Maktlös som bonusmamma

Du och sambon kanske ska gå i familjerådgivning så att ni får hjälp att prata med varandra... Och så att han kan se styrkan i ER istället för att skjuta er ifrån och känna sig maktlös och avundsjuk för att du och ditt ex lyckas uppföra er som man ska.

Min sambo var lite svartsjuk I början för att jag och exet är normala just för att han och hans ex inte klarade av att prata övh...

Tack för ditt svar.

Jo, det är via kommunen som vi fått den hjälpen med samtal och föräldrargrupp. Soc försöker driva på bup men det hjälper inte så mycket. Har du tips på hur vi ska gå till väga? Vem är bäst att kontakta i nuläget?!

Ge upp allstå? Känns lite fegt.. jag vill lyfta familjen. Jag vill få det att bli bra. Jag älskar min make och hans barn. Samhället stöttar inte och reder inte ut sonens sjukdomsbild. Vi står utan hjälp.

Som sakt han man man gått på "kurser" (vissa med mamman) han har gått på en för föräldrar som har spelande barn och flera för att bli en bra pappa och stötta osv. Han får provat ge belöning och bestraffning till sonen (allt enligt kursens egna steg och alternativ) sonen har varit med på flera möten men hans mående är så svårt så jag själv anser att han är deprimerad (men någon utredning om det och medicin sätts ju inte in) för enligt bup är han inte tillräckligt dålig. Bup tycker att skolan är problemet och knuffar gärna över ansvaret på just dom. De har satt in extra stöd och han är så bra i skolan att han upplever den trist. Så jag tror problemet ligger hos sonens psykiska sjukdom.. alltså en allvarlig depression som han självmedicinerar via spel.. samt skär sig pga ångest...men ja.. det är min teori.

Men att lämna hus och en familj jag älskar och när det behöver stöttning känns faktiskt fel...

Sonen behöver hjälp mot ångesten och ev depression och det kan bup visst hjälpa mer än vad de gjort. Spelkurser i all ära men det är fel fokus när han mår dåligt! Att begränsa den enda kontakt han har utåt är inte rätt! Believe me, jag har 2 ungdomar som båda behövt stöd på olika vis under tonåren, bla BUP. En son var deprimerad hela högstadiet och till slut gick BUP med på att utreda eftersom depressionen inte blev bättre. De ville inte först för de sa att det är svårt utreda när man har en depression (vilket jag tycker är lite konstigt för en mkt hög grad av unga människor som får depression, får det för att något annat ligger bakom, tex en diagnos som man inte förstått att personen hade) , då måste man ju få fram det. 

Tycker ni ska läsa på om särbegåvