Hjälp mig med mitt dåliga tålamod!

Men du är inte ensam i dina känslor. Jag känner som dig trots barn utan funktionsnedsättning. Det är känslomässigt dränerande att ha krävande barn på ett eller annat sätt och sömnbrist på det. Man blir labil. Sen vet man att det inte är barnens fel och så det konstanta dåliga samvetet på det.
Jag tycker lösningen är svår men inte omöjlig. Börja med en sak i taget. Berätta för kuratorn hur du känner, visa detta inlägg kanske. Om du inte kan vara ärlig hos en kurator, vad fyller det då för syfte? De är inte där för att döma dig.
Prata med din sambo och din familj. Du behöver avlastning, stöd i detta och få små korta pauser för att överleva och bli en bättre människa! Det är svårt att se ljuset i tunneln när man inte får sova! Och inte får perspektiv. Du är den bästa för ditt barn, du känner ditt barn bäst så tveka inte trots att du inte är i ditt esse hela tiden! Du fixar det, en sak i taget. Ta reda på vad du behöver för att det ska funka för dig och sen får du dela med dig och se vart det landar. Men du kan inte bära detta helt själv.