Hur hantera och dölja sorg efter abort när andra får barn?

Hej Familjeliv. Jag genomgick en abort för ungefär ett halvår sedan. Jag trodde att jag hade kommit över sorgen över den efter ett tag, men nu har mycket känslor börjat bubbla upp till ytan igen. Har fastnat i mycket grubbel och känner mig väldigt ofta deprimerad.

Aborten var psykiskt ganska traumatisk då den egentligen inte var frivillig (gjorde den för att pappan till barnet inte tillät mig annat).

Jag är i den åldern då många börjar skaffa barn, om de inte till och med gjort det redan. Jag längtar efter barn själv och ännu mer efter aborten. Har fortfarande väldigt svårt för att se gravidmagar, ultraljudsbilder och bebisar i Facebook-flödet. Det gör ont på något sätt, samtidigt som jag förstås ändå är glad för de som lägger upp bildernas skull.

Nu är jag ganska säker på att min syster är gravid med sitt första barn, en del tecken visar på det. Inte så att det syns än men hon har slutat dricka alkohol osv (hon och hennes man har planerat barn ett tag).

Snart kommer hon alltså vara så pass långt gången att det blir dags att berätta nyheten och jag vet liksom inte hur jag kommer att reagera. När jag är så pass nere som jag är idag, kommer jag att ha jättesvårt att dölja min sorg och visa den glädje som jag borde visa. Jag vet inte om jag kommer att orka få höra en massa om gravidsymptom, bilder på ultraljud, bebiskläder osv. Vet inte ens hur jag ska orka vara en bra moster..

Missförstå mig inte. Jag är inte missunnsamm mot de som får barn och är förstås glad för min systers skull och de andra som får barn. Men jag är i själen så djupt olycklig just nu att den glädjen för andra får svårt att komma fram.

Jag har tid för samtal hos kurator för att prata om bl.a. detta, men tyvärr dröjer det flera veckor dit.

Någon som varit med om liknande och/eller som kanske har något tips att dela med sig av så länge?

//Hälsningar sorgsen kvinna

Hej Familjeliv. Jag genomgick en abort för ungefär ett halvår sedan. Jag trodde att jag hade kommit över sorgen över den efter ett tag, men nu har mycket känslor börjat bubbla upp till ytan igen. Har fastnat i mycket grubbel och känner mig väldigt ofta deprimerad.

Aborten var psykiskt ganska traumatisk då den egentligen inte var frivillig (gjorde den för att pappan till barnet inte tillät mig annat).

Jag är i den åldern då många börjar skaffa barn, om de inte till och med gjort det redan. Jag längtar efter barn själv och ännu mer efter aborten. Har fortfarande väldigt svårt för att se gravidmagar, ultraljudsbilder och bebisar i Facebook-flödet. Det gör ont på något sätt, samtidigt som jag förstås ändå är glad för de som lägger upp bildernas skull.

Nu är jag ganska säker på att min syster är gravid med sitt första barn, en del tecken visar på det. Inte så att det syns än men hon har slutat dricka alkohol osv (hon och hennes man har planerat barn ett tag).

Snart kommer hon alltså vara så pass långt gången att det blir dags att berätta nyheten och jag vet liksom inte hur jag kommer att reagera. När jag är så pass nere som jag är idag, kommer jag att ha jättesvårt att dölja min sorg och visa den glädje som jag borde visa. Jag vet inte om jag kommer att orka få höra en massa om gravidsymptom, bilder på ultraljud, bebiskläder osv. Vet inte ens hur jag ska orka vara en bra moster..

Missförstå mig inte. Jag är inte missunnsamm mot de som får barn och är förstås glad för min systers skull och de andra som får barn. Men jag är i själen så djupt olycklig just nu att den glädjen för andra får svårt att komma fram.

Jag har tid för samtal hos kurator för att prata om bl.a. detta, men tyvärr dröjer det flera veckor dit.

Någon som varit med om liknande och/eller som kanske har något tips att dela med sig av så länge?

//Hälsningar sorgsen kvinna

Tack för svar!

