Seb81 skrev 2018-11-04 17:24:54 följande:
Tack snälla för dina lugnande ord!!! Jag har inte åkt in. Har lugnat ner mig och även pratat med de på labb och de sa samma som du. Jag ska vänta ett par v till och se!
Ja jag börjar fundera på om man ska gå och prata med någon, bara för att få ut sin oro och kanske kunna tänka klarare. För jag börjar känna mog deprimerad... vill inte umgås med nån eller göra något. Tänker konstant på myran. Sover inte heller... orkar inget. Sätter jag mig i soffan kommer jag inte därifrån. Jag är inte trött eller så, vill bara inte göra nått.
Skulle ha börjat min praktik på 8 v i måndags, men sjukskrev mig pga av att jag blött. Men jag vill inte ens göra min praktik. Pluggar till tandsköterskan och är klar i januari. Känns som jag verkligen vill bli klar med detta. Jag orkar inte vara social. Jag vet inte vad jag ska göra :(
Jag tycker absolut du ska söka hjälp. Vi genomgår så tuff resa och uppe på det kommer alla hormoner. När pluset väl kommer ska man helt plötsligt landa i lyckan och samtidigt hantera all oro som vi antagligen känner mer av eftersom vi vet hur svår resan hit är. Precis som flera varit inne på så är det ju inte riktigt bara att försöka igen om något går fel.
Det är inte konstigt att vi kan må dåligt och eftersom det samtidigt känns som vi bara borde vara glada så får man dåligt samvete och allt känns bara ännu värre då.
Hjälp finns att få och precis som vi en gång vågade söka hjälp för den fysiska delen i att vara ofrivilligt barnlös så måste vi våga söka hjälp för den psykiska.
Tänk på att du ska hålla hela graviditeten. Du ska sen också orka med könslostormen under och efter förlossningen. Det kan bli tuff tid med fysiska besvär och väldigt lite sömn. Ju mer hjälp du får desto starkare kan du bli och desto mer kan du njuta av det här underbara du faktiskt går igenom.
Det är så kort tid vi har med att njuta så det gäller att ta vara på det. Det gäller också att ta hand om sig själv.
Får ofta höra att graviditet inte är en sjukdom och vi kvinnor är generellt duktiga på att klanka ner på oss själva och på andra. Alla ska antingen ha haft det värst eller hur lätt som helst. Man ska skämmas för att man inte jobbar till förlossningen och jag har kollegor som åkt från jobbet till förlossningen.
Själv ska jag gå hemma i drygt en månad innan beräknad förlossning. Sen får vi se om det kanske blir kortare eller längre tid, men skämmas för det tänker jag inte göra. Trots att jag ofta hör att "när jag var gravid så jobbade jag in i det sista. Då var det inte tal om att gå hemma". Detta sägs med en underton av att det är ju väldigt tidigt för mig att gå hem. Men jag vill njuta. Jag vill vila upp mig. Jag vill förbereda mig mentalt. Det kostar mig i inkomst, men det är ju mitt och min mans val.
Det jag vill komma till är alltså att vi ska göra det vi känner är bäst för oss och det vi själva mår bra av. Ingen annan kommer att ta hand om oss utan det är vårt eget ansvar.
Hoppas du snart mår bättre. Kanske så snart hormonerna stabiliseras. Men vänta inte med att ta hjälp.