Alla dessa ouppfostrade barn!?
Åh, jag känner igen det du skriver och jag tycker det är för bedrövligt. Många gånger verkar det vara både lathet och okunskap hos föräldrar. Jag ska ta upp ett extremfall här.
Jag känner till ett par som har en fruktansvärt ouppfostrad flicka på 8 år. Hon skriker konstant (på allvar, hon skriker istället för att prata som om hon vore hörselskadad, vilket hon inte är), slår sina föräldrar, tjuter när hon inte får som hon vill, säger helt sjuka saker till andra barn, räcker ut tungan åt människor som går förbi på gatan, spottar på saker och på andra människor helt oprovocerat...
Behöver jag nämna att hon inte har några kamrater i skolan? De andra barnen går därifrån i klunga när hon närmar sig. Hon går alltid ensam och andra barn har lekförbud med henne. Jag tycker synd och illa om den här flickan på en och samma gång. Hon är fruktansvärt elak men i förlängningen är det ju föräldrarnas fel...
Jag har sett hur föräldrarna uppfostrar flickan. Som när hon skriker högt i trädgården på kvällarna. "Sluta skrika" säger de en gång eller två men flickan fortsätter. Eller när hon fortsätter spotta på saker efter tillsägelser... - det får inga konsekvenser som att de exempelvis bär in henne inomhus. Ibland när hon skriker säger föräldrarna att flickan gör det för att hon har lågt blodsocker (nej, hon är inte diabetiker) och så får hon något sött att äta. Vilken belöning- vilket barn skulle inte skrika då?
De kan säga saker som att "om du säger så igen så får du gå in". Men när flickan upprepar sina grovt fula ord så är det ingen av föräldrarna som reser på sig och lyfter bort henne. De sitter bara och suckar högt. Så sitter de och pratar med varandra om hur jobbig flickan är så att hon kan höra det. Andra sekunden ger de henne beröm utan att hon har presterat något alls.
Hon står och slår på sina föräldrar och kastar ofta saker på dem (eller på andra). Föräldrarna säger till i hälften av fallen men likadant här- flickan fortsätter och inget händer.
Jag har också märkt att de ger henne fel typ av uppmärksamhet. Där en normal förälder hade sagt till på skarpen och brutit barnets beteende så kan föräldrarna i det här fallet monotont börja upprepa "vi älskar dig X, vi älskar dig X..." som ett mantra och utan känsla samtidigt som de står och tittar på när hon spottar eller slåss. Och när hon skriker dumma saker kan de säga "åh, du är så söt X, vi älskar dig så mycket". Jag misstänker att det är precis tvärtom, att de inte älskar henne särskilt mycket.
Ibland har hon faktiskt gjort något som är bra, lyckats prestera något. Och en enda gång hörde jag att hon sa förlåt för någonting. Det är längesen. Men då fick inte dessa saker någon uppmärksamhet. De få små öppningar som har funnits verkar inte finnas kvar längre. Det finns verkligen inget positivt kvar.
Hon sitter och skriker "jag ska ha glass" och föräldrarna springer och hämtar som om de vore betjänter.
Hon får inte bli smutsig och allt är farligt för henne också. Främst mamman är väldigt nojig och hon springer fram och kör bort myggor, rätar till kläder och hårtofsar, borstar bort gräs i ett. Överreaktioner på allt från mammans sida, hon kan skrika "ÅH HERREGUD, DU HAR BLIVIT SMUTSIG"! Och så springer hon fram och tar bort något litet ludd. Det är mera som att flickan är en accessoar.
Flickan skriker ofta "jag är inte fin" och får svaret "jodå, du är SÅÅÅÅÅ FIIIIIN". En gång sade de åt henne att inte räcka ut tungan åt mitt barn och då började hon tjuta och skrika att de inte längre tyckte hon var söt utan att de ville ha mitt barn istället. "Nä, vi älskar dig X. Vi älskar dig X..." (samtidigt som hon skriker och slår på sin mamma).
Några gånger har jag sagt till dem att de ska säga åt sitt barn att sluta med vissa saker. Då har det drabbat oss på ett eller annat sätt och verkligen gått över styr. "Vi har redan sagt till" blir svaret och ungen fortsätter utan konsekvenser.
Till saken hör att föräldrarna är väldigt trevliga, skötsamma och för övrigt normala. Men när det gäller uppfostran så verkar de inte ens begripa det mest grundläggande. Det är slapphet i kombination med okunskap. Jag anser att de snarare har ett monster än ett barn. Hon har blivit gravt störd av föräldrarnas bristande ansvar och kommer nog inte att få det så roligt i livet. Jag har försökt ge tips och råd till föräldrarna och inser att det inte finns något jag kan göra för att hjälpa någon av dem.