Hjälp mig med mitt dåliga tålamod!

jag kan inte ens föreställa mig vad du går igenom. men spontant låter det som att du är utbränd. du reagerar impulsivt, ser ner på dig själv, har inget stöd från omgivningen... kanske är du deprimerad. eller så är du bara ur balans pga din nya livssituation.

det enda rådet jag kan ge dig är att vårda dig själv och att söka professionell hjälp och stöd hos dina vänner och familj.

bvc borde kunna hjälpa dig med var du kan få professionell vägledning och stöttning. kuratorn finns där för att hjälpa dig. jag tror att du får bättre hjälp om du vågar vara öppen om dina svårigheter. varför känner du att du inte vågar vara ärlig om din frustration?

även om din familj inte vill ta hand om barnet så kan de och dina vänner stötta dig, finnas där, lyssna och ge kärlek. du är ju inte bara en mamma, du är en individ med egna behov, och för att kunna vara en bra mamma behöver du må bra i dig själv. vad saknas för att du ska må bättre, vara lugnare och mer stabil i ditt humör? kan du alls prata med din sambo? kanske finns det stödgrupper med föräldrar i samma situation? om inte i din stad, så på nätet? det brukar vara en stor lättnad att känna att man inte är ensam och att prata eller skriva med andra som förstår precis vad man går igenom.

Berätta /visa detta inlägg för kuratorn. Kan inte denna hjälpa dig så be om remiss till läkaren /psykolog. Du behöver prata om det.

Jag känner igen mig i en del av det du skriver även om jag har tre "normala" barn. Jag kan bli galen på att aldrig få sova eller sitta ner i 15min och dricka en kopp te. Jag tappar tålamodet och skriker på dem. Det blir inte bättre och jag får dåligt samvete över att jag är en sådan dålig mamma. Men jag älskar dem över allt annat.

Det är tufft att vara förälder och jag kan inte föreställa mig vad du går igenom. Ville bara säga att du är inte ensam om att tappa tålamodet

Spontant tänker jag att du behöver få sova en hel natt, att du behöver mer avlastning. Din man, pappan till barnet behöver ta mer ansvar och nätterna är inte bara dina.

Man klara allt mycket bättre bara man får sova.

(jag sov ofta lunch med mina tvillingar fram tills de blev drygt tre år för att orka )

Ibland när jag bli väckt efter en timme av en bebis som vill amma IGEN på natten så säger jag liknande saker. Jag väckte min man häromdan för att jag låg och suckade högt över barnets nattliga aktivitet... Nätter är påfrestande. Jag vill också ha bättre tålamod. Det händer på dagarna också men på nätterna är det som att stubinen är kort kort kort.

Men jag tänker att du inte får ha för höga krav på dig själv i detta läget. Berätta för kuratorn om sånt här! Det är knappast ovanligt. Och det låter som att du kämpar järnet!!!!

Men du är inte ensam i dina känslor. Jag känner som dig trots barn utan funktionsnedsättning. Det är känslomässigt dränerande att ha krävande barn på ett eller annat sätt och sömnbrist på det. Man blir labil. Sen vet man att det inte är barnens fel och så det konstanta dåliga samvetet på det.
Jag tycker lösningen är svår men inte omöjlig. Börja med en sak i taget. Berätta för kuratorn hur du känner, visa detta inlägg kanske. Om du inte kan vara ärlig hos en kurator, vad fyller det då för syfte? De är inte där för att döma dig.
Prata med din sambo och din familj. Du behöver avlastning, stöd i detta och få små korta pauser för att överleva och bli en bättre människa! Det är svårt att se ljuset i tunneln när man inte får sova! Och inte får perspektiv. Du är den bästa för ditt barn, du känner ditt barn bäst så tveka inte trots att du inte är i ditt esse hela tiden! Du fixar det, en sak i taget. Ta reda på vad du behöver för att det ska funka för dig och sen får du dela med dig och se vart det landar. Men du kan inte bära detta helt själv.

Yngsta barnet var väldigt skrikig och nattaktiv under sitt första levnadsår, många gånger jag också skrek till henne och till mannen att jag inte orkade mer. Har vyssjat henne till sömns med orden Sov nu jävla unge... det låter ju fruktansvärt men jag var så trött och arg och hon var bara ett par månader och förstod inte vad jag sade. Vår första dotter var världens lättaste barn och tvåan hennes motsats, det var lite av en chock. Hon visade sig vara allergisk mot komjölksprotein så när jag uteslöt alla mjölkprodukter sov hon bättre men ändå inte hela nätter. Efter ungefär 18 månader började vi köra varannan natt, dvs en fick sova med öronproppar hela natten och den som hade natten tröstade sig med vetskapen om att få sova imorgon. Det hjälpte. Din man måste hjälpa till mer.

Du har redan fått flera bra och fina råd. Om det kan vara till tröst kan jag också säga att det är fullständigt normalt som förälder att tappa tålamodet ibland och säga/göra dumma saker. Och ju mindre man får sova och ju mer ansträngd man är, desto lättare att tappa fattningen. I den situationen du är i (hemskt jobbig!!) så låter det helt normalt tyvärr att reagera som du gör. Du måste få hjälp och avlastning, omedelbart!

Har själv en son utan funktionsnedsättning, men som sover jättedåligt på nätterna samt vaknar väldigt tidigt varje morgon och han är även oerhört aktiv på dagarna. Så det är inte samma sak men jag är alltid trött och slut så förstår hur du känner. Vi har inte heller avlastning utifrån men min man och jag löser av varandra så båda får chansen att sova. Man måste prioritera sin sömn. Det är lättare sagt än gjort speciellt i din sits. Men din sambo måste ju ändå ta sitt ansvar innan du bränner ut dig helt. De stunder barnet inte sondmatas måste han ju kunna ta honom? Och du kan passa på att sova även om det är dagtid.