EIJ90 skrev 2018-04-02 22:28:47 följande:
Känner verkligen igen mig i det som du skriver! Man hör nästan bara om folk som blir gravida direkt eller trots att de använder skydd. Slutade med p-piller i nov 2017 och började försöka mer aktivt i jan 2018 (bättre koll på äl tack vare NC). Det tog sig i februari men kändes som en evighet och egentligen gick det ju snabbt.
Mf i mars och nu väntar jag bara på nästa äl eller mens. Ingen aning om hur lång tid det kommer ta och det stressar mig. Känns som att man förlorar tid. Blödde bara lite mer än 2 v..
Jobbigt är att många skojar och frågar när vi ska skaffa barn. Känns som att det dyker upp som samtalsämne var och varannan dag. Och då får man bara le och skoja bort det ned nån dålig ursäkt att det inte är nån brådska. Borde väl inte vara orolig egentligen efter att blivit gravid på 2 månader och ett mf. Men är orolig ändå. Är glad att man kan dela med sig här och att det finns andra som förstår!
Hoppas vi plussar snart!
Kram <3
Ja det här med att människor pratar om man ska ha barn och så. Min syster och mina föräldrar vet om att jag fick missfall, vi hade hunnit berätta att vi var gravida innan det hände också vet några av mina kompisar (vissa hann veta om graviditeten men vissa har jag berättat för i efterhand). När vi höll på att skaffa barn så berättade vi inte det för en enda människa och på något sätt så stressade det mig typ mer, att man bar på en "hemlighet", nu när mina närmsta vet att vi försöker skaffa barn är jag konstigt nog mer harmonisk i att det tar tid (jag trodde innan att jag skulle bli stressad över att dom visste men det har varit jätteskönt för då slipper jag alla "ska ni ha barn snart" frågor)
Men jag har ju ändå hållit missfallet hemligt för många personer och ifall jag skulle få ett till missfall skulle jag helt enkelt bara berätta för alla som börjar prata om bebisar "att vi försöker men vi har fått ett missfall så vi får se när det händer" så behöver det inte bli en så stor grejj för en själv, nu när man inte berättade för så många så var det en jobbig "hemsk hemlighet". Ifall jag skulle ha brytit ett ben hade jag ju förmodligen berättat det för alla men kändes som att ett missfall var något man skulle hålla hemligt för sig själv..
Vilket långt inlägg, men så skönt att prata med andra som förstår vad man går igenom.
