Måste pappan kunna lägga?/Ingen amning - LÅNGT!

Kan ni inte pröva att lägga er ihop med henne i några dagar och då försöka låta bli amningen och att hon ligger närmast pappa. Sen försöka att lägga henne utan dig ?

Jag ska notera att jag kunde ej amma mitt barn men han var väldigt krävande som ditt barn fast med flaska på kvällar och nätter. Tillslut orkade inte jag hålla på sådär med flaska på nätter och grin så fort hans far gjorde nattning osv. Så jag sa åt min sambo att nu kommer det bli några jobbiga nätter så du vet. Då slutade jag ge flaskan på nätterna (kvällen fick han så han fick i sig tillräckligt inför natten) han skrek och skrek och jag hade pratat med BVC om detta och tipset därifrån då var att ge lite vatten i en flaska(eller vad barnet föredrar för nått tex mugg osv) tar han inte det så gör det inget vattnet är till för om barnet är törstigt, men stå ut med skriket och gå inte utanför sovrummet med barnet när ni gör detta för då kan de tro att man ska upp för att leka då blir det jobbigare.

Detta gjorde jag i några nätter och funkade gallant, direkt efter han vant sig utan flaska på natten så gick även nattningen bättre för min man för då visste sonen att han fick inte mat av mamma iaf då dög pappan:)

BVC var till stor hjälp för oss under den tiden för dom stöttade på nå underbart sätt så man blev taggad att klara det!

Förlåt för långt inlägg

Lycka till med allt! Ni kommer klara detta!

Skulle aldrig låta mitt barn skrika sig till sömns i panik! Det är barnmisshandel att låta en bebis göra det! Om ni inte får pappan till att kunna hantera läggningen på ett bra sätt så får du helt enkelt stanna hemma. Tycker inte man kan stressa fram saker med bebisar, det får ta den tid det tar och bebistiden är fort över. Skit i vad andra säger och gör det som är bäst för ditt barn!

Finns en bok som heter somna utan gråt. Läs den istället. Kanonbra bok men många tips och bra tankar.

Men nej hemma hos oss har jag lagt tvillingarna de tre första åren... men för oss har det fungerat.

Ska även notera att jag aldrig lät honom skrika utan att trösta honom självklart lade jag all energi på att trösta pojken. Jag sjöng,berättade sagor och strök handen över kinderna som han älskar. Var tvungen att berätta det så det inte blir nått missförstånd. Skulle aldrig låta mitt barn må dåligt!

Först och främst tycker jag du ska åka på resan. Det kan vara det som får pappas nattning att funka till sist, att tutt-alternativet inte finns där.

Vi var i samma sits. Jag ammade till sömns. Ibland kunde pappa natta men 98% av nattningarna tog jag. Slutade amma vid 18 mån. Fortfarande jag som nattade av vana. Bara skrik och gråt annars.

Vid 3,5 års ålder var jag trött på det och nu nattar pappa de flesta gånger. Motvilligt till en början men vi föräldrar bestämde.

Så är du beredd på att det kan bli såhär som för oss så fortsätt så. Jag tänker ibland att vi borde infört varannan kväll redan från start. Men hjärtat säger annorlunda. Jag har också skämts för vårt upplägg som är så ojämställt men då kan väl folk komma och ta gråtfesten då om de njuter av att plåga barn....

spontant tänker jag att alla barn är olika och inte alla är redo för att ändra rutiner just vid 7 mån ålder. 

Du ska strunta blankt i vad andra i omgivningen säger. Ge dem svar på tal om det upprepas med dessa kommentarer!

Jag håller med om att inte stressa fram när det gäller bebis. Min andra son ammades ett år och nattades av mig hela första året. Inga problem för mig om han somnade vid bröstet! Sen började vi dela på nattningarna där.

Angående din konferens, kan inte din man och dotter följa med och så bor ni tillsammans på ett närliggande hotell? Du kanske du beroende på hur set ser ut kan gå ifrån en stund om dottern skulle vara otröstlig vid läggdags?

Poäng på den.

Du bör nog inte vara i huset när bebis ska vänja sig, det kommer nog funka bäst då (för er båda).

Don?t worry, pappor är lika viktiga och kompetenta föräldrar.

Och du, er bebis kommer att växa upp till en trygg individ i alla fall.

Blir mörkrädd när jag läser vad vissa av er skriver om att låta bebisen skrika sig till sömns! Vidriga är ni! Kan man inte sätta sin bebis/barns välmående först ska man inte ha barn. Tror ni bebisen skriker för att jävlas eller? Bebisen skriker för den behöver i detta fall sin mamma och då ska bebisen få sin mamma, allt annat är barnmisshandel om bebisen skriker i panik efter sin mamma. Herregud bebistiden är över på ett ögonblick och sen behövs inte mamman lika intensivt längre. Låt bebisen komma först och inte jobb och era idéer om hur ni tror att saker ska vara. Var sak har sin tid, och nu är det bebistiden i TS familj som ska komma först.

Man är olika och har olika mål med sitt föräldraskap.

Hos oss är trygghet den största grunden, o nej, vi tvingar inte barnen o låter dem skrika.

