Hejsan!
Skapar en tråd för alla oss som fick kämpa ett tag för att få ett plus på stickan, oavsett om det är genom IVF eller på naturlig väg. Vill gärna dela resan som gravid med andra som har varit i liknande situation. Spelar inte heller någon roll när BF är:)
Har försökt med ett syskon i ett och ett halvt år och blev gravid nu i augusti och BF 22 april!
Välkomna!
Hej kämpar. =)
Jag hoppar in här nu, har inte vågat innan. Känner ju igen en del av er. Grattis till er plus. =)
Vi har försökt i 3 år, gjort IVF de senaste 2 åren. Känns som både kroppen och psyket är lite i botten. Plussade i maj och var superglad i 2 dagar tills jag fick missfall. Anledningen till IVF är att jag har endometrios och därmed ingen ägglossning. Läkaren för 2 år sen valde mellan IVF och ägglossningspiller. Han tyckte det var större chans att lyckas med IVF än med piller. Så här i efterhand inser man ju dock att man hade hunnit prova typ 24 månader med piller istället så chansen hade kanske varit större.
Nu är jag i vecka 7 (6+3) efter FET i stimulerad cykel. Har svårt att känna glädje denna gången (är ju egentligen skitglad). Tror faktiskt Lutinus ställer till med den del. Läste att man kan vara överkänslig mot det och få en graviditetsdepression av det. Och sen är jag supernojig för allt pga missfallet. Är hellre glad i "onödan" men det vill sig inte riktigt. Konstig känsla, tror inte jag riktigt ha fattat att jag är gravid. Blir nog bättre när jag varit på första vul som jag har i 8+4. =)
Fysiskt sett så har jag en del illamående som kommer och går, brösten är ömma och lite hårda. Har börjat få lite hugg nere i magen. Förutom att jag nojar över symptom och avsaknad av symptom så har jag inget emot lite ont och illamående. =) Det gör istället att jag känner mig gravid de stunderna illamåendet kommer.
Precis som du Inalina har jag emetofobi (kan inte ens skriva det där ordet), men det har gjort att jag fysiskt inte kan göra sånt där. Så jag mår istället superilla och så håller det i sig. Får se hur det blir nu med graviditeten. =)
Min sambo är 17 år äldre och har 2 barn på 19 och 14. Stora dottern har precis flyttat ut (tack och lov) och pojken bor hos oss varannan vecka.
Så långt det blev. På nåt vänster känner jag mig mer gravid nu än innan jag skrev detta, haha.
Kram på er
Glömde nämna mitt fruktansvärda humör. =)
Sambon får sig en del utskällningar. Sen gråter jag. I början skällde han tillbaka och gick iväg, då grät jag ännu mer. Tror han försöker lite mer nu med att försöka förstå att det är hormoner.
Jag är väldigt konflikträdd egentligen så jag mår inte bra av att skälla på mina nära och kära.
Sambon förtjänar det ibland dock, jag har bara inte vågat innan när han har gjort fel haha.
Häromdagen grät jag en skvätt när jag upptäckte att min hästsvans satt lite snett, haha.
Hej kämpar. =)
Jag hoppar in här nu, har inte vågat innan. Känner ju igen en del av er. Grattis till er plus. =)
Vi har försökt i 3 år, gjort IVF de senaste 2 åren. Känns som både kroppen och psyket är lite i botten. Plussade i maj och var superglad i 2 dagar tills jag fick missfall. Anledningen till IVF är att jag har endometrios och därmed ingen ägglossning. Läkaren för 2 år sen valde mellan IVF och ägglossningspiller. Han tyckte det var större chans att lyckas med IVF än med piller. Så här i efterhand inser man ju dock att man hade hunnit prova typ 24 månader med piller istället så chansen hade kanske varit större.
Nu är jag i vecka 7 (6+3) efter FET i stimulerad cykel. Har svårt att känna glädje denna gången (är ju egentligen skitglad). Tror faktiskt Lutinus ställer till med den del. Läste att man kan vara överkänslig mot det och få en graviditetsdepression av det. Och sen är jag supernojig för allt pga missfallet. Är hellre glad i "onödan" men det vill sig inte riktigt. Konstig känsla, tror inte jag riktigt ha fattat att jag är gravid. Blir nog bättre när jag varit på första vul som jag har i 8+4. =)
Fysiskt sett så har jag en del illamående som kommer och går, brösten är ömma och lite hårda. Har börjat få lite hugg nere i magen. Förutom att jag nojar över symptom och avsaknad av symptom så har jag inget emot lite ont och illamående. =) Det gör istället att jag känner mig gravid de stunderna illamåendet kommer.
