Missfall, hur tog ni er vidare?
Prata, prata, prata och prata lite till.
Jag märkte att ju mer jag pratade (och skrev om det med andra som råkat ut för samma sak här på FL) desto lättare gick det att ta mig vidare.
Jag fick mitt första missfall hösten 2008, precis innan min födelsedag. Hade just hunnit berätta för pappa och mina morföräldrar (mamma visste sen plus) och trodde jag var i v12. Det hade gått jättefort att bli gravid från att vi pratat om att börja försöka i början av sommaren samma år. När jag började störtblöda så åkte jag in till gynakuten som först inte trodde på att jag varit gravid då jag redan rensat så bra. Men med ovanligt höga hcg-värden så började de misstänka mola/druvbörd eller utomkveds istället. Min gissning så här långt senare är att jag väntade tvillingar även den gången. Man upptäckte ett myom dock som var väldigt stort.
Opererade bort myomet ungefär ett år senare och sen några månader efter det så fick jag ok att fortsätta försöka igen. Då var vi inne på början av 2010. Det dröjde till maj 2011 innan det blev plus igen. Blev glad men ändå avvaktande, jag visste ju att det kunde gå åt skogen. Vi hade tid under semestern för KUB-ul och innan det så hade jag en föraning om att det hade gått åt skogen igen. Det hade det. Såg ett perfekt litet foster som såg ut att ligga och sova. Det gjorde det inte. Sköterskan kallade in en läkare som bekräftade att liten dött i v9. Började blöda spontant på kvällen.
Den gången höll på att ta knäcken på mig och på vår relation. Det dröjde nu ända till mars 2013 innan det blev plus igen. Under våren och sommaren 2012 hade jag gått hos en gynekolog då jag tyckte att min mens var konstig och han tog min oro på allvar. Även om vi inte kunde göra en utredning eftersom jag "bara" haft två misslyckade graviditeter så fick jag tabletter för att hjälpa till att rensa livmodern. Han tyckte sig se en polyp och skickade en remiss för att ta bort den. I remissen hade han tydligen även skrivit att de skulle spola mina äggledare. När vi skiljdes åt sa han att jag skulle återkomma när jag fick ett plus igen. Det fick jag i början av mars 2013. Ringde till gyn och fick en tid ca en månad senare. Trodde då att jag var i v7+5. Kom dit och fick veta att jag var "väldigt gravid" (gynekologens ord 
) för det låg två i magen.
Det var en graviditet full av oro första halvan. Första milstolpen var KUB-ul, andra var RUL. Först efter RUL kunde jag börja tro på att det kanske skulle gå vägen denna gång. Var förberedd på att de skulle komma för tidigt, för det vet ju "alla" att tvillingar gör 
Inte mina. De mådde så gott där inne så de ville inte ut. På BF fick vi vräka ut dem. Tyvärr var varken de eller min kropp speciellt samarbetsvillig så det tog lång tid att få ut dem, slutade med snitt.
Snart fyller de 5 år, mina älskade huliganer och duracellkaniner. Vägen dit var lång men det gick till slut. 5 år fram till levande bebis(ar).
Ge inte upp. Prata om din sorg. Be om hjälp att få prata med en kurator om det hela om du inte känner att du kommer vidare.
KRAM