Är alla vaginala förlossningar magiska

Min första förlossning var så blä. Planerat akutsnitt efter närmare 40 timmar... Blev sövd.. Vaknade ensam, hade ont ta mig fan överallt... Jag kunde inte få el stå på flera dagar, blödde floder osv osv. Sen dess har jag fött med planerade snitt! Ett planerat snitt är så bra! Nu sist fick jag ha bebisen hos mig efter de hade kollat honom (i samma rum) hade han hos mig i sängen. Är de rullade till upovak o sambon fick vara med hela tiden ????

Mina var det men det säger ju inget om hur andra har det. Jag skulle inte ha velat vara utan dem. Häftigt att känna det djuriska i sig. Hade en lagom förlossning och en lätt. 

Ingen av mina förlossningar var magiska. Däremot var det ju en magisk känsla att få sitt lilla nya fina fantastiska barn. Och att allt gick bra och man överlevde och barnet var friskt. Men har ju inte med den vaginala förlossningen att göra.

Ingen magi här heller. Har påbörjat själva proceduren två gånger men båda gångerna har det blivit olika grader av akuta kejsarsnitt.
Och andra gången ville jag inte ens föda vaginalt efter vad som hände vid första förlossningen men det örat ville inte barnmorskan lyssna på. Så jag blev övertalad att föda vaginalt för det kommer gå så bra så bra...
Istället blev det ett urakut snitt.

Första gången fick vi ingen bricka och var dessutom ifrån varandra en väldans massa timmar innan jag mådde så pass bra att jag fick komma från uppvak till avdelningen. Andra gången fick vi den när vi var samlade på rummet och hade fått landa lite i allt som hänt. Det var supermysigt, då kände jag mig sedd <3

Det enda jag tänker kring din "plan" om att eventuellt börja föda vaginalt om förlossningen startar spontant är att man inte alltid kan ha pappor och småbarn på uppvaket. Utan det kommer bli utifrån vilket "skick" du är i, hur bebisen mår, vilka rutiner de har mm.

Önskar dig lycka till vad du än väljer!

Ang uppvaket så beror det på. Jag har både hamnat i eget rum på förlossningen, och då kunde pappan och bebisen vara med. Och på uppvak i en sal med andra nyopererade, och då kunde pappan och bebisen INTE vara med.

Beror på var det finns plats.

Äldre syskon är portade på förlossningen och BB här.

Har fött 3 barn vaginalt och det var verkligen inte magiskt nån av gångerna.

Första förlossningen såg jag fram emot, var inte rädd eller orolig, men den blev lång och svår. En hemsk upplevelse. De två andra gick dock snabbt och ?bra? men jag upplevde det ändå som hemskt. Verkligen fruktansvärt. Försökte få planerat snitt tredje gången men nekades.

Nu vet jag ju inte hur ett snitt hade varit men jag önskar jag hade fått det sista gången.

Vill bara inflika att jag fick brickan efter uppvaket (planerat snitt). Och att typ 98% av alla kvinnor jag känner som fått barn vaginalt har blivit mer eller mindre traumatiserade och/eller skadade av det. Många gånger har förlossningen varit den enda anledningen till att det inte blev några syskon.

Jag har genomgått en vaginal förlossning och ett planerat kejsarsnitt. Jag upplevde aldrig den vaginal förlossningen som magisk men inte heller särskilt traumatisk utöver att den var väldigt långdragen. Tyvärr fick jag problem efteråt och har fått ett väldigt dåligt bemötande och dålig (obefintlig) vård och ville därför inte föda vaginalt i gen av rädsla för att förvärra mina problem. Snittet var fantastiskt. Lugnt och sansat och både jag och barn mådde mycket bättre efteråt än efter min vaginala förlossning. 

Men det är ju så individuellt det där och något av ett lotteri hur det kommer gå, vad man än väljer. Du måste själv kunna leva med ditt beslut om du får komplikationer. Jag resonerade så att jag skulle få svårt att hantera förvärrade fysiska problem, både fysiskt och psykiskt, efter ännu en vaginal förlossning. Jag vet ju också nu hur dålig kvinnosjukvården när man inte spontanläker efter graviditet/förlossning och ville inte ta risken. Jag tänkte att om jag får komplikationer av mitt snitt så kommer jag ändå kunna hantera det psykiskt och tänka att jag ändå gjort det val som kändes rätt för mig och att jag gjort det väl inläst på de risker som finns.

Kloka ord!

Vilken respons! Tack alla ni som svarat, verkligen! Det hjälper mig mycket ska ni veta, fint att få olika infallsvinklar!

Det svänger mycket, just nu lutar jag mer mot planerat snitt. Men jag är fortfarande tidigt i graviditeten.

Insett ett par saker:

1. Vad som menas med magiskt kan skilja mycket från individ till individ och är kanske snarare mötet med barnet som är det stora i det hela. Och har man fått genomgå en otraumatisk och fin förlossning så ökar säkert chansen att man upplever det som ett häftigt ögonblick (oavsett om bebis kom ur buken eller underlivet). När jag kämpade med att föda min dotter så sa en barnmorska - men tänk! Du får snart träffa ditt barn! Känns det inte underbart? Och jag hade så dåligt samvete för jag kände inte alls så. Kunde inte tänka på barnet, jag var rädd och hade så fruktansvärt ont mellan värkarna (smärtan var värre än själva värkarna, någon nerv som kom i kläm eller något - jag vet inte och barnmorskorna lyssnade inte. Sa att det är jobbigt när det trycker på nedåt men var inte det jag kändeNåväl - sidospår).

2. Jag blir pepp av att läsa förlossningsberättelser med kejsarsnitt, jag vågar ta till mig och läsa information om risker kring KS. Jag får total tvärångest av att läsa om vaginala förlossningar.