Pappan till barnet hann aldrig bli min pojkvän. Det är en rätt lång och sjuk historia (finns en tråd om det i det här abortforumet så en del kommer att känna igen den), men vi träffades via nätdejting, klickade väldigt bra från start och det hela gick väldigt snabbt. Vi började umgås stadigt.

Redan dag ett började han prata om sin längtan efter fler barn (han hade barn sedan tidigare) och dagen efter det gav han mig vad han sa var ett "gravidhalsband" som han menade att jag skulle kunna börja bära snart. Inte så att vi skulle börja göra barn på en gång, men inom ett år typ.

Jag tänkte inte på att det kanske inte är så normalt att börja ta upp barnfrågan så tidigt. Antagligen för att jag gillade honom mycket, han var väldigt charmig, kändes trygg och så längtade jag ju själv efter att bilda familj. Så jag bara följde med i dansen. 

Veckorna flöt på. Jag fick träffa hans barn och familj. Han började till och med visa hus som han sa att han ville köpa åt oss (trots att han redan bodde i ett fint) och pratade varmt om vår framtid, barn osv. Här vet jag att jag började känna mig lite illa till mods, att det liksom var lite för bra för att vara sant och att något kanske inte var helt som det skulle. Men jag tryckte undan de känslorna. 

Jag åt inte p-piller vid den här tiden så vi skyddade oss med kondom. Förutom vid ett tillfälle. Han föreslog att vi skulle köra utan och jag godkände, så det var bådas fel att det hände. Jag fattar i efterhand inte hur jag kunde vara så dum. I alla fall räckte det för att jag skulle bli gravid.

Några dagar efter det oskyddade sexet låg vi i sängen och skulle strax sova, när det plötsligt högg till i min nedre mage. "Åh, det kanske är en bebis!" sa han då. 

5 dagar senare dumpade han mig. Eller bad om en paus i alla fall. Han förklarade vänligt att han var osäker på sina känslor men att vi kanske kunde höras igen någon gång. Dagen efter dyker han upp på Facebook kyssandes med en annan tjej och det är nu jag upptäcker att jag är gravid.

Jag hade gjort en abort 7 år tidigare och ville verkligen inte uppleva det igen, då den aborten orsakade en stor depression och ångest i flera år.

När han fick veta att jag var inne på att behålla blev han galen och det utbröt i princip ett krig mellan oss. Jag försökte med allt. Erbjöd alla lösningar jag kunde komma på. Att han själv skulle få välja hur mycket eller lite delaktig han skulle få vara. Jag erbjöd till och med att ange fader okänd, så desperat var jag att bara få slippa göra abort. Jag har fast heltidsjobb, god ekonomi, en bostad som skulle rymma barn, stöttande familj i samma stad osv så mina förutsättningar för att behålla barnet var egentligen inte dåliga. Och det var ju dessutom önskat från min sida. 

Men han stod fast vid att detta barn inte skulle födas. Han hade nu träffat den kvinna han ville leva med och tänkte inte bli pappa till något "oäkta" barn. Han hotade med självmord eller att lämna staden och därmed sina barn - och sa att det då alltså skulle vara mitt fel och att jag splittrat en hel lycklig familj. Det var mitt fel att hans nya relation nu skulle ta slut (tror hon drog när hon fick höra om detta). 

Till sina vänner och familj sa han att jag hade lurat honom på hans spermier, att jag varit ute efter att bli med barn hela tiden och bara velat använda honom som spermadonator. Till sin far, som också började ringa mig för att övertala mig till abort, hade han till och med sagt att jag vid det oskyddade samlaget sagt att jag inte kunde bli med barn det tillfället. 

Kriget pågick i två veckor. Jag blev kallad både det ena och det andra och det var verkligen ett helvete av skräck och beslutsångest. Sjukskrev mig från jobbet och till slut orkade jag verkligen inte mer. Förstod att jag aldrig skulle kunna behålla barnet utan att bli hatad resten av livet. Och även barnet. Såg i framtiden hur alla efter mig skulle ropa "där är kvinnan som lurade en stackars man att bli pappa!" och det ville jag varken utsätta mig själv eller mitt barn för. Och främst ville jag inte att hans barn, som jag tyckte mycket om, skulle råka illa ut. 

