Alla dessa ouppfostrade barn!?

Fast samtidigt kan man inte kräva en viss form av uppfostran för att få skaffa barn enligt omgivningen. Det är ju sjukt det med. Då kanske man ska bestämma vilka andra som "inte får" skaffa barn med? Man får helt enkelt stå ut med ungarna då dom har samma rätt i samhället som oss andra eller flytta till en glesbygd och njuta av lugnet borta från andras barn.

Oj, jag känner faktiskt inte igen mig alls. Tycker att barnen i min närhet (kompisars barn, syskonbarn, grannbarn, barnen på sonens förskola osv) uppför sig bra, både mot varandra och andra vuxna. Och när de gör något fel tycker jag föräldrarna är bra på att "styra upp" situationen. Känner inte igen att barnen inte skulle lyssna på vuxna. Antingen har du högre förväntningar på barnen än vad jag har eller så varierar det mellan olika områden...

Exakt, det som jag har observerat är att många "upptäcker" detta antingen när de har passerat 20 eller får egna barn.

Själv föredrar jag ett barn som inte lyder rätt av. Som de övriga i tråden har jag mest träffat trevliga barn och ungdomar

Du verkar ha en rätt osympatisk inställning till barn. Om man ska säga emot en vuxen eller inte, beror på vad den vuxne säger, ålder ger inte automatiskt rätt, att lära barn det, är att lära dem blind auktoritetstro.

Nej, jag har aldrig uttryckt att man ska gå igenom ett slags uppfostringstest för att få barn, det låter inte ok enligt mig heller. Däremot kan jag ha en naiv dröm/önsketänkande att människor skulle haft tillräckligt med folkvett att inse sina brister och styrkor bättre, därmed i om de kan klara av att uppfostra en "färsk" individ till en bra sådan. För som sagt kommer ju inte barn som ut som perfekta 40 åringar utan det krävs ett enormt engagemang för att forma dem. Många verkar inte inse detta/bry sig tillräckligt. 

Och det där med att barnen har rättigheter håller jag med om. Däremot har de absolut inte mer rättigheter än mig. Jag får inte alls "stå ut med dem". De existerar och jag kommer absolut inte flytta på mig för deras existens. Jag har inget emot uppfostrade barn, inser att det kommer stunder de kommer missköta sig (som sagt, de är inga perfekta vuxna än) MEN, det är stor skillnad mot t.ex. då ett exempel ur min bekantskapskrets. Ett par vars barn inte ens svarar godnatt eller hej till folk runtomkring dem. I andra fall brukar jag höra en förälder säga "Men, Anna. Man svarar trevligt hej, när någon säger så." Men, det gör inte dessa föräldrar, för barnen vill ju inte - heter det. Därmed också ungar jag själv inte vill ha i min närhet. Så det är ju föräldrarna som får acceptera det då. 

Alltså det är hemskt med alla ouppfostrade barn och jag tycker inte alls om det. Jag är nog lite FÖR fokuserad på bra beteende.. min son säger tack till allt, när han får vatten, nån håller upp dörren, tar upp nappen osv. Är 19 månader.

Dock är jag lite skraj för att jag fokuserar så mycket på uppfostran och beteende och inte mående inuti. Som barn är min unge kanske superartig och har respekt för vuxna, men hur blir han som vuxen? Kanske sätter alla andras behov före? Det vill jag inte....

Kan tycka vissa har en poäng i att man inte alltid måste göra det man inte känner för och att man ska få uttrycka sina känslor. Jag var uppfostrad till bra beteende men vet inte riktigt hur jag ska hantera mina känslor för dom trycktes undan, fula ord aldrig okej. Det var viktigare att jag inte sa ett fult ord än att verkligen lyssna på vad jag kände. så jag vet inte vad som är rätt i längden.. att som barn va uppfostrad och som vuxen då bete sig ?rätt? hela tiden.. eller lite ouppfostrad som barn men som vuxen leder det kanske till att man sätter sina behov främst och har lärt sig hantera känslor och kan uttrycka sig, vilket är viktigt.. sjukt snurrigt men det var tankar som kom nu och jag skrev bara på :)

Vettiga tankar. Jag är uppfostrad att lyda och vara väldigt artig, dock protesterade jag konsekvent under hela min uppväxt, men ändå krävdes det en utbrändhet innan jag lärde mig att fokusera på mig själv och att jag inte behövde göra andra nöjda.

Litet tips, det där med att ettåringar säger tack, det brukar gå över, många föräldrar undrar var deras söta tvååring tog vägen när barnet blev tre och tala inte om sexåringen eller den truliga tonåringen ;)

Ja precis. SÅ ansträngande och synd att alltid sätta andras behov först. Det blir aldrig bra i längden.

Haha ja jo det förstår jag väl egentligen att jag inte redan har en ?perfekt? artig liten varelse.. mycket mer ska komma.. men märker hur högt jag värdesätter dessa små tack och det beteendet, vilket inte är så hälsosamt..

