whattodowhattodo

Äldre 14 Mar 21:55

40 svar

Min pojkvän säger att han ”är sån” - depression

Hej!

Min pojkvän och jag har inte vart tillsammans länge och har tyvärr fått tillfällig distans då jag ska studera 1 år på annan ort. Han var dock den som övertalade mig att vi skulle försöka då jag är lite skeptisk till distans. Nåja i alla fall...

Allt har väl vart helt okej, inte optimalt såklart, men helt OK.

Nu i helgen åkte jag till honom från torsdag och skulle stannat till söndag, men han var superkonstig. ?Ignorerar? mig ungefär, pratar inte alls så mycket som han brukar, knaprar på sin telefon och är allmänt skum från vad jag är van vid. I lördags frågade jag vad det var och han kunde inte svara men sa bara att det inte var mitt fel. Så jag blev så obekväm med detta ignorerande så jag satte mig på tåget och åkte hem igen.... trodde vi hade gjort slut mer eller mindre, var ledsen osv.

4 dagar senare skriver han ?hej, jag saknar dig, kan vi prata ikväll?? Och jag blir nästan förbannad. Vaddå prata ikväll? Vaddå saknar mig? Kunde du väl tänkt på innan vi gjorde slut? Så vi pratar i telefon och han berättar att han ?är sån? och blir sådär när han är stressad och deprimerad. Bara undvikande och sover osv. Fast han har ju vart på jobbet? Och typ träffat en kompis? Jag förstår ingenting och min självrespekt säger ?lämna honom? men min medkänsla säger ?du kan inte överge någon som är deprimerad!?

Vad ska jag föra?

Jag vill nog inte ha ett förhållande med någon som ignorerar mig i 4-5 dagar.... sen gör han liksom inget stort för att försöka göra det bra heller utan det känns som att han säger ?jag är sån, jag går i terapi, men för ditt eget bästa kanske du ska träffa någon ?normal? istället?.

Behöver få ut denna frustration

Anonym (Trösta)

Äldre 14 Mar 22:34

#11

whattodowhattodo skrev 2018-03-14 22:27:23 följande:

Jag svenska och han ryska

så han vill alltså inte ha din hjälp? Har du låtit det gå någon dag eller dar innan du pratar med honom igen kanske han har ändrat sig

whattodowhattodo

Äldre 14 Mar 22:46

#12

Anonym (Trösta) skrev 2018-03-14 22:34:27 följande:

så han vill alltså inte ha din hjälp? Har du låtit det gå någon dag eller dar innan du pratar med honom igen kanske han har ändrat sig

Felet är att varken han eller jag ?vet vad som hjälper?.

Han ignorerar mig, säger ingenting, jag blir att må skit, och sen börjar han sakta bli som vanligt...

Jag kan verkligen göra vad som helst, men vet bara inte vad.

whattodowhattodo

Äldre 14 Mar 22:49

#13

Anonym (Å) skrev 2018-03-14 22:31:06 följande:

Hehe jah pratade också engelska med min men det var hans modersmål så maktförhållandet blev skevt av den anledning också.

Jag upplevde den här mannen som egoistisk. Det skulle vara på hans villkor. I min värld är det så underutvecklad strategi. Ibland mår jag på botten också men man kan inte hålla på och slänga folk fram och tillbaka i känslolivet som att de vore gamla trasor för det.

Förstod tidigt att relationen är en omöjlighet men det är inte så lätt att göra slut på det när personen ändå betyder mycket för en samt att biologin funkar så att man blir helt hooked på den här personen genom allt som sker i hjärnan vid förälskelse. Min vän rådde mig att tiden kommer visa om det funkar eller inte och när jag känner mig färdig kommer jag lämna honom. Att jag inte behöver hasta fram något beslut. Jag är som du- har hög medkänsla men i alla fall för min kille så var det inte medkänsla han var ute efter. Så kanske behöver du inte känna att du sviker honom. Han vet säkert att han är omöjlig i den här frågan och du är garanterat inte den första som får smaka den medicinen av honom. Han har högst troligt haft problem med detta i alla relationer.

Precis så är det!

Jag upplever honom galet egoistisk, samtidigt som jag av någon konstig anledning inte bara vänder och går. Vanligtvis skulle ingen få behandla mig såhär, så jag antar att jag blivit ?kär och galen?.

Så tiden visar.... är ni fortfarande tillsammans? Hur var det för dig och hur reagerar han när han blir deprimerad? Händer det ofta eller i långa perioder eller är han öppen och kan prata om det?

Anonym (Å)

Äldre 14 Mar 23:15

#14

whattodowhattodo skrev 2018-03-14 22:49:52 följande:

Precis så är det!

