Hur hantera och dölja sorg efter abort när andra får barn?

Tack för svar!

Pappan till barnet hann aldrig bli min pojkvän. Det är en rätt lång och sjuk historia (finns en tråd om det i det här abortforumet så en del kommer att känna igen den), men vi träffades via nätdejting, klickade väldigt bra från start och det hela gick väldigt snabbt. Vi började umgås stadigt.

Redan dag ett började han prata om sin längtan efter fler barn (han hade barn sedan tidigare) och dagen efter det gav han mig vad han sa var ett "gravidhalsband" som han menade att jag skulle kunna börja bära snart. Inte så att vi skulle börja göra barn på en gång, men inom ett år typ.

Jag tänkte inte på att det kanske inte är så normalt att börja ta upp barnfrågan så tidigt. Antagligen för att jag gillade honom mycket, han var väldigt charmig, kändes trygg och så längtade jag ju själv efter att bilda familj. Så jag bara följde med i dansen. 

Veckorna flöt på. Jag fick träffa hans barn och familj. Han började till och med visa hus som han sa att han ville köpa åt oss (trots att han redan bodde i ett fint) och pratade varmt om vår framtid, barn osv. Här vet jag att jag började känna mig lite illa till mods, att det liksom var lite för bra för att vara sant och att något kanske inte var helt som det skulle. Men jag tryckte undan de känslorna. 

Jag åt inte p-piller vid den här tiden så vi skyddade oss med kondom. Förutom vid ett tillfälle. Han föreslog att vi skulle köra utan och jag godkände, så det var bådas fel att det hände. Jag fattar i efterhand inte hur jag kunde vara så dum. I alla fall räckte det för att jag skulle bli gravid.

Några dagar efter det oskyddade sexet låg vi i sängen och skulle strax sova, när det plötsligt högg till i min nedre mage. "Åh, det kanske är en bebis!" sa han då. 

5 dagar senare dumpade han mig. Eller bad om en paus i alla fall. Han förklarade vänligt att han var osäker på sina känslor men att vi kanske kunde höras igen någon gång. Dagen efter dyker han upp på Facebook kyssandes med en annan tjej och det är nu jag upptäcker att jag är gravid.

Jag hade gjort en abort 7 år tidigare och ville verkligen inte uppleva det igen, då den aborten orsakade en stor depression och ångest i flera år.

När han fick veta att jag var inne på att behålla blev han galen och det utbröt i princip ett krig mellan oss. Jag försökte med allt. Erbjöd alla lösningar jag kunde komma på. Att han själv skulle få välja hur mycket eller lite delaktig han skulle få vara. Jag erbjöd till och med att ange fader okänd, så desperat var jag att bara få slippa göra abort. Jag har fast heltidsjobb, god ekonomi, en bostad som skulle rymma barn, stöttande familj i samma stad osv så mina förutsättningar för att behålla barnet var egentligen inte dåliga. Och det var ju dessutom önskat från min sida. 

Men han stod fast vid att detta barn inte skulle födas. Han hade nu träffat den kvinna han ville leva med och tänkte inte bli pappa till något "oäkta" barn. Han hotade med självmord eller att lämna staden och därmed sina barn - och sa att det då alltså skulle vara mitt fel och att jag splittrat en hel lycklig familj. Det var mitt fel att hans nya relation nu skulle ta slut (tror hon drog när hon fick höra om detta). 

Till sina vänner och familj sa han att jag hade lurat honom på hans spermier, att jag varit ute efter att bli med barn hela tiden och bara velat använda honom som spermadonator. Till sin far, som också började ringa mig för att övertala mig till abort, hade han till och med sagt att jag vid det oskyddade samlaget sagt att jag inte kunde bli med barn det tillfället. 

Kriget pågick i två veckor. Jag blev kallad både det ena och det andra och det var verkligen ett helvete av skräck och beslutsångest. Sjukskrev mig från jobbet och till slut orkade jag verkligen inte mer. Förstod att jag aldrig skulle kunna behålla barnet utan att bli hatad resten av livet. Och även barnet. Såg i framtiden hur alla efter mig skulle ropa "där är kvinnan som lurade en stackars man att bli pappa!" och det ville jag varken utsätta mig själv eller mitt barn för. Och främst ville jag inte att hans barn, som jag tyckte mycket om, skulle råka illa ut. 

Så det fick bli abort. När det var över ville jag helst glömma allt och gå vidare. Jag reste mig rätt bra, men det har inte gått en dag utan att jag tänkt på det. Och nu har jag som sagt kommit till något skede där känslorna bubblat upp riktigt ordentligt. Kanske för att det sker en babyboom bland bekanta just nu, som väcker en del hos mig. 

