Hur mycket kräver ni av en bonusförälder?

Jag tänker verkligen exakt så. Ändå så är jag för snäll från början och sen är det svårt att backa. Måste bli tydligare med gränserna. Jag är lärare från början och gillar barn, men ibland tror folk att man tycker det är jättekul med barn hela tiden då... 

Det är ju olika för alla och just därför drt är viktigt att prata igenom förväntningar i förväg och säga hur man vill ha det.

Och viktigaste är att man är ärlig med sina krav, vet alldeles för många som det skiter sig för ganska på en gång för att förväntningarna var högre än det uttalade kravet. Man säger en sak men förväntar sig fullt ansvar. Då blir det fel.

Och åt andra sidan är ju inget hackat i sten, förväntningar och krav kan förändras med tiden vilket är helt okej bara man alltid är öppen och ärlig med det.

Något jag upplever på nära håll är att mamman gärna ser en föräldraroll i en bonuspappa - men går bärsärk av vansinne när exets flickvän vill göra samma sak.. "hon tog MINA barn till badhuset , vem fan tror hon att hon är.." Blir lite dubbelmoral där.

Innan man ens tar steget att flytta ihop tycker jag att man ska diskutera igenom detta så att alla vet vart man står.

Men jag skulle nog inte känna att vi var en familj om bonus inte gör något alls med barnen. Utan bara tänker ?de är dina barn, ditt ansvar?.

Däremot har jag heller inga krav på att bonus ska passa mina barn, men glad om han kunde ställa upp vid fåtal tillfällen om det krisar sig.

Men om han inte skulle leka någongång med barnen, inte laga mat till dom, läsa bok eller vad det nu kan röra sig om, skulle jag tycka va lite märkligt och kännas konstigt. Då känns det som om han fick ett liv han inte ville leva och att vi två kanske befinner oss på två olika stadier i livet.

Jag tycker det är extremt viktigt att verkligen förklara hur man menar med sina krav och förväntningar. Att vara övertydlig med hur vardagen faktiskt kan se ut, vad som är okey och inte.

Relationen till barnen har ju inget att göra med hur vardagslivet faktiskt ser ut. Det ena behöver inte utesluta det andra och tvärtom.

Jag har svårt med folk som knappt ens låtsas om att barnen finns och förutsätter att hushållssysslor inte innefattar barnens liv. Jag anser att det är självklart att städning, tvätt och matlagning innebär att man dammsuger o plockar i barnens rum, att man tvättar barnens kläder och lagar mat åt alla. Basic krav för min del. Hur resten ser ut kan vara den biten man diskuterar och har synpunkter på.

Nu var sambons barn så stora, så deras privata tillhörigheter fick de hantera själva. Däremot skämde jag gärna bort dom genom att de alltid hade nybäddat när de kom till oss.
Nja, plocka efter barn, det hade jag aldrig gjort. Det merarbetet hade jag med varm hand överlämnat åt pappan. Tvätta kläder, inga problem, laga mat, inga problem.

Säger som flera andra här redan sagt, bara man är tydlig och kommunicerar med sin partner vilka tankar/önskemål/ förväntningar man har inför att bli bonusförälder / få en bonusförälder till sina barn så har man iallafall en bra grund att bygga vidare på.

Tror också att man måste vara medveten om att rollen som bonusförälder skiljer sig från bioföräldar rollen. Kan nog bli massor av besvikelse om någon part misstar dessa olika roller för att vara de samma.

Jag har inga krav på min partner att ta något som helst ansvar för mina barn och min partner känner samma inför mig och hans barn. Vi bonusföräldrar är vuxna i barnens närhet, men något ansvar för den andras barn tar vi inte (tack och lov).

Om någon är nyfiken hur de fungerar rent praktiskt så fungerar det bra, vi har de andra bioföräldrar närvarande som tar vid om någon behöver hjälp, som när man är på tjänsteresa tex, då får barn som inte klarar sig själv vara hos andra bioföräldern. Laga mat gör vi oftast inte till varandras barn, vi har allt för olika kost. Tvätta gör barnen själva eller dom som inte klarar det, dennes förälder.