Jag upplever honom galet egoistisk, samtidigt som jag av någon konstig anledning inte bara vänder och går. Vanligtvis skulle ingen få behandla mig såhär, så jag antar att jag blivit ?kär och galen?.

Så tiden visar.... är ni fortfarande tillsammans? Hur var det för dig och hur reagerar han när han blir deprimerad? Händer det ofta eller i långa perioder eller är han öppen och kan prata om det?

Du är nog kär! Hur länge har ni varit ihop?

Vi gjorde slut för två veckor sen och har ingen kontakt. Han ville vara vän och ses och höras men jag kände att jag är trött på att drt ska vara på hans villkor samt att han gav mig grov ångest (alltså riktig ångest) under hela relationen så ska vi inte vara ett par längre vill jag inte ha honom där och störa mig och riva upp känslor. Det var han som tog initiativet till uppbrottet under sin deppiga period men han tog inget beslut utan fyra dagar gick utan ett ljud från honom (precis som din typ) och då skickade jag ett sms att det är bäst att vi inte ses igen. Han ger mig så mycket ångest att jag inte ens ville ringa. Vi har hållit på i 1,5 år och man blir helt matt.Missförstå mig inte, jag är gaaaalen i honom! Men han är som knark. Skönt för stunden men sen kommer en tio ggr så lång period som gör ont. Önskar att vi kunde vara ihop igen, jag vill det. Men det går inte!

Du skrev att han är som en drama Queen. Det tyckte jg om min också! Att han var som en tjej. Mina kompisar sa det som att "han får mens" emellanåt. Det kunde vara en vecka eller en månad, ibland två. Jag hade konstant ångest och blev liten, tyst och obetydlig som en liten mus. Vågade inte visa att jag hade ngt behov för då blev han pressad och gick i taket. Allt på hans villkor. Stängde in massor av känslor och ibland höll jag på att spricka inombords. Vi tjafsade i november pga hans depp men sen har det var ok fram till februari. Vi gjorde planer på aktiviteter och resor men plötsligt vände han igen. Han har bara öppnat sig till mig en gång och det var i november, under ett samtal. men den normala reaktionen är att han bara stänger ute mig. Jag fanns inte när han mådde dåligt.

whattodowhattodo

Äldre 15 Mar 09:52

#15

Anonym (Å) skrev 2018-03-14 23:15:40 följande:

Du är nog kär! Hur länge har ni varit ihop?

Vi gjorde slut för två veckor sen och har ingen kontakt. Han ville vara vän och ses och höras men jag kände att jag är trött på att drt ska vara på hans villkor samt att han gav mig grov ångest (alltså riktig ångest) under hela relationen så ska vi inte vara ett par längre vill jag inte ha honom där och störa mig och riva upp känslor. Det var han som tog initiativet till uppbrottet under sin deppiga period men han tog inget beslut utan fyra dagar gick utan ett ljud från honom (precis som din typ) och då skickade jag ett sms att det är bäst att vi inte ses igen. Han ger mig så mycket ångest att jag inte ens ville ringa. Vi har hållit på i 1,5 år och man blir helt matt.Missförstå mig inte, jag är gaaaalen i honom! Men han är som knark. Skönt för stunden men sen kommer en tio ggr så lång period som gör ont. Önskar att vi kunde vara ihop igen, jag vill det. Men det går inte!

Du skrev att han är som en drama Queen. Det tyckte jg om min också! Att han var som en tjej. Mina kompisar sa det som att "han får mens" emellanåt. Det kunde vara en vecka eller en månad, ibland två. Jag hade konstant ångest och blev liten, tyst och obetydlig som en liten mus. Vågade inte visa att jag hade ngt behov för då blev han pressad och gick i taket. Allt på hans villkor. Stängde in massor av känslor och ibland höll jag på att spricka inombords. Vi tjafsade i november pga hans depp men sen har det var ok fram till februari. Vi gjorde planer på aktiviteter och resor men plötsligt vände han igen. Han har bara öppnat sig till mig en gång och det var i november, under ett samtal. men den normala reaktionen är att han bara stänger ute mig. Jag fanns inte när han mådde dåligt.

Fy vad detta är jobbigt. Din historia låter ju inte alls kul. 1,5 år är lång tid också.

Saken är ju den att jag tillfälligt flyttat för att studera och jag måste säga att studierna blir lidande av all denna tankemässiga och känslomässiga energin som dras ur mig, och jag vill ju absolut inte förstöra "mitt liv" för någon annan, klarar jag inte studierna hade jag aldrig behövt flytta eller ta tjänstledigt i alla fall, då är all denna tiden för gäves känns det som....

