Vid vilken ålder började ni lära era barn att sova i eget rum?
Jag har fått höra att man ska börja tidigt för att det blir svårare ju äldre de blir. Jag vill inte att vårt barn ska sova i vårt rum i flera år, känner att förhållandet skulle ta alldeles för mycket stryk av det.
Nu är vår bebis bara 6 veckor gammal. Är det för tidigt att börja eller är det bara bra att sätta igång direkt?
Jag har inte lärt mina barn att sova själv. Det har de skött bra själva. När de var små samsov vi, sen blev det skoj med eget rum och då varierade det. Vissa nätter med mig, vissa i rummet och ganska ofta både och.
När det gäller förhållande och sexliv så tänker jag att relationen är ganska bräcklig om den inte tål barn i sängen. Och lite fantasilöst sexliv? Det är nog bäst att ni börjar öva på kreativiteten en aning, kan säga att det är betydligt svårare att få till det med tre stora ungar varav två tonåringar + kompisar, barns partners och övernattningar i huset än med tre småbarn ;)
6 månader var vår dotter. Hon vaknade av minsta lilla täckesprassel och jag väcktes av minsta vift på lilltån av henne. Sonen flyttade in till hennes rum när han var ca 8 månader.
Vi har varit tvungna att göra så eftersom jag har sömnbesvär även utan spädbarn i vårt rum. Dessutom har inget av barnet somnat lugnare bredvid oss än i egen säng, så det har nog oxå spelat in. Vi har aldrig samsovit eftersom inget av barnen gått att söva i samma säng. Tvärtom. Jag har heller aldrig kunnat amma dem till sömns efter de blivit typ 3 månader. Hade det funkat hade läget kanske varit annat.
Vi sover iaf gott i egna sängar i egna rum: barnen i ett och vi i ett.
Tycker alla här att det känns fel att ha sex när barnet är i samma rum?
Gör det som känns rätt för er och er bebis, TS!
Vi flyttade in vår son till eget rum när han var strax över 3 månader och han älskade sin nya säng från första natten! Innan hade han sovit oroligt på nätterna och vaknat många gånger, men från och med första natten i sitt eget rum i spjälsängen har han sovit som en prins hela natten. Helt utan trick eller några konstiga "metoder" från vår sida.
Jag förstår dig helt hur du menar och tycker att du kan prova när du själv känner att han är "robust" nog att ligga i egen säng i eget rum.
Vi köpte en bra babymonitor också så att vi lättare hör om han skulle vakna.
Efter ca fyra månader. Barnen har sovit i egen säng sen dag 1.
Först och främst måste jag svara alla er som påstår att förhållandet är så himla bräckligt om man inte tåler att ha barnen i samma säng... Vårt förhållande är inte bräckligt, och har aldrig sagt att världen skulle gå under om vi inte kunde ha sex i vår säng. Just nu kan vi inte ha sex över huvud taget pga problem med mitt underliv, så det handlar alltså inte ens om sex öht för tillfället. Jag är en person som mår väldigt dåligt om jag inte får närhet från min sambo, och det sabbas om bebisen alltid måste ligga nära när han sover, eftersom att alla tre inte får plats att sova i samma säng (vi gör alltid ett "nest" runt bebis för att inte råka skada honom). Då måste antingen sambon eller jag ta soffan (och nej, vi köper inte en större säng bara för att kunna samsova). Förhållandet är därför inte bräckligt, utan JAG är bräcklig och behöver hans närhet för psykiskt välmående. Några synpunkter på det också??
Undrar verkligen vad det är för självgoda, trångsynta människor som tycker att deras förhållanden är så perfekta men att andra genast bör göra slut om man anser att ens förhållande tar lite skada av minskad närhet. Vidga era perspektiv innan ni uttalar er är ni snälla. Ni framstår inte alls som så intelligenta som ni verkar tro att ni gör...
Och sex i samma säng som barnet? Skulle ALDRIG falla mig in. Ger honom inte ens en avsugning om bebis ligger bredvid. Vill helst inte ens göra det med bebis i samma rum men egen säng, men det har fått gå någon gång. Kan inte riktigt förklara varför, men tycker bara att det känns fel.