Vår yngsta var väldigt tydlig fr hen föddes att hen ville vara hos sin mamma, inte hos pappa eller någon annan. Så då fick hen det, medans pappan sakta fjäskade in sig med lite närhet när det gick bra osv. Runt när barnet var ett år var barnet tryggt nog att bli nattad av sin pappa o då tog pappa varje kväll. Det blev deras rutin och funkade jättebra. Vårt barn samsover så de gick o la sig i sängen ihop o låg där tillsammans tills barnet sov.

Jag började jobba kväll när barnet var ca 1.5, var ju inga större problem eftersom våra barn är vana vid att bli nattade av pappan. Men man märkte på yngsta att det tog på hen att jag var borta mkt. Och när jag slutade jobba kväll, efter barnet fyllt 2,så har hen inte längre klarat att lägga sig med sin pappa. Barnet får ren o skär ångest allt som oftast om pappan försöker. Så jag tar läggningarna nu. Barnet är väldigt mammig generellt ska tilläggas.

Med lugn o trygghet runt sig blir barnet också lugnt o tryggt. När jag blev inlagd på sjukhuset för några månader sen gick nattningen m pappa kanon, jag var ju inte där som alternativ.

När du reser bort så har ju pappan två val, antingen sköter han era vanliga rutiner o lägger sig med barnet som vanligt. O chansar.

Eller så är de uppe extra länge o har mysigt o lugn o ro i soffan, låter barnet somna av trötthet i hans famn på kvällen o bär sen in barnet i sängen. Ingen stress o ingen panik. Jag hade valt det sistnämnda. Har ni dessutom inte bråkat med barnet fram tills dess du åker så förknippar er barn inte pappan m något dåligt heller. Men som ni gör nu, när pappan tvingar ungen till umgänge /nattning så gör ni ju bara pappan till något hemskt i barnets ögon, inte den trygghet som en förälder bör innebära.

Det är forskat på vad barnskrik gör med barn, och det är forskat på vad närhet som tex bärande m sjal gör och det sistnämnda är otroligt positivt för barnets utveckling. Skulle aldrig tumma på trygghet, o skulle aldrig medvetet låta mina barn skrika o känna sig oroliga.

Nja. Att en sjumånaders inte får precis som den vill hela tiden är inte barnmisshandel. Det är ingen här vad jag sett som förespråkar att bara lämna barnet ensamt skrikandes. Pappan kommer ju vara där och trösta och natta.

Fast nu är ju TS barn mycket mindre än 18 månader, så varför skulle det bli som för er för att hon inte ändrar detta nu? Ni hade ju kunnat sätta er gräns när du slutade amma istället så hade du sluppit ta alla nattningar så länge. Jag hade också ett extremt mammigt andra barn som ammades och nattades av mig hela första året men när jag slutat amma körde vi varannan kväll. Första kvällen skrek han 25 min innan han kapitulerade och somnade med sin pappa. Jag gick ut och gick då för annars hade jag inte klarat av att stålsätta mig. Sen gick det mkt bättre redan andra nattningen. Han har visserligen protesterat högljutt vissa kvällar och gör ibland fortfarande, men det går alltid över så fort de lagt sig och börjat läsa bok i sängen.

Det har gått för långt med jämställdhetstänket om man tom ska bortse från en liten bebis behov och låta hen skrika i onödan!!

Amning är ju väldigt smidigt. Jämställdhet är inte att båda kan natta en liten bebis, det handlar om att fördela bördan allmänt.

Jag hade tagit med mig bebis å man på konferensen om det fortfarande är bekymmer om 1,5 mån. Mycket händer på få veckor! Pressa inte er! Jag har varit på konferenser där pappor åkt hem för att sköta barn.

Jag anser inte heller att barn ska skrika sig till sömns, men i det här fallet är det inte så. Barnet har hela tiden en person som det har en anknytning till, som det känner sig trygg med, men protesterar för att det inte känner igen sig.
Det är inte så att de överger barnet och barnet är hos en främmande person.

Vissa barn skriker sig alltid till sömns, vem som än är med barnet.
Så skriket är inte det som är farligt för barnet, utan om det är övergivet, vilket det inte är.

Jag tror också att det är bäst att ts lämnar huset. Barnet vet att mamman finns där, doft, röst etc.
Det viktiga här är att barnet inte är övergivet, det möter bara en ny situation som barnet, än, inte är trygg med.

Sonen var också väldigt mammig, jag skulle natta etc. Men var jag inte hemma vid nattningen, så fungerade det utmärkt.

Ja så kan det också vara, ett tillräckligt stort barn förstår ju att om mamma inte ens är hemma, så är det lönlöst att protestera. Men det förstår nog inte en 7- månaders bebis:).

En till tanke till TS. Du skriver att du inte kan göra saker själv på kvällarna eftersom du tar alla nattningarna. När somnar hon då? Somnar hon skaplig tid och sover några timmar så kan du väl gå hemifrån efter hon somnat då om du vill fortsätta ta nattningarna.

Förvisso är det så, dock förstår ju inte en 7-månaders att mamma inte är hemma så hon kan ändå inte ta över. Jag kan väl tänka att om TS vill åka och inte ta med sig man och barn på konferensen så kanske det också är läge att sluta amma snart, men vill hon inte det ska hon följa sitt hjärta. Det finns ingen vinst för barnet i nuläget att pappan nattar om hon bara skriker, så det är i så fall för föräldrarnas skull om det känns viktigt för dem att göra så. Pappan kan knyta an till barnet bra utan att de delar nattning nu.