Precis som du Inalina har jag emetofobi (kan inte ens skriva det där ordet), men det har gjort att jag fysiskt inte kan göra sånt där. Så jag mår istället superilla och så håller det i sig. Får se hur det blir nu med graviditeten. =)
Min sambo är 17 år äldre och har 2 barn på 19 och 14. Stora dottern har precis flyttat ut (tack och lov) och pojken bor hos oss varannan vecka.
Så långt det blev. På nåt vänster känner jag mig mer gravid nu än innan jag skrev detta, haha.
Kram på er
och det där med fobin ska vi inte ens nämna... hua...
Hej allihopa! Hänger gärna på här i denna gruppen :) Känner igen flera utav er från andra grupperna innan man plussat, så ingen längre presentation är aktuell tror ja.
Har nyss plussat iallafall efter fleeeera års försök och IVF. Detta är ett FET i ostimulerad cykel, v 4+0 idag och plussade i förrgår på rd 6.
Sjukt nojjig och rädd för MA/MF då tidigare plus i början på förra året ledde till MA i vecka 9.. Men jag hoppas och ber till alla högre makter som finns att denna gång går det hela vägen. Vågar inte vara glad riktigt än, eller självklart är jag öööverlycklig! men ändå så rädd.. Konstig känsla, men jag antar att ni alla vet precis hur jag känner!
Hej! Hade du fått tid för första VUL nu?? jag ska ringa i eftermiddag och boka tid - hoppas jag får en tidig tid men tillräckligt sen för att det ska gå att se något.... =)
Hej allihopa! Hänger gärna på här i denna gruppen :) Känner igen flera utav er från andra grupperna innan man plussat, så ingen längre presentation är aktuell tror ja.
Har nyss plussat iallafall efter fleeeera års försök och IVF. Detta är ett FET i ostimulerad cykel, v 4+0 idag och plussade i förrgår på rd 6.
Sjukt nojjig och rädd för MA/MF då tidigare plus i början på förra året ledde till MA i vecka 9.. Men jag hoppas och ber till alla högre makter som finns att denna gång går det hela vägen. Vågar inte vara glad riktigt än, eller självklart är jag öööverlycklig! men ändå så rädd.. Konstig känsla, men jag antar att ni alla vet precis hur jag känner!
Tack för lyckoönskningar och pepp. Det behövs verkligen! :)
Jag räknade från ägglossning :) då är ja i 4+0 idag. Hur har du räknat?
Ja är oxå så sjukt glad, men vågar inte riktigt va fullt ut glad än. Ja avvaktar lite till ;) Ja fyy.. Ja hade som sagt oxå MA i v 9. HEMSKT! :(
Stort lycka till nu och så kul att vi kan följas åt allihopa :)
Hejsan,
jag tänker med gå med i tråden :) Har precis plussat efter tredje ivfen och hoppas det ska gå vägen den här gången. Vi har gjort icsi och haft ganska dåliga reslutat med ingen återföring på andra försöket men nu verkar det ha fastnat ett litet 2-dagars. Är väldigt rädd och vågar inte riktigt vara glad än då det är så tidigt och jag är rädd att bli förkrossad igen. Jag är 28 år och min man är 30.
Trodde aldrig jag skulle hamna i en gravidtråd. Det känns helt sjukt fortfarande! :)
Hejsan,
jag tänker med gå med i tråden :) Har precis plussat efter tredje ivfen och hoppas det ska gå vägen den här gången. Vi har gjort icsi och haft ganska dåliga reslutat med ingen återföring på andra försöket men nu verkar det ha fastnat ett litet 2-dagars. Är väldigt rädd och vågar inte riktigt vara glad än då det är så tidigt och jag är rädd att bli förkrossad igen. Jag är 28 år och min man är 30.
Trodde aldrig jag skulle hamna i en gravidtråd. Det känns helt sjukt fortfarande! :)
Ja verkligen! Längtar så mycket! Hon pratar mycket om en lillasyster haha! Att Madicken har en lillasyster men inte hon mm. Vad fint! Även om det varit en tuff resa så blir man verkligen en erfarenhet rikare... vissa saker ör kanske lättare att läsa och bearbeta med en bebis i famnen! Har ni berättat för er omgivning?