Vi som försökt med första barnet ca 1 år
Du har väl inte haft några symptom alls? Tänk vad kroppen kan lura en!!
Du har väl inte haft några symptom alls? Tänk vad kroppen kan lura en!!
Vilken känsla!! Är så avis på dig, vill oxå vara på andra sidan. Hur ska du berätta för din man?
Så sjukt att få uppleva något man längtat efter och drömt om så länge! Det blev precis som jag hoppats, han satte sig ner vid bordet helt ovetande och tog sin kopp, såg lite fundersam ut och vred på den tills hans såg vad det stod. Tog ett par sekunder innan han fattade, då tog jag fram det digitala jag tagit och gav honom. Mycket tårar, mycket frågor, mycket glädje!
Undrar hur lång tid det tar innan man verkligen fattar att det händer på riktigt?
Så många grattis (läser fortfarande flera gånger i veckan för att uppdatera mig om er alla!)!!! Jag är så glad för din skull!! Det är verkligen så overkligt, sjukt och underbart på samma gång när det väl händer efter så lång tid...! Jag önskar all, all lycka till <3
[quote=79694214][quote-nick]LLW skrev 2019-06-16 13:56:19 följande:[/quote-nick]Tack vännen! :))) det känns så overkligt, speciellt nu när det gått några dagar och inget liksom ändrats från hur det var innan. Man har inget konkret att ta på, förutom att man fått positivt på stickan. Om vi klarar oss till testdag ska jag be att få komma och ta blodprov för att se hur hcg ligger.
HUR går det för dig? Är så himla nyfiken!![/
Åh, vad roligt att höra att det hittills ser så bra ut!! Jag tror jag tog ett nytt test varenda dag fram tills jag fick hcg:t haha. Har du kontakta kliniken ännu? Så fort jag fick ett plus så blev jag inkallad för blodprov bara 2-3 dagar senare när jag ringde samma dag! Så spännande!!
För mig går det bättre än jag kunde drömma om: går in i vecka 16 imorgon, kub gav superfina resultat, magen (!) har börjat växa...! Men helt ärligt så har jag fortfarande kvar vissa känslor som ofrivilligt barnlös - kan titta snett och avundsjukt på höggravida, känna en förtvivlan över att jag inte har ett barn som jag kan ta på ännu och varför skulle det gå den här gången? det är mer och mer övergående och sällan, men det är inte helt borta än...
Världens största grattis!! <3
Typiskt att de inte gör blodprov! Tyckte ändå det lugnade mig väldigt mkt att få svart på vitt att hcg ökar; men om en sån veckoindikator ökar så säger ju det samma sak! :D
Ja, nästa UL blir rutin den 19/7 - så otålig haha
Förstår det, jag kände likadant. Jag gick på ultraljud varannan vecka fram tills vecka 18 när jag kunde känna fosterrörelser! Mådde extremt dåligt psykiskt och var konstant rädd. Tror det är rätt vanligt för oss som fått kämpa för att bli gravid
Två veckor fick jag vara orolig, men också lycklig.
Idag började jag blöda klarrött blod och få kramper. Känner så innerligt att något gått fel.
Ingen hjälp finns att få. Har försökt kontakta flera kliniker för att få komma på ultraljud men ingen har öppet eller tid. Ringde 1177 som inte kan säga mer än att vi ska avvakta.
Känns så jävla hopplöst allting just nu. Är det här slutet på vår kortvariga lycka? Kommer vi inte längre än så här? Vet inte hur jag ska kunna bearbeta detta. Efter alla år kan vi inte bara få vara lyckliga.
Tack för ert stöd tjejer <3 blödningen avstannade igår men hade fortsatt ont under natten.
Ringde kvinnokliniken och lyckades få en tid för undersökning. Efter två timmars väntande fick vi göra vul.
Läkaren såg en tydlig hinnsäck på ca 9 mm och vad han trodde var gulesäcken. Men inget foster.
Enligt ultraljudet borde jag alltså vara i vecka 6, men jag vet ju att jag ska vara i vecka 7. Vi fick rådet att ha tålamod och att komma tillbaka nästa torsdag.
Det som var positivt var att allt han kunde se såg bra ut. Slemhinna, hinnsäck etc. Men avsaknaden av ett foster känns ju som ett slag i magen.
Vi har tid hos rmc för vul på tisdag. Undrar om något hunnit hända tills dess..