Och föräldrarna skyller på läraren när barnen beter som de blivit uppfostrade att göra. 

Åh, jag känner igen det du skriver och jag tycker det är för bedrövligt. Många gånger verkar det vara både lathet och okunskap hos föräldrar. Jag ska ta upp ett extremfall här.

Jag känner till ett par som har en fruktansvärt ouppfostrad flicka på 8 år. Hon skriker konstant (på allvar, hon skriker istället för att prata som om hon vore hörselskadad, vilket hon inte är), slår sina föräldrar, tjuter när hon inte får som hon vill, säger helt sjuka saker till andra barn, räcker ut tungan åt människor som går förbi på gatan, spottar på saker och på andra människor helt oprovocerat...

Behöver jag nämna att hon inte har några kamrater i skolan? De andra barnen går därifrån i klunga när hon närmar sig. Hon går alltid ensam och andra barn har lekförbud med henne. Jag tycker synd och illa om den här flickan på en och samma gång. Hon är fruktansvärt elak men i förlängningen är det ju föräldrarnas fel...

Jag har sett hur föräldrarna uppfostrar flickan. Som när hon skriker högt i trädgården på kvällarna. "Sluta skrika" säger de en gång eller två men flickan fortsätter. Eller när hon fortsätter spotta på saker efter tillsägelser... - det får inga konsekvenser som att de exempelvis bär in henne inomhus. Ibland när hon skriker säger föräldrarna att flickan gör det för att hon har lågt blodsocker (nej, hon är inte diabetiker) och så får hon något sött att äta. Vilken belöning- vilket barn skulle inte skrika då?

De kan säga saker som att "om du säger så igen så får du gå in". Men när flickan upprepar sina grovt fula ord så är det ingen av föräldrarna som reser på sig och lyfter bort henne. De sitter bara och suckar högt. Så sitter de och pratar med varandra om hur jobbig flickan är så att hon kan höra det. Andra sekunden ger de henne beröm utan att hon har presterat något alls.

Hon står och slår på sina föräldrar och kastar ofta saker på dem (eller på andra). Föräldrarna säger till i hälften av fallen men likadant här- flickan fortsätter och inget händer.

Jag har också märkt att de ger henne fel typ av uppmärksamhet. Där en normal förälder hade sagt till på skarpen och brutit barnets beteende så kan föräldrarna i det här fallet monotont börja upprepa "vi älskar dig X, vi älskar dig X..." som ett mantra och utan känsla samtidigt som de står och tittar på när hon spottar eller slåss. Och när hon skriker dumma saker kan de säga "åh, du är så söt X, vi älskar dig så mycket". Jag misstänker att det är precis tvärtom, att de inte älskar henne särskilt mycket.

Ibland har hon faktiskt gjort något som är bra, lyckats prestera något. Och en enda gång hörde jag att hon sa förlåt för någonting. Det är längesen. Men då fick inte dessa saker någon uppmärksamhet. De få små öppningar som har funnits verkar inte finnas kvar längre. Det finns verkligen inget positivt kvar.

Hon sitter och skriker "jag ska ha glass" och föräldrarna springer och hämtar som om de vore betjänter.

Hon får inte bli smutsig och allt är farligt för henne också. Främst mamman är väldigt nojig och hon springer fram och kör bort myggor, rätar till kläder och hårtofsar, borstar bort gräs i ett. Överreaktioner på allt från mammans sida, hon kan skrika "ÅH HERREGUD, DU HAR BLIVIT SMUTSIG"! Och så springer hon fram och tar bort något litet ludd. Det är mera som att flickan är en accessoar.

Flickan skriker ofta "jag är inte fin" och får svaret "jodå, du är SÅÅÅÅÅ FIIIIIN". En gång sade de åt henne att inte räcka ut tungan åt mitt barn och då började hon tjuta och skrika att de inte längre tyckte hon var söt utan att de ville ha mitt barn istället. "Nä, vi älskar dig X. Vi älskar dig X..." (samtidigt som hon skriker och slår på sin mamma).

Några gånger har jag sagt till dem att de ska säga åt sitt barn att sluta med vissa saker. Då har det drabbat oss på ett eller annat sätt och verkligen gått över styr. "Vi har redan sagt till" blir svaret och ungen fortsätter utan konsekvenser.

Till saken hör att föräldrarna är väldigt trevliga, skötsamma och för övrigt normala. Men när det gäller uppfostran så verkar de inte ens begripa det mest grundläggande. Det är slapphet i kombination med okunskap. Jag anser att de snarare har ett monster än ett barn. Hon har blivit gravt störd av föräldrarnas bristande ansvar och kommer nog inte att få det så roligt i livet. Jag har försökt ge tips och råd till föräldrarna och inser att det inte finns något jag kan göra för att hjälpa någon av dem.

TACK för en otroligt bra trådstart!!! :D

Jag hoppas innerligt att dessa lata föräldrar, utan karaktär, läser din trådstart och inser att det är DE du pratar om!