Precis som du skriver, "han beter sig som en tjej", och jag är den "logiska" utav oss två. Han är verkligen känslostyrd och impulsiv, medan jag är lugn och sansad och försöker tänka logiskt.

Blir matt och känner lite att eftersom han inte "kämpar" alls för mig, samtidigt som jag verkligen försöker konstant / investerar så mycket.
Har en känsla av att detta inte kommer leda till någonting bra.
Även om det beror på hans depression så är det nog i så fall bara inte läge att ha en relation? Snarare professionell hjälp.

Tror inte riktigt jag klarar av denna berg och dalbanan, och funderar på att avsluta relationen men försöka göra det på ett bra sätt. Han ska åka på semester själv i en vecka från och med fredag så jag kanske kan möta upp honom efter det och bara ta mina saker och ha ett sista snack.

Även om jag har medlidande så är det för svårt när han behandlar mig utan respekt, det får mig att tvivla på mitt eget värde och jag är rädd att jag ska "dras med" av depressionen för att jag inte visar tillräckligt stor respekt till mig själv.

Är jag egoistisk nu? :-/

Anonym (Å)

Äldre 15 Mar 10:29

#16

whattodowhattodo skrev 2018-03-15 09:52:11 följande:

Fy vad detta är jobbigt. Din historia låter ju inte alls kul. 1,5 år är lång tid också.

Saken är ju den att jag tillfälligt flyttat för att studera och jag måste säga att studierna blir lidande av all denna tankemässiga och känslomässiga energin som dras ur mig, och jag vill ju absolut inte förstöra "mitt liv" för någon annan, klarar jag inte studierna hade jag aldrig behövt flytta eller ta tjänstledigt i alla fall, då är all denna tiden för gäves känns det som....

Precis som du skriver, "han beter sig som en tjej", och jag är den "logiska" utav oss två. Han är verkligen känslostyrd och impulsiv, medan jag är lugn och sansad och försöker tänka logiskt.

Blir matt och känner lite att eftersom han inte "kämpar" alls för mig, samtidigt som jag verkligen försöker konstant / investerar så mycket.

Har en känsla av att detta inte kommer leda till någonting bra.

Även om det beror på hans depression så är det nog i så fall bara inte läge att ha en relation? Snarare professionell hjälp.

Tror inte riktigt jag klarar av denna berg och dalbanan, och funderar på att avsluta relationen men försöka göra det på ett bra sätt. Han ska åka på semester själv i en vecka från och med fredag så jag kanske kan möta upp honom efter det och bara ta mina saker och ha ett sista snack.

Även om jag har medlidande så är det för svårt när han behandlar mig utan respekt, det får mig att tvivla på mitt eget värde och jag är rädd att jag ska "dras med" av depressionen för att jag inte visar tillräckligt stor respekt till mig själv.

Är jag egoistisk nu? :-/

Känner igen det där att tankarna och känslorna suger ur all energi. Det fick mig att inse tidigt att jag inte kan vara med den här killen. Jag stod och stampade på samma plats och kom ingenstans i mitt liv när jag var med honom. Blev paralyserad av att ständigt försöka läsa av honom och agera utifrån hans mående.

Det är inte värt det! Fokusera på dina studier. Risken är stor att du annars kommer sitta där och inte kunnat ta dig igenom dem pga att han är i din hjärna och stökar. Och jag tror inte han får dåligt samvete av det, inte på riktigt. Det var exakt samma för mig. Hur tror du att du skulle hantera ett uppbrott? Det kan ju också vara jobbigt och stjäla tankeverksamhet. Har du vänner på den nya orten som kan stötta och distrahera dig från honom? Tänker annars att du lätt kan sakna det du känner igen från hemmaplan och därigenom ty dig tillbaka till honom. Det är inte alltid rätt tidpunkt att göra slut på något även om man behöver göra slut. Fundera lite, så att du inte sitter där plötsligt och känner att du förhastat dig. Menar inte att ni ska fortsätta ihop, men vet själv att det inte bara är att göra slut. Min vän sa till mig att när man är kär i någon är det jobbigt att bara bryta allting från en dag till en annan och att jag istället skulle dra mig undan successivt. Det gjorde jag inte, men han gjorde det i sin depression. Så eftersom vi inte längre hördes dagligen och han inte sagt fina ord till mig på länge så hade jag redan "vant mig av" vid det lite. Då var det inte oöverkomligt att bryta helt med honom.