Förstår inte varför vissa blir så upprörda över att folk låter sina bebisar sova i eget rum? Man skaffar ju såklart baby monitor och kommer när de är ledsna... Jag kan absolut inte tänka mig att ha barnet i min säng i flera år, och sen kommer det fler bebisar som också ska sova i sängen... Snacka om att sova packade som sardiner! Inte vår grej.
Just nu får vi inte plats med spjälsängen i vårt sovrum och bebis sover därför i vagnen i vårt rum. Har beställt hem en monitor, så nu ska jag bara försöka känna efter när jag kan börja flytta in honom i sitt eget rum... Hur märker man när han är redo för det??
Problem nummer 2 blir väl att han avskyr att sova i spjälsängen öht. Kan det vara en idé att först ha vagnens liggdel i spjälsängen för att vänja honom vid nya miljön, och sen ta bort liggdelen och försöka ha honom i själva sängen...? Eller är det bäst att bara gå rakt på att lägga honom i sängen...? Hur tänker ni?
Först och främst måste jag svara alla er som påstår att förhållandet är så himla bräckligt om man inte tåler att ha barnen i samma säng... Vårt förhållande är inte bräckligt, och har aldrig sagt att världen skulle gå under om vi inte kunde ha sex i vår säng. Just nu kan vi inte ha sex över huvud taget pga problem med mitt underliv, så det handlar alltså inte ens om sex öht för tillfället. Jag är en person som mår väldigt dåligt om jag inte får närhet från min sambo, och det sabbas om bebisen alltid måste ligga nära när han sover, eftersom att alla tre inte får plats att sova i samma säng (vi gör alltid ett "nest" runt bebis för att inte råka skada honom). Då måste antingen sambon eller jag ta soffan (och nej, vi köper inte en större säng bara för att kunna samsova). Förhållandet är därför inte bräckligt, utan JAG är bräcklig och behöver hans närhet för psykiskt välmående. Några synpunkter på det också??
Undrar verkligen vad det är för självgoda, trångsynta människor som tycker att deras förhållanden är så perfekta men att andra genast bör göra slut om man anser att ens förhållande tar lite skada av minskad närhet. Vidga era perspektiv innan ni uttalar er är ni snälla. Ni framstår inte alls som så intelligenta som ni verkar tro att ni gör...
Och sex i samma säng som barnet? Skulle ALDRIG falla mig in. Ger honom inte ens en avsugning om bebis ligger bredvid. Vill helst inte ens göra det med bebis i samma rum men egen säng, men det har fått gå någon gång. Kan inte riktigt förklara varför, men tycker bara att det känns fel.
Förstår inte varför vissa blir så upprörda över att folk låter sina bebisar sova i eget rum? Man skaffar ju såklart baby monitor och kommer när de är ledsna... Jag kan absolut inte tänka mig att ha barnet i min säng i flera år, och sen kommer det fler bebisar som också ska sova i sängen... Snacka om att sova packade som sardiner! Inte vår grej.
Just nu får vi inte plats med spjälsängen i vårt sovrum och bebis sover därför i vagnen i vårt rum. Har beställt hem en monitor, så nu ska jag bara försöka känna efter när jag kan börja flytta in honom i sitt eget rum... Hur märker man när han är redo för det??
Problem nummer 2 blir väl att han avskyr att sova i spjälsängen öht. Kan det vara en idé att först ha vagnens liggdel i spjälsängen för att vänja honom vid nya miljön, och sen ta bort liggdelen och försöka ha honom i själva sängen...? Eller är det bäst att bara gå rakt på att lägga honom i sängen...? Hur tänker ni?
Hur ska ni göra då om det absolut inte fungerar att barnet sover i eget rum. Inte knulla tills det fungerar, eller tänka utanför lådan..?
Men det är ju knappast något man VILL.
Tycker alla här att det känns fel att ha sex när barnet är i samma rum?
Nu är jag förvisso ensamstående. Men jag har alltid samsovit med mitt barn mellan åldern 0-5,5 år - dock alltid i barnets rum (så att jag sedan var den som fick byta rum och säng, inte barnet).
Mellan cirka 5,5-7,5 års ålder så nattade jag barnet genom att ligga bredvid i sängen tills barnet somnat.
Från cirka 7,5 års ålder ger jag bara en godnattpuss- och kram, sedan somnar barnet helt på egen hand inom loppet av max fem minuter.