Så det fick bli abort. När det var över ville jag helst glömma allt och gå vidare. Jag reste mig rätt bra, men det har inte gått en dag utan att jag tänkt på det. Och nu har jag som sagt kommit till något skede där känslorna bubblat upp riktigt ordentligt. Kanske för att det sker en babyboom bland bekanta just nu, som väcker en del hos mig. 

Jag har absolut ingen kontakt med honom idag. När jag meddelat att aborten var färdig skrev han "bra, lycka till i framtiden!" och mitt svar på det kom inte fram så jag antar att han blockade mig. 

Men varenda gång jag t.ex. är på stan eller har vägarna förbi närheten där han bor, så är jag rädd för att se honom. Inte för att han skulle göra något mot mig, utan för hur jag kommer reagera när jag ser hans ansikte (eller hans "medhjälpares"). 

Jag ångrar verkligen denna händelse. Jag skäms över den. Jag skäms och  ångrar verkligen att jag hade oskyddat sex, men känner mig också otroligt ledsen över att jag fick hela skulden över att jag blev gravid. Och att han såg abort som något betydligt enklare än vad jag gjorde. Det känns så frustrerande,

Nu svarade jag lite överdrivet långt här, men men.. 

Jag vet att ditt fokus ligger på det ofödda barnet och sorgen över det. Men din historia säger mig att du tillsammans med aborten avsade dig ett liv av terrorisering från honom och hela hans släkt. Tänk barnet som hade behövt växa upp vetandes att hen är oönskad till den grad att folk terroriserar hens mamma. Hur bra mamma hade du kunnat vara när du samtidigt ska hantera allt den där mannen hittar på för att jävlas och försöka skydda ditt barn från det.

Jättebra att du sökt hjälp! Kan du prata med vänner om detta? Har du bra vänner kommer de stötta dig. Du behöver inte bära den här bördan själv.

Hej, jag tänker berätta om min erfarenhet och mina känslor efter en abort senare men vill just nu bara skriva vilket märkligt för att inte säga rent sjukt beteende den där killen hade. Du har två saker att bearbeta, dels aborten men också en helt vanvettig person. Är det inte obehagligt att han kom så långt in i ditt liv? Känner din familj till honom?

Jo det hela var riktigt läskigt och sjukt. Han var nästan manisk i sitt sätt att prata om sin längtan efter fler barn, och sedan när jag inte längre passade blev han rent av elak och lade verkligen över allt ansvar på mig att jag blivit gravid. Lyckades få alla i hans närhet att tro att endast han var offret i detta.

Just det är nog det mest jobbiga, att det finns människor som nu verkligen tror att jag är en galen kvinna som springer runt och försöker lura män att göra mig med barn. Jag har verkligen bara förlorat i detta medan han troligen kunnat gå vidare i sitt liv utan konsekvenser. Även om jag kanske förstår att situationen blev jobbig för honom också, så kan jag verkligen inte förstå hans beteende. Det är så frustrerande och känns så orättvist. Han och hans familj/vänner har verkligen fått mig att känna mig så värdelös.

De tog även kontakt med min familj för att få dem att övertala mig till abort (vilket de absolut inte gjorde). Mina föräldrar ville till och med att vi skulle polisanmäla dem för trakasserier, men jag kände inte att jag orkade utan ville bara gå vidare då.

Så ja, det hela var rätt traumatiskt eller vad man ska kalla det. Det är mycket tankar att hantera och det går inte en dag utan att jag tänker på det.

Tack för svar!

Pappan till barnet hann aldrig bli min pojkvän. Det är en rätt lång och sjuk historia (finns en tråd om det i det här abortforumet så en del kommer att känna igen den), men vi träffades via nätdejting, klickade väldigt bra från start och det hela gick väldigt snabbt. Vi började umgås stadigt.