Tänk inte att du är egoistisk. Ska man låta sig påverkas så mycket av någon annan och bara vara fine med det? Vore det inte mer egoistiskt av honom att ifrågasätta att du vill lämna något som påverkar dig så negativt? Du har försökt sätta dig in i hans situation så han får försöka förstå dig lite nu. Du kan lägga fram det som att du inte är utrustad för att klara av dynamiken i er relation. Så låter det inte som att du gör slut för att han inte räcker till i och med att han är deprimerad. Jag får uppfattningen att du är lite känsligare (mer öppen/mottaglig) för andras sinnesstämning och då är det jättejobbigt när någon ska kasta runt en i hela känslospektrat inom loppet av något dygn. Så kände jag mig, att en kvinna som är gjord av stål kanske skulle orka med killen, men jag är gjord av kött och blod så han för försöka hitta den där stålkvinnan. Det kanske kan förta lite av din känsla av egoism. Känn istället att du lämnar utrymme för honom att hitta den där personen som orkar med att bli behandlad så. Kanske udda resonemang men det hjälpte mig när han manipulerade mig till att inte lämna honom genom att säga att han inte kan rå för, det är sån han är, osv. Då kände jag: du kan vara som du är men jag är också som jag är. Jag kan ändra mig om det behövs men det får inte kännas som ångest och trasigt hjärta. Kan du inte ändra dig? Nehe, nej då kan det inte funka för jag har inte vad som krävs för att utsätta mig för denna tortyr (vem har det?)

Anonym (Jalbret)

Äldre 15 Mar 11:07

#17

Ja jag brukar också ser mig själv som ett offer och anta en massa saker när jag umgås med folk som är deprimerade.

Anonym (Å)

Äldre 15 Mar 11:49

#18

Anonym (Jalbret) skrev 2018-03-15 11:07:36 följande:

Ja jag brukar också ser mig själv som ett offer och anta en massa saker när jag umgås med folk som är deprimerade.

Jag är själv deprimerad men beter mig varken som ts kille eller som killen jag var med. Så jag tar mig full frihet att anta både det ena och det andra, till att börja med: man kan vara deprimerad och ha en relation men dessa två män kan det inte utan att såra kvinnan. End of analysis.

Anonym (Jalbret)

Äldre 15 Mar 12:58

#19

Anonym (Å) skrev 2018-03-15 11:49:41 följande:

Jag är själv deprimerad men beter mig varken som ts kille eller som killen jag var med. Så jag tar mig full frihet att anta både det ena och det andra, till att börja med: man kan vara deprimerad och ha en relation men dessa två män kan det inte utan att såra kvinnan. End of analysis.

Nej jag förstår.

Hade en förredetta som hade fått lunginflammation, då hon inte ville träffas utgick jag från ingenstans att hon hatade mig och ville göra slut. Några dagar senare ringde hon och sa att hon var frisk och ville ses, jag blev jätteförbannad då hon ju klart sagt att hon ville göra slut, trots att hon inte sagt överhuvudtaget att vi gjort slut. Men då jag bara antog så måste det ju vara så att hon sårade mig.

enmanmedskägg

Äldre 15 Mar 13:29

#20

Hej.

Nu vet jag inget om den här killen, men jag har ju själv gjort liknande saker som killen här gjorde. Jag har det man förut kallade aspergers syndrom, vilket linnebär att jag kan bli dränerad fysiskt och mentalt av umgänge med andra människor. Har jag umgåtts med människor, exempelvis på en fest eller på dagen, så kan jag behöva allt mellan några timmar till några dagars tid för återhämtning. Jag kan även drabbas av depressioner, från korta till lite längre sådana.

I mitt tidigare förhållande hade vi detta problem, där min sambo var väldigt social, och jag tyckte visserligen om umgänge, men behövde mycket tid ensam för att få samla energi och "få tyst i huvudet" efteråt. Då hade jag inte fått min diagnos ännu, så det blev ju givetvis många bråk om detta. Jag kunde heller inte förklara vad det berodde på. Jag älskade henne djupt, men förstår nu i efterhand att hon givetvis kände sig oälskad.

Det slutade väldigt illa med otrohet från hennes sida, och jag mådde väldigt dåligt. Jag skambelade mig själv. Men efter att ha genomgått utredningen och fick diagnosen, samt en massa samtal med psykolog har det lett till en större självförståelse och insikt:

Vissa människor har olika behov helt enkelt. Är man beredd att förstå sin partner och försöka mötas halvvägs kan man klara det. Är man däremot inte beredd att kompromissa eller förstå, ja då blir det svårt.

Du måste ta dig en funderare över hur mycket du älskar din partner, och vad du är beredd att göra för att få förhållandet att fungera. Kommer du fram till att det inte är värt det, så bör du lämna honom. Hur som helst kanske du inte behöver ta det personligt. Han kanske älskar dig djupt, men behöver tid ensam för att kunna orka?

Är det bra mellan er när det väl är bra då?

Min pojkvän säger att han ”är sån” - depression

INNEHÅLL