Sen abort - hur mår man sen?

Varför är adoption uteslutet?
Har en fd väninna som ångrar sig o har fått sådan ångest att hon åker in o ut på psyket. Att vi inte längre är väninnor beror på att jag hade velat tagit hand om barnet men hon var säker på sin sak men efter aborten la hon skulden på mig. Jag skulle ha övertalat henne att behålla barnet.
Jag kan inte svara på dina andra frågor mer än att det för vissa förstör psyket.

För att jag vet att jag inte skulle klara av att adoptera bort det när det väl var fött. Modersinstinkterna är för starka. Var med om det för 14 år sen och valde att behålla, trots allt. Älskar det barnet och gör allt jag förmår för det men tror att livet blivit bättre utan. Vill inte hamna i den sitsen igen.

Jag gjorde en sen abort pga att barnet hade ett väldigt svårt hjärtfel. Vi hade haft väldigt svårt att få barn och hade gjort ivf så för oss har det varit en väldigt smärtsam upplevelse psykiskt att behöva avsluta. Så vår sist är ju rätt olik din. Men fysiskt bör det ju vara detsamma. Vet inte hur långt gången du är, jag var i vecka 20 och det innebär ju en "vanlig" förlossning. För min del blev den enormt utdragen och fruktansvärt plågsam. Drömmer mardrömmar om det än. Jag hoppas jag aldrig behöver göra om samma sak. 
Hoppas du kommer fram till vad som känns bäst för dig och att du har stöd oavsett beslut. 

Jag beklagar verkligen er upplevelse linsen79, förstår att det måste varit extra hemskt när barnet var så efterlängtat. Måste varit oerhört tufft. Tack för att du ville dela med dig.

Du skrev att det var utdraget och smärtsamt, tog det flera dagar? Hjälpte bedövningen inte?

Jag är i v 12 (missade precis kirurgisk abort) och skulle då vara i v 14. Det blir som en förlossning. Jag fattar ju att det kommer bli jättetufft både psykiskt och fysiskt, men när man hör från folk som varit med om det förstår man bättre.

Jag gjorde abort nån gång i v12-14 var svårt bedöma exakt. Fick första pillret hemma och det andra på sjukhuset. Det tog en hel dag på sjukhuset morgonen-kväll.

Man fick ju såklart magsmärtor,sammandragningar? Men det var inte jätte farligt utan helt klart hanterbart.

Slutade med en skrapning och då är det bra om man inte är ensam så man har någon som kör hem/hjälper en hem om man är påverkad efter narkosen.

Men ja för mig var det inte speciellt svårt psykiskt för jag var helt på det klara med vad jag ville och så tidigt hade jag inte fått några känslomässiga band.

Det är ju så olika så ingen kan ju veta hur det blir för dig.

Skönt att höra att du ändå tyckte att det var hanterbart. Hade du gått igenom nån förlossning innan?

Hur mådde du tiden efteråt rent fysiskt? Blödde du mkt, hade ont, fick vara hemma?

Nej ingen förlossning innan.

Oj nu är det här 10 år sen så jag kommer inte ihåg så exakt, men jag hade förmodligen kommit ihåg om det hade varit hemskt smärtsamt.

Fysiskt var jag nog som vanligt, jag blödde väl några dagar efteråt men inte några fruktansvärda mängder utan det gick hantera med vanligt mensskydd har jag för mig. Men tror jag höll mig hemma iallafall de första dagarna, var visserligen arbetslös men rände inte runt utifall att det skulle börja blöda mer. Hade inte ont heller, typ vanlig mensvärk, evetuellt snäppet kraftigare.

Jag tror jag hade extrem otur. Verkar som de flesta andra inte upplever det riktigt lika illa. Vi hade fått höra att vi antagligen skulle få åka hem på em (kom in på morgonen) men fick stanna till eftermiddagen dagen efter. Det tog typ 14 timmar innan vårt barn kom ut, och sen ytterligare någon timme tills moderkakan kom. Sedan var den inte hel och jag var tvungen att skrapas dagen efter. 
Den stora anledningen till lidandet var att jag reagerade väldigt dåligt på cytotecen. Fick kraftiga kräkningar, samtidigt som själva värkarna också var hemska. Fick morfin men det hjälpte bara tillfälligt. Det enda andra värkdämpade jag erbjöds var sprutor rakt upp i livmodern. Och jag är gynekologrädd som det är redan... Kort sagt som att ha en vidrig version av vinterkräksjukan samtidigt som din livmodern håller på att gå av på mitten och du tvingas upp i en gynekologstol. Tills slut var jag så utpumpad och kraftlös att jag fick dropp. Ett tag trodde jag på allvar att jag skulle dö.
Bemötandet på sjukhuset var också av varieande grad. Vissa i personalen var toppen, andra saknade helt empati. 
Men som sagt - jag verkar ha haft extrem otur. Jag hoppas verkligen det går bättre för dig om du beslutar dig för abort. Och att du har någon med dig på sjukhuset.

Jag gjorde en abort i v 28.
Fick ansöka hos socialstyrelsen och de godkände. Jag var på den tiden inlagd för narkotikaproblem..
Jag var där på en söndag och fick piller, det gjorde så fostret dog.. På tisdagen veckan efter var jag där och de satt igång mig, tog ca 2 timmar sen födde jag.
Efter det var det skrapning så att allt var borta.

Jag har ej mått dåligt över detta då jag vet att de liv som barnet skulle fötts till ej var något bra liv..

Jag kan berätta om min egen upplevelse nu när jag gjort det. Kanske kan det vara till hjälp för någon som ska genomgå det.

Fick komma på måndagen och ta första tabletten Mifegyne. Blödde inget och hade endast ytterst lite mensvärk. På onsdagsmorgonen fick jag komma till sjukhuset. Fick föra upp 4 st Cytotec i slidan. Inget hände. Sköterskan sa att det ofta tar på 2:a eller 3:e omgången. Fick lugnande och var uppe och promenerade för att få igång det. Tre timmar senare en ny omgång Cytotec. Ut och promenera. Ingen smärta alls.

När jag kom tillbaka efter promenaden började jag få ont, höll i sig i 5 min och sen gick vattnet. Hann inte ens ringa efter smärtlindring, men var inte värre än kraftig mensvärk. Efter att vattnet gått gjorde det inte ont. Tredje omgången Cytotec, ingen smärta. Gick ner till sjukhuscafeterian (de sa att promenera kunde påskynda) och på vägen tillbaka kände jag att det var på gång. Inga värkar, fostret och moderkakan kom ut och sen var det över. Allt gick fort och smärtfritt.

Känslomässigt var det jobbigt och en chock att det satte igång helt plötsligt, hade förberett mig på värkar och smärta. Rent fysiskt gick aborten smärtfritt och lindrigt, så så kan det också vara. Jag var där från 8 men det mesta var väntetid. Kl 15 gick vattnet, kl 17.30 kom fostret och någon timme senare fick jag åka hem. Mår fysiskt som vanligt, har en lätt blödning som kommer hålla i sig i 4 v ca. Personalen var fantastisk, kan tilläggas. Man får lugnande och så mycket smärtlindring man vill ha. Sorg känner jag, men rent fysiskt gick allt bra.

Skönt att höra att det gick bra för dig. Säkert ingen rolig upplevelse oavsett, men positivt ändå att du inte fick den skräckupplevelse jag hade. Sorgen kommer säkert finnas med dig ändå, men det är väl tyvärr något man får lära sig leva med. 

Vad fick du för smärtlindring?