Tycker det viktigaste är att man har en deal innan man flyttar ihop och inte tar saker för givet. 

I vår familj delar vi på allt ansvar och min man vabbar, skjutsar till aktiviteter, hjälper med läxor, nattar och ja allt som man kan förvänta sig av en bioförälder.
Det var förutsättningen för att vi skulle bo ihop, att han ville vara delaktig och ha en föräldraroll.

Någon annan familj kan ha en annan deal. 

Håller med dig. Vi vill att vi ser vår nya familj som just en riktig familj. 

Sen är det så att vi betalar för våra egna barn och ska barnen till tex vårdcentral är det bioföräldern som åker med, går på utvecklingssamtal på skolan osv. 

Hemma är det dock "allas barn". 
Jag tror det fungerar så bra hos oss just för att ingen av oss vuxna "kräver" något av den andre men vi har båda samma inställning, att vi självklart ställer upp om det behövs. 
Tex är det höstlov snart men jag ska väg ett par dagar med jobbet. Då blir min man hemma med alla barn och det är självklart. En annan gång är det jag som är hemma med alla barn för att han ska iväg på nåt. 

Tack för alla svar. Det låter så självklart att vissa tar lika mycket ansvar, men det är inte riktigt den bilden jag har fått av de familjer jag sett på närmare håll - det har ofta varit olika förväntningar och konflikter. Inte sällan har just mamman och den sk. bonusmamman (gillar inte det uttrycket egentligen) haft olika uppfattningar och papporna har gärna tagit ett steg tillbaka och endast gjort exakt vad de blivit tillsagda att göra - vilket ofta innebär skjutsa till saker men inte direkt att vara så känslomässigt involverade. Ibland vill bonusmammorna ha nån sorts uberfamiljesituation som känns tillkämpad och onaturlig eller så vill mamman att hennes barn ska kalla bonuspappan för pappa. Jag är mer inne på det som jag tror sextitalisten menade: att man kan ha en bra relation till barnen genom att helt enkelt bara vara en annan vuxen människa i barnens närhet - man måste inte ens kalla det för bonusförälder! Barnen har redan föräldrar (om de inte är döda). Bor man tillsammans måste man såklart förhålla sig till varandra men jag tror inte att man måste gå i symbios med barnen för det. Någonstans finns tanken på att förhållandet kan ta slut en dag och det är inte särskilt många som håller tät kontakt efter det. 

Jag tänker att det beror på barnens ålder.

Är barnen små och speciellt om det fanns planer på gemensamma barn hade jag velat ha någon som ville dela familjelivet fullt ut. Men jag hade isåfall sökt en likasinnad, hade aldrig försökt tvinga någon att göra något den inte ville.

Hade barnen varit äldre hade jag absolut inte velat att nya partnern tog en sån roll.

Jag tror också att barnens ålder har betydelse. Men framför allt tycker jag som du att man inte ska tvinga fram något utan låta barn och vuxna få hitta varandra på en nivå som känns lagom.

Rent generellt än är jag inte att man kan ställa mer krav än att bonusföräldern behandlar barnen bra.

MEN sedan är det olika i olika relationer.

Personligen hade jag inte flyttat ihop med någon som inte var intresserad av att se mina barn som familj och dela både det roliga och jobbiga med barn. Hade inte heller flyttar ihop med ngn som hade barn om jag själv inte räknades som del av familjen med allt vad det innebär.

Men har full förståelse för de bonusföräldrar som inte vill ha den rollen och det ansvaret och det funkar naturligtvis alldeles utmärkt - bara ens partner har samma syn på det.

Intressant tråd. Jag har inte själv barn men dejtar för tillfället en med två pojkar. Vi är först i början av vårt förhållande och jag vet inte vart det leder. Trots det har jag funderat kring den här ämnet en hel del.