Redan dag ett började han prata om sin längtan efter fler barn (han hade barn sedan tidigare) och dagen efter det gav han mig vad han sa var ett "gravidhalsband" som han menade att jag skulle kunna börja bära snart. Inte så att vi skulle börja göra barn på en gång, men inom ett år typ.

Jag tänkte inte på att det kanske inte är så normalt att börja ta upp barnfrågan så tidigt. Antagligen för att jag gillade honom mycket, han var väldigt charmig, kändes trygg och så längtade jag ju själv efter att bilda familj. Så jag bara följde med i dansen. 

Veckorna flöt på. Jag fick träffa hans barn och familj. Han började till och med visa hus som han sa att han ville köpa åt oss (trots att han redan bodde i ett fint) och pratade varmt om vår framtid, barn osv. Här vet jag att jag började känna mig lite illa till mods, att det liksom var lite för bra för att vara sant och att något kanske inte var helt som det skulle. Men jag tryckte undan de känslorna. 

Jag åt inte p-piller vid den här tiden så vi skyddade oss med kondom. Förutom vid ett tillfälle. Han föreslog att vi skulle köra utan och jag godkände, så det var bådas fel att det hände. Jag fattar i efterhand inte hur jag kunde vara så dum. I alla fall räckte det för att jag skulle bli gravid.

Några dagar efter det oskyddade sexet låg vi i sängen och skulle strax sova, när det plötsligt högg till i min nedre mage. "Åh, det kanske är en bebis!" sa han då. 

5 dagar senare dumpade han mig. Eller bad om en paus i alla fall. Han förklarade vänligt att han var osäker på sina känslor men att vi kanske kunde höras igen någon gång. Dagen efter dyker han upp på Facebook kyssandes med en annan tjej och det är nu jag upptäcker att jag är gravid.

Jag hade gjort en abort 7 år tidigare och ville verkligen inte uppleva det igen, då den aborten orsakade en stor depression och ångest i flera år.

När han fick veta att jag var inne på att behålla blev han galen och det utbröt i princip ett krig mellan oss. Jag försökte med allt. Erbjöd alla lösningar jag kunde komma på. Att han själv skulle få välja hur mycket eller lite delaktig han skulle få vara. Jag erbjöd till och med att ange fader okänd, så desperat var jag att bara få slippa göra abort. Jag har fast heltidsjobb, god ekonomi, en bostad som skulle rymma barn, stöttande familj i samma stad osv så mina förutsättningar för att behålla barnet var egentligen inte dåliga. Och det var ju dessutom önskat från min sida. 

Men han stod fast vid att detta barn inte skulle födas. Han hade nu träffat den kvinna han ville leva med och tänkte inte bli pappa till något "oäkta" barn. Han hotade med självmord eller att lämna staden och därmed sina barn - och sa att det då alltså skulle vara mitt fel och att jag splittrat en hel lycklig familj. Det var mitt fel att hans nya relation nu skulle ta slut (tror hon drog när hon fick höra om detta). 

Till sina vänner och familj sa han att jag hade lurat honom på hans spermier, att jag varit ute efter att bli med barn hela tiden och bara velat använda honom som spermadonator. Till sin far, som också började ringa mig för att övertala mig till abort, hade han till och med sagt att jag vid det oskyddade samlaget sagt att jag inte kunde bli med barn det tillfället. 

Kriget pågick i två veckor. Jag blev kallad både det ena och det andra och det var verkligen ett helvete av skräck och beslutsångest. Sjukskrev mig från jobbet och till slut orkade jag verkligen inte mer. Förstod att jag aldrig skulle kunna behålla barnet utan att bli hatad resten av livet. Och även barnet. Såg i framtiden hur alla efter mig skulle ropa "där är kvinnan som lurade en stackars man att bli pappa!" och det ville jag varken utsätta mig själv eller mitt barn för. Och främst ville jag inte att hans barn, som jag tyckte mycket om, skulle råka illa ut. 