Jag har absolut ingen kontakt med honom idag. När jag meddelat att aborten var färdig skrev han "bra, lycka till i framtiden!" och mitt svar på det kom inte fram så jag antar att han blockade mig. 

Men varenda gång jag t.ex. är på stan eller har vägarna förbi närheten där han bor, så är jag rädd för att se honom. Inte för att han skulle göra något mot mig, utan för hur jag kommer reagera när jag ser hans ansikte (eller hans "medhjälpares"). 

Jag ångrar verkligen denna händelse. Jag skäms över den. Jag skäms och  ångrar verkligen att jag hade oskyddat sex, men känner mig också otroligt ledsen över att jag fick hela skulden över att jag blev gravid. Och att han såg abort som något betydligt enklare än vad jag gjorde. Det känns så frustrerande,

Nu svarade jag lite överdrivet långt här, men men.. 

Jo precis, av den anledningen kan jag inte direkt säga att jag ångrar själva aborten. För jag kan inte se att det hade kunnat sluta väl om jag behållt barnet. Men ja, samtidigt sörjer jag att det var tvunget att bli som det blev.

När allt detta hände var både vänner och familj ett stort stöd, men nu känner jag på något sätt att jag inte vill vara "jobbig" och älta det mer inför dem. För min familj var det också en jobbig upplevelse då även de blev trakasserade av mannens familj och jag får en känsla av att de helst vill lägga detta bakom sig, även om de självklart skulle låta mig prata med dem om det om jag vill.

Men ja det är nog bra att prata, och skriva, av sig så mycket som det går.

Jo det hela var riktigt läskigt och sjukt. Han var nästan manisk i sitt sätt att prata om sin längtan efter fler barn, och sedan när jag inte längre passade blev han rent av elak och lade verkligen över allt ansvar på mig att jag blivit gravid. Lyckades få alla i hans närhet att tro att endast han var offret i detta.

Just det är nog det mest jobbiga, att det finns människor som nu verkligen tror att jag är en galen kvinna som springer runt och försöker lura män att göra mig med barn. Jag har verkligen bara förlorat i detta medan han troligen kunnat gå vidare i sitt liv utan konsekvenser. Även om jag kanske förstår att situationen blev jobbig för honom också, så kan jag verkligen inte förstå hans beteende. Det är så frustrerande och känns så orättvist. Han och hans familj/vänner har verkligen fått mig att känna mig så värdelös.

De tog även kontakt med min familj för att få dem att övertala mig till abort (vilket de absolut inte gjorde). Mina föräldrar ville till och med att vi skulle polisanmäla dem för trakasserier, men jag kände inte att jag orkade utan ville bara gå vidare då.

Så ja, det hela var rätt traumatiskt eller vad man ska kalla det. Det är mycket tankar att hantera och det går inte en dag utan att jag tänker på det.

Tack för att du delade med dig! Bra att få se det från den andra sidan eller vad man ska säga.

Beklagar verkligen över hur din syster (och mamma) behandlade dig, måste verkligen ha varit fruktansvärt att endast mötas av mothugg från sin egen familj när man ska uppleva en av de lyckligaste händelserna i livet.

Kommer givetvis göra allt för att inte bete sig så mot min syster eller andra närstående som blir gravida, utan vara så stöttande som jag kan. Jag har gjort två aborter som skapat en enorm barnlängtan hos mig, men andra ska givetvis inte låta bli att skaffa barn för det. Sedan kanske jag inte riktigt kommer kunna vara det allra bästa stödet, inte under de närmsta åren i alla fall, men jag ska inte bete mig tjurigt och bittert heller.

Kort efter aborten hade jag ett möte med en socionom med inriktning mot just aborter, som nämnde att en plan för hur man ska kunna hantera sin barnlängtan kan vara bra att ha. Så jag har skrivit en sådan för mig själv där bl.a. insemination finns som en utväg. Så det känns tryggt i alla fall :) Men ja, vissa dagar uppkommer ju tyvärr en oro hos mig att aborten ska ha gjort mig steril, eller att något annat ska drabba mig som kommer göra det svårt för mig att bli gravid igen. Det är en stress ibland såklart, men tyvärt inte heller saker man kan påverka så mycket.

Ja innan jag bestämt mig för abort, när jag inte visdte vad jag skulle ta mig till, ringde jag till Kvinnofridslinjen och kvinnan jag pratade med sa ungefär samma sak - att denna man nog inte var helt frisk. Hon rekommenderade också att ringa min lokala kvinnojour men tyvärr vågade jag, av någon anledning, aldrig göra det då. Men kan helt klart vara värt att kolla upp igen.