Missfall, hur tog ni er vidare?

Be din familjeläkare om att du vill prata med en psykolog. Missfall är jobbigt, speciellt när det är så efterlängtat.

Jag har förlorat två barn. Min fin pojk som föddes i v.25 och som somnade in efter 10 dagar och min lilla flicka som somnade in i min mage i v.25 pga en infektion.

Det är vidrigt att gå igenom detta och vissa dagar vill man krypa ur sitt skinn men jag och min sambo lever vidare för de barn vi har fått men som inte fick stanna. Vi lever vidare för att dom ska finnas kvar i våra tankar och i våra hjärtan. Vi vill inte att våra barns liv ska göra så vi går ner oss utan deras små liv gör vår kärlek så mycket större. Våra barn har lärt oss att inte ta livet för givet, att vara glada och ta tillvara på livet, vänner och familj.

Men det är svårt för emmellanåt brister hjärtat. Och vi måste även tillåta det att ske. Det går inte en dag utan att vi tänker på dom och vi skulle göra allt för att ändra på det. Men det går inte.

En vacker dag önskar vi ett syskon åt dom, så våra små änglar kan vaka över deras syskon.

Tillåt dig själv att vara ledsen men också glad. Och prata! Prata prata prata med vänner, familj och din pojkvän.

Hej,

Jag har haft ett missfall och det var det värsta jag varit med om. Mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag sörjer fortfarande det och det var fyra år sedan. Jag har väldigt svårt att bli gravid så jag tog det väldigt hårt. Men jag kände samtidigt glädje över att kunna bli gravid. Bara det är en välsignelse. Så jag tänker att du ska fokusera på att du KAN bli gravid och att du kommer bli gravid snart igen så fort din kropp är redo så händer det <3 Jag tror inte att det blir bättre om du stannar hemma och oroar dig. Försök hitta något annat att fokusera på. Älskar du julen? Börja fokusera på det? Så fort du är hemma och börjar tänka sätt på en serie som du kan sträcktitta på. Vad tycker du om att göra?

4 missfall och står fortfarande på benen, vad ska man söga

4 missfall och står fortfarande på benen, vad ska man söga

Jag kände samma sak när jag fick mitt missfall. Jag var helt otröstlig och det enda som motade bort orosmolnen var när min pojkvän höll om mig och peppade att vi skulle lyckas nästa gång istället. Varje mens därefter kändes som ett enormt nederlag. Jag fastnade i att jag kanske aldrig skulle bli gravid igen, att missfallet kanske var min enda chans. Men vet du? Vi lyckades. Efter många slitsamma månader blev vi gravida igen och om två månader kommer vår eftersaknade dotter att födas!

Så ge inte upp. Försök fokusera på att ta hand om er och er relation, åk på romantiska utflykter, njut av tiden innan ni blir föräldrar och maxa sexet (särskilt runt ägglossning)! Ni har blivit gravida tidigare så ni kommer bli det igen!

Prata, prata, prata och prata lite till.

Jag märkte att ju mer jag pratade (och skrev om det med andra som råkat ut för samma sak här på FL) desto lättare gick det att ta mig vidare.

Jag fick mitt första missfall hösten 2008, precis innan min födelsedag. Hade just hunnit berätta för pappa och mina morföräldrar (mamma visste sen plus) och trodde jag var i v12. Det hade gått jättefort att bli gravid från att vi pratat om att börja försöka i början av sommaren samma år. När jag började störtblöda så åkte jag in till gynakuten som först inte trodde på att jag varit gravid då jag redan rensat så bra. Men med ovanligt höga hcg-värden så började de misstänka mola/druvbörd eller utomkveds istället. Min gissning så här långt senare är att jag väntade tvillingar även den gången. Man upptäckte ett myom dock som var väldigt stort.

Opererade bort myomet ungefär ett år senare och sen några månader efter det så fick jag ok att fortsätta försöka igen. Då var vi inne på början av 2010. Det dröjde till maj 2011 innan det blev plus igen. Blev glad men ändå avvaktande, jag visste ju att det kunde gå åt skogen. Vi hade tid under semestern för KUB-ul och innan det så hade jag en föraning om att det hade gått åt skogen igen. Det hade det. Såg ett perfekt litet foster som såg ut att ligga och sova. Det gjorde det inte. Sköterskan kallade in en läkare som bekräftade att liten dött i v9. Började blöda spontant på kvällen.

Den gången höll på att ta knäcken på mig och på vår relation. Det dröjde nu ända till mars 2013 innan det blev plus igen. Under våren och sommaren 2012 hade jag gått hos en gynekolog då jag tyckte att min mens var konstig och han tog min oro på allvar. Även om vi inte kunde göra en utredning eftersom jag "bara" haft två misslyckade graviditeter så fick jag tabletter för att hjälpa till att rensa livmodern. Han tyckte sig se en polyp och skickade en remiss för att ta bort den. I remissen hade han tydligen även skrivit att de skulle spola mina äggledare. När vi skiljdes åt sa han att jag skulle återkomma när jag fick ett plus igen. Det fick jag i början av mars 2013. Ringde till gyn och fick en tid ca en månad senare. Trodde då att jag var i v7+5. Kom dit och fick veta att jag var "väldigt gravid" (gynekologens ord ) för det låg två i magen.

Det var en graviditet full av oro första halvan. Första milstolpen var KUB-ul, andra var RUL. Först efter RUL kunde jag börja tro på att det kanske skulle gå vägen denna gång. Var förberedd på att de skulle komma för tidigt, för det vet ju "alla" att tvillingar gör Inte mina. De mådde så gott där inne så de ville inte ut. På BF fick vi vräka ut dem. Tyvärr var varken de eller min kropp speciellt samarbetsvillig så det tog lång tid att få ut dem, slutade med snitt.

Snart fyller de 5 år, mina älskade huliganer och duracellkaniner. Vägen dit var lång men det gick till slut. 5 år fram till levande bebis(ar).

Ge inte upp. Prata om din sorg. Be om hjälp att få prata med en kurator om det hela om du inte känner att du kommer vidare.

KRAM

Prata, prata och återigen prata. Det fungerade för mig.

Hej allihop. Tack för alla svar ni gett mig. Förlåt att jag inte svarat men jag bröt ihop och har inte varit inloggad.

Jag försöker blicka framåt och vi försöker. Tyvärr så känner jag mig lite ensam i det men det är väl svårt för mig sambo att förstå helt verkar det som.

Men ni ger mig styrka och hopp. Tack för det!!!!

Det är svårt för männen att förstå även om de också har förlorat ett blivande barn. Därför så var räddningen för mig just att prata om det med andra som också fått missfall. Eller svara helt ärligt på frågan om hur man mådde och orsaken varför. Det visade sig att flera i min omgivning gått igenom samma sak, något jag inte visste innan.

*kramar om*

Drömmen om ett syskon, optimist av natur...

Har haft 6 misslyckade graviditeter utav 8.

Min första graviditet resulterade i min underbara 3-åring, och utan henne hade det varit bra mycket tuffare.

Jag är med i en grupp med otroligt starka kvinnor, som också har ett slags hopp och optimism om att det en dag ska gå - trots upprepade missfall. Klart det är ett knytnävsslag så snart man börjat se lite blod. Men man reser sig upp och tänker att det någon gång ska lyckas.

Missfall är vanligare än många tror. Upprepade missfall är däremot inte lika vanligt. I min båt måste man utredas. Jag fick behandling, och är i v 37 nu.

Lycka till, hoppas du går hela vägen mycket snart!