Bli gravid efter missfall följas åt

Hej allihop! (Förlåt för väldigt lång text)

Kände att jag behövde skriva av mig lite och tyckte denna grupp passade mig..

jag och min sambo har försökt få till första barnet sen juli 2017. Vi blev äntligen gravida nu i Januari. Men det slutade tyvärr i missfall i vecka 7-8. Det var otroligt jobbigt men kände ändå att det var bättre att det hände så tidigt än att man skulle fått reda på det senare.

Har ändå känt att jag har kunnat hantera det rätt bra, men nu börjar det bli riktigt jobbigt!

Det är såå många i vår omgivning som blir gravida nu, känns som nästan alla går ut med att dom är gravida just nu. Och många som ska ha då vi var beräknade..

Men inte nog med det så berättade min sambos bror och hans tjej att dom var gravida igår, och dom måste blivit gravida när vi fick missfall.

Jag försökte verkligen hålla emot tårarna och vara glad för deras skull men fick gå in på toan och bara gråta sönder! (Inte berättat för någon om vårt missfall)

Och när vi åkte hem så bröt båda ihop! Längtar så tills det är vår tur igen! Trodde aldrig att detta skulle vara så jobbigt.. :( och tyckte det blev jobbigare med alla som blir gravida efter att vi fick missfall..

Som jag har gått och tänkt på detta som ni pratar om... Har jag gått och blivit en hemsk människa efter vårat missfall?

Varför kan jag inte känna glädje när halva Sverige går ut med att de ska ha barn? Precis då när vi var beräknade..

Jag känner att jag blir mer och mer ledsen...

Jag fick missfall den 8 januari och då var jag i v 10. 9+4. Hade en liten blödning men alla jag rådfrågade sa till mig att det är så vanligt så oroa dig inte. Dagen efter så fick jag åka in till sjukhuset för jag kände att allt inte var som det skulle.. Det visade sig att min bebbe var död i magen...

Har inte någon som jag kan prata med riktigt för alla säger bara " det går bättre nästa gång" " det var väl inte menat nu då" "upp på hästen igen"

Ja.. Det kanske det det blir.. Men är det någon som känner såhär?? Dessa tankar som snurrar hela tiden.. Ingen glädje.

Har väntat å väntat på att min mens skulle komma tillbaka och för 4 dagar sedan så gjorde den ÄNTLIGEN det..

En liten lycka kände jag då inom mig.

Förlåt för långt inlägg.. Hoppas ni kan hjälpa mig att hitta tillbaka till den goa och glada tjej som jag egentligen är..

Kram till er!

Alltså alla kommentarer folk säger för att trösta...hört så många och vill bara be dem hålla käften.... Missfallet har förändrat mig jättemycket. Tror vi måste inse att det är så det blir och att det tar tid att komma tillbaka.

Jag har en dotter född i juli -15 och i somras började vi försöka bli gravida igen. Plussade i oktober och runt vecka 8 fick jag en liten blödning, 1177 sa att det var normalt så jag tänkte inte så mycket på det förrän i v11 då jag började blöda ungefär som en vanlig mens. Åkte till gynakuten och där bekräftades ett så kallat ma, fostret hade dött i vecka 6. Efter detta följde några fruktansvärda veckor med besök på gyn var och varannan dag för cytotecbehandlingar men efter 2 veckor fick jag nog och krävde en skrapning, fick vända mig till ett annat landsting.

Fick ingen äl första månaden utan mensen kom ca 30 dagar efter skrapningen. Därefter har jag haft äl varje månad men något oregelbunden cykel.

Nu väntar jag på bim som är i helgen för att testa om det tagit sig denna gång.

Kram till dig. Känner igen mig i allt du skriver. Vi är inte dåliga människor för att vi tycker andras lycka är lite för jobbig just nu.

Hej, mitt första inlägg på familjeliv men känner att det skulle vara skönt att prata med dom som gått igenom samma.

Vi började försöka skaffa barn i juni och var naiv och trodde att bebisen skulle komma 9 månader senare, visade sig att det inte var så lätt.

Efter 3 månader blev jag gravid (och då tyckte jag att det hade tagit lååång tid att bli gravid, men det gick ju egentligen väldigt fort har jag ju insett nu). Men vi fick ett missfall och jag blödde i 9 veckor efter detta... så redan där försvann ju lång tid som vi inte kunde försöka igen på och nu har min mens inte blivit regelbunden än efter missfallet vilket krånglar till projektet. Men vi hoppas på att lyckas snart igen, nu vet jag ju iaf att jag & sambon kan bli gravida tillsammans.

Håller tummarna för oss alla i denna tråd!!

Känner verkligen igen mig i det som du skriver! Man hör nästan bara om folk som blir gravida direkt eller trots att de använder skydd. Slutade med p-piller i nov 2017 och började försöka mer aktivt i jan 2018 (bättre koll på äl tack vare NC). Det tog sig i februari men kändes som en evighet och egentligen gick det ju snabbt.

Mf i mars och nu väntar jag bara på nästa äl eller mens. Ingen aning om hur lång tid det kommer ta och det stressar mig. Känns som att man förlorar tid. Blödde bara lite mer än 2 v..

Jobbigt är att många skojar och frågar när vi ska skaffa barn. Känns som att det dyker upp som samtalsämne var och varannan dag. Och då får man bara le och skoja bort det ned nån dålig ursäkt att det inte är nån brådska. Borde väl inte vara orolig egentligen efter att blivit gravid på 2 månader och ett mf. Men är orolig ändå. Är glad att man kan dela med sig här och att det finns andra som förstår!

Hoppas vi plussar snart!

Kram <3