3. Tanken på kejsarsnitt gör mig upprymd (men också rädd pga stor fobi för nålar och riskerna skrämmer mig så klart). Förlossningsskador som bristningar av grad 3 och 4 gör mig livrädd och jag skulle inte kunna leva med som skadorna. Någon skrev om att kunna tänka sig leva med eventuella konsekvenser av en vaginal förlossning. Nej, det kan jag inte. Vaginal förlossning lockar inte mer än att ha en önskan om att också få vara den där superkvinnan. Få uppleva den där urkraften. Men den kanske ändå inte infinner sig. Och tanken gör mig mer rädd och ängslig. Jag kände ingen urkraft med dottern, men kan tänka mig att jag känt mig glad och stolt över att ha lyckats om jag hade fått ut henne när jag försökte.

4. Jag behöver bearbeta min förra förlossning med kunnig personal, typ auroramottagning. Helt klart.

5. Jag fick tyvärr ett par tidiga missfall innan denna graviditet. Smärtan påminde om förlossningsvärkarna (men mycket mildare så klart) och min direkta tanke var ?Nej! Jag vill aldrig känna den här smärtan igen. Aldrig! Jag föder inte vaginalt?. Men man glömmer smärtan sen igen när det gått en tid.

Jag tror att du tänker helt rätt.
Något som kommit till mig efter min andra förlossning var att det kunnat bli så annorlunda. Istället för en sövd mamma och en traumatiserad pappa så hade vårt barn kunnat få ett helt annat första möte med oss. Vi hade kunnat få bli en familj under helt andra premisser. 

Jag har som sagt fött med kejsarsnitt akut förr, så jag vet hur proceduren ser ut. Och vad jag läst mig till kring planerade snitt så kan det bli så himla fint.
Nu blev det inte så, det blev något helt annat. Och det gör mig så ledsen att jag inte orkade kämpa för det. Jag borde tagit fighten med facit i hand men jag orkade inte.

Så OM du tänker dig att planerat snitt är den väg du vill gå, se till att få det! Jag önskar att jag hade orkat men det är så mycket annat man bearbetar och liksom "lever mitt i" när man är gravid så när alla sa att det skulle gå bra så trodde jag väl på dem till slut. 

Jag har fött mina tre sista med planerade snitt och första med akut efter helvetets förlossning.

Jag har aldrig riktigt velat föda vaginalt, tanken har skrämt mig, och alla sakador man kan få gör mig livrädd! Jag låg där och hade dödsont men kunde inte sluta tänka på att jag kunde spricka så illa så de blev operation och allt.. Det går nog inte föda då, jag ville ju inte och min kropp lyssnade väl antar jag för de kom då ingen unge ut.. Det snittet var dock hemskt, och återhämtningen med.

De planerade snitten har varit jätte mysiga! Nu sist (maj) fick vi till och med den omtalade brickan med flaggan på! Jag fick ju visserligen inte äta men fick dricka saft :p

Jag hör till dem som blir rent av äcklad av tanken på vaginala födslar. Fattar då inte varför man skulle vilja föda en gång till bara för att få uppleva de igen.. Jises...

Anledningen till att min vaginala förlossning blev en bra upplevelse var för att jag inte sprack mycket, grad 2, fick sy 5 stygn. Hade jag däremot spruckit mer, så hade jag inte riktigt kunna de det positiva. Om man spricker mycket eller lite går ju inte själv kontrollera. Vet att jag sa till bm både före och efter att jag inte kunde påverka alls om det blev en bra eller dålig upplevelse för mig.

Kände som du efter första förlossningen, som slutade i akut snitt då jag var helt öppen men barnet inte kunde tränga ner. Lite snuvad. Fick ligga ensam på uppvak flera timmar och hade väl önskat en annan start, även om återhämtningen efter snittet var smidig och komplikationsfri. Jag var heller inte direkt förlossningsrädd utan hade känt mig väl omhändertagen, och var inställd på att pröva vaginalt igen nästa gång. 

Den förlossningen slutade med sugklocka, stor blödning, stor bristning och medtaget barn som de fick springa iväg med. Själv låg jag var i med benen i gynställning och hann reflektera över att det där som folk brukar säga, att "smärtan bara rinner av" stämde ju inte alls, däremot centrerades smärtan ner i mitt trasiga underliv, som läkare och BM sedan spenderade någon timme med att suturera ihop under ännu större smärta. Barnet hämtade sig kvickt men jag hade enorma smärtor och besvär i flera månader efteråt. Fick blodtransfusion men mådde ändå dåligt och var svag, det var en ganska tuff start på tillvaron som tvåbarnsmamma.

Såhär sex år senare har jag fortfarande svårigheter att tömma blåsan helt och läcker ofta ut en skvätt kiss efter direkt efter toabesök vilket jag absolut tror beror på någon skada som uppstått under förlossningen då problemen debuterade i samband med den. En förlossningsläkare medgav att det låter som jag kanske fått något litet framfall eller liknande men jag har aldrig orkat grotta vidare i det då det ju tyvärr är rätt svårt att bli tagen på allvar och få någon hjälp för förlossningskador. Det ironiska är att på pappret så var min vaginala förlossning helt normal, jag hade ingen sfinkterskada och det är den enda typen av bristning som statistikförs...

Barn nr 3 föddes, efter många om och men och kamp med vården, med planerat snitt. En fantastiskt bra upplevelse där vi båda mådde toppen. Nr 4 är beräknad i mars och det blir såklart snitt igen. Men därefter så stänger vi verkstaden, fler än 3 snitt vill jag inte utsätta kroppen för. Har man en önskan om många barn så är det ju värt att ta med i beräkningen att kroppen i regel inte håller för hur många snitt som helst.