan umgås bland folk längre. Närmar mig 2 jävla år och idag började mensen klockrent, precis på dagen, precis som jävla vanligt. Ringde fertilitetskliniken jag går till och ifrågasatte varför jag ens går på Letrozole när jag så uppenbart får ÄL varenda jävla månad. Fick till svar att jag ska testa lite till, precis som jävla vanligt. Är så frustrerad och bitter och ARG hela tiden?! Allt påminner mig om att jag är en infertil jävla kossa; hela området jag bor i fullkomligt kryllar av barn, och likaså min omgivning. Min sambos bästa vän ska bli pappa i sommar helt utan planering - hoppsan haha ha ha - ska träffa dem imorgon för första gången och jag funderar seriöst på att fejka att jag är sjuk för jag pallar inte låtsas vara glad. Tror inte jag ens orkar försöka.

All eloge till oss som försöker förgäves varenda jävla månad. Fy fan.

Eh.... ber lite om ursäkt för min ordspya här, men men

Hej!

Här är en till som försöker med barn nr 2 (3 egentligen om man ska räkna med änglabarnet <3).

Vi har försökt snart i ett år... Jag tror dock jag har ärrvävnad i livmodern efter två skrapningar under samma dag.. därför det inte händer något men jag vet att jag har ägglossning! Så frustrerande.

Drygt ett halvår efter vår jobbiga 21veckors aborten med tillhörande skrapning fick jag reda på att min chef och syster väntade barn. Då kraschade jag... Så nu är väntan varje månad på ägglossning en evighet!

Hej! Så ledsen att höra om din sena abort :( Får man lov att fråga om varför ni behövde genomgå det? 

Har du fått kollat om det är ärrvävnad eller är det en misstanke du har?

Har inte varit i samma situation med en abort i bagaget men att höra om andras graviditeter när man själv har det tufft är fruktansvärt. 

Hej! Så ledsen att höra om din sena abort :( Får man lov att fråga om varför ni behövde genomgå det? 

Har du fått kollat om det är ärrvävnad eller är det en misstanke du har?

Har inte varit i samma situation med en abort i bagaget men att höra om andras graviditeter när man själv har det tufft är fruktansvärt. 

Har redan vinkat på er, tänkte berätta lite om mig nu. :)

Är 33, sambon 34. Har en dotter som är sex år. Var inget problem att få till henne, blev på andra försöket. Kort därefter berättade min sambo att han inte vill ha fler barn. Var en total chock, vi hade inte direkt diskuterat antal tidigare men jag var själv helt inställd på i alla fall två barn. I flera år försökte jag övertyga honom och när det inte gick försökte jag acceptera läget, blev sedan deprimerad och slutligen gick vi i terapi tillsammans pga detta. Vi kom fram till att vi måste enas om något eller så skulle vi bli olyckliga och kanske dela på oss (till saken hör att vi i övrigt har ett väldigt bra förhållande). Sambon tyckte därför att vi ändå ska försöka att få ett barn till, han resonerar som så att han aldrig kommer att ångra det barn han fått men att jag kommer att ångra att jag inte fick ett till. Så så sjukt romantiskt är det för oss i vår bebisverkstad! En (jag) som längtar och håller på att förgås varje månad i denna eviga väntan och en (han) som i smyg andas ut varje gång min mens kommer...

Vi har försökt ca 15 gånger nu (har tappat räkningen). Jag tillhör väl den "lyckliga" skara där inget är fel. Jag har ganska regelbunden mens, jag känner otroligt tydlig exakt när ägget släpper vilket är varje månad i princip. Jag har normalt bmi och tränar regelbundet, äter varierat osv. Vi ligger allt vad vi kan när det behövs. Men plusset kommer inte. Jag har varit hos gyn och undersökts och allt ser fint ut. Jag har visserligen bara en äggledare men det ska inte spela så himla stor roll vad jag förstått. 

Jag håller på att tappa fattningen. Det här med tid är relativt. Har skummat tråden och sett att några av er har försökt betydligt längre. Vilka kämpar ni är!! Jag känner dock att min resa började mer än sex år sen. Enda sen dess har jag kämpat med att få min sambo på samma bana, försökt acceptera att det inte blir fler osv. Och när vi väl försöker och jag trodde att NU händer det så ska det såklart inte gå! Varje gång mensen kommer så stänger jag in mig på toa och ligger i fosterställning på golvet och gråtskriker in i ett ihopvirat badlakan. Jag kan prata med min sambo men känner inte att det hjälper när han egentligen är nöjd som det är med vår dotter. Så därför bär jag det mesta ensam tills ibland när bägaren rinner över och jag bannar honom för att det aldrig går... Stackarn. Han har ju rätt till sina känslor och jag respekterar verkligen hans ställning i det hela.

Oj nu blev ju detta sjukt långt och det känns som jag fortfarande har så mycket jag behöver få ur mig och diskutera med er... Hoppas att 2019 är året då våra drömmar besannas!

Håller med! Närmar oss också 2 år förutom ett missfall på vägen i v8. Snacka om bitter man blev efter det. Ska tydligen både ta länge + gå åt helvete! Vi får iaf fortsätta utredningen men ska inte ens skriva hur många timmar vi måste åka bil för ett läkarsamtal och en spolning.

Var glad om ni bor i normala städer som har sjukvård!

Förstår det måste vara jävligt o se råkade graviditeter. Då känns det ju verkligen som att vissa inte är "värda" att få samma sak. Jag har undvikit jättemånga, det är ok! Blir svårare ju närmare man är men bekanta och yttre kretsen vänner är bara att stryka bort! Om jag har fått mens nyligt träffar jag definitivt inte nån med barn.

O känner igen att man känner sig som en steril looser både på jobb och i bostadsområde. Vill bara spy på folk som går runt med barnvagn medans jag knappt klarar en lunch hemma utan att gråta innan jag ska tillbaka till jobbet. Det här är lätt det värsta jag varit med om i livet (inräknat då att det är så utdraget över tid, det är ingen konkret sorg man kan hantera på riktigt)...

Nu tycker jag alla med 0 barn ska få gå före i graviditetskön, men verkar ju inte finnas en sån ????