SÅ JÄVLA LESS

Hej!

Vad jobbigt det låter! Jag tycker också livet kan vara så emellanåt. Det brukar hålla en period och sen blir det lättare igen!

Tänker just att kombon av åldrarna på era barn kanske gör att det är lite extra tufft just nu. Ettåring som är lite överallt och femåring som kanske inte alltid har lust att göra som man säger :) Tur de blir äldre hela tiden!

Har ni någon som kan avlasta er lite? Kanske mor- eller farföräldrar som vill hänga lite med barnbarnen medan ni gör något kul, tar igen saker ni inte tycker ni hunnit med eller bara sover. Vilket som känns viktigast :)

Hoppas det känns bättre för dig/er snart! 

Tack för ditt svar, det värmer. Tyvärr så har vi ingen avlastning. Mina föräldrar bor ganska nära men de jobbar båda heltid och har en massa aktiviteter för sig. De har erbjudit sig nån gång men det liksom funkar inte. De har egentligen inte den tiden eller det engagemanget. Vet ju egentligen att såna perioder går över men ibland känns det bara så otroligt frustrerande! Tack än en gång för ditt svar.

Känner lite lika men tänker att det är sjukt intensivt med småbarn (har åxå en ettåring). Det är krävande att göra något med honom då han sliter, drar, klättrar, river i allt, ramlar och slår sig hela tiden, stoppar i munnen osv... Varenda moment blir dubbelt så drygt som det skulle vara annars. Han vaknar dessutom flera gånger per kväll och natt. Så det är väl inte så märkligt att man är trött och sliten/less. Jag försöker tackla det hela genom att ändå tänka ofta på hur fina barn jag har och hur gulliga de är. Att förenkla tillvaron genom att ha färdiga matkassar tycker jag är bra också. Storhandlar själv en gång i veckan utan barn. Med god planering funkar det jättebra. Undviker att ta med barnen på sånt jag vet kan bli jobbigt utan då turas vi om istället och en är hemma med dem.

Tack för att du delar med dig. Skönt att det finns andra som känner likadant så man inte behöver känna sig som ett ufo. Storhandla behöver vi nog bli bättre på, nu panikhandlar vi mest på närmaste lilla Ica. Tack för tipset.

Vi har också dåligt med avlastning men försöker hjälpa varandra hemma. Turas också om med föräldraledigheten som ni. Om vi är hemma alla så brukar vi ta en timme var med barnen och den andra får göra vad den vill. Då får man lite egentid som man behöver. Tycker det hjälper att tänka att den värst krävande tiden går över, det är såhär just nu bara.

Jag tycker att det livet är fruktansvärt, är också såvtrött på det. Det är bara bråk och tjafs med allt och alla

Har också barn i samma ålder och vet. Men samtidigt: Man måste försöka hålla en egen standard och inte bara gnälla och sucka när man har två friska barn. De känner av det och du blir sakta men säkert trist som person. Planera in lite roligt kanske bara små saker, unna dig något fint och ta hjälp av tex matkasse, gå ut i solen med en kaffe och njut av våren. Var tacksam för allt du har ????

Jag är väldigt tacksam för det jag har, vart skrev jag att jag gnäller och suckar så mina barn känner av det? Det är ju därför jag skriver av mig här. Herregud, visste att nån skulle börja skriva om tacksamhet och antydningar om att det är synd om barnen osv. Det enda vettiga du skrev som jag tar med mig är det om att jag ska unna mig saker.

Välkommen till familjelivet. Det är asdrygt att ha småbarn och nästan alla skiljker sig när barnet fyller 7 år. Exakt. Det tråkigt och ger inget första -5-6 åren mer än att de är söta. Ni får krämpor, blir griniga får kass ekonomi och hamnar på utredning hos socialen för att ungen har olika strumfärg.

Precis som de flesta av oss andra. Klarar man sig igenom den perioden blir allt lättare. Ungen blir en gåva. Att ha en familj blir en raritet få förunnat. Det är en extremt utmaning att bli en god förälder och inga smpbsrnsföräldrar ör bra föräldrar men ni båda kommer bli toppenföräldrar som mår bra bara ni härdar ut. De flesta klarar inte av det.

Hahaha hamna hos socialen pga olika strumpfärg. Tack för ditt härliga svar! Det gäller alltså att härda ut och försöka ta sig igenom det hela utan att bli för knäpp.