Så det fick bli abort. När det var över ville jag helst glömma allt och gå vidare. Jag reste mig rätt bra, men det har inte gått en dag utan att jag tänkt på det. Och nu har jag som sagt kommit till något skede där känslorna bubblat upp riktigt ordentligt. Kanske för att det sker en babyboom bland bekanta just nu, som väcker en del hos mig. 

Jag har absolut ingen kontakt med honom idag. När jag meddelat att aborten var färdig skrev han "bra, lycka till i framtiden!" och mitt svar på det kom inte fram så jag antar att han blockade mig. 

Men varenda gång jag t.ex. är på stan eller har vägarna förbi närheten där han bor, så är jag rädd för att se honom. Inte för att han skulle göra något mot mig, utan för hur jag kommer reagera när jag ser hans ansikte (eller hans "medhjälpares"). 

Jag ångrar verkligen denna händelse. Jag skäms över den. Jag skäms och  ångrar verkligen att jag hade oskyddat sex, men känner mig också otroligt ledsen över att jag fick hela skulden över att jag blev gravid. Och att han såg abort som något betydligt enklare än vad jag gjorde. Det känns så frustrerande,

Nu svarade jag lite överdrivet långt här, men men.. 

Beklagar den situation du hamnade i som föranledde till att du mår som du gör idag.

Jag vill dela med mig av hur jag blev behandlad av min syster när jag berättade att jag var gravid. Jag var lycklig och ville berätta nyheten så fort som möjligt men det mottogs inte så bra av min ett år äldre syster.

Hon frågade om jag skämtade, om jag menade allvar. Och när jag svarat på hennes frågor om hur långt gången jag var, om det var planerat osv så stack hon ifrån mina föräldrars hus. Hon total ignorerade mig i tre veckor och vägrade prata med mig. Hon ställde in sin födelsedagsfest, gjorde sig oanträffbar och ställde in allt vi hade planerat i några veckor framöver. Jag blev behandlad som skit.

Det sårade mig enormt mkt. Idag har hon en fin relation till min son. Jag tänker inte så mkt på den perioden idag, men jisses vad ledsen jag blev där och då.

Det handlade för henne om att hon hade velat få det första barnbarnet, hon ville där och då ha barn men hade ingen man etc. hon förstår att hennes reaktion inte var sund. Men just då kunde hon inte hantera det.

Det förstörde rätt mkt av min upplevelse i början. Nu när vi berättade för familjen att vi väntade andra barnet fick vi lite samma mothugg av min syster och min mamma. Men då jävlar fräste jag ifrån så dom förstod hur illa deras beteende var. Sen fick jag missfall och då var dom helt plötsligt stöttande.

Du var i en dålig relation, den är slut nu, trakasserierna är förhoppningsvis över.

Hur vill du gå vidare från det här?

Önskar du barn? Det finns många som inseminerar sig :) jag förstår att tvåsamheten och familjepaketet är det många drömmer om. Men är det att bli gravid igen så går det på egen hand :)

Jag möter många våldsutsatta kvinnor i mitt jobb och det du berättar påminner mig så mycket om dem och vad de fått och får utstå. Mannen har ju troligtvis någon form av psykiska problem eller är rent av sociopat, en personlighetstyp vem som helst hade kunnat träffa och hamnat i dun situation. Du och din familj vet vad som är sant, då spelar det ingen roll vad andra tror eller tänker. Förhoppningsvis är det fler än du tror som ser igenom hans falska spel.

Jag tänker att du faktiskt skulle kunna vända dig till en kvinnojour för samtalsstöd kring just det som hänt i relationen mellan er. De har vana att hantera den här typen av samtal.

Ja innan jag bestämt mig för abort, när jag inte visdte vad jag skulle ta mig till, ringde jag till Kvinnofridslinjen och kvinnan jag pratade med sa ungefär samma sak - att denna man nog inte var helt frisk. Hon rekommenderade också att ringa min lokala kvinnojour men tyvärr vågade jag, av någon anledning, aldrig göra det då. Men kan helt klart vara värt att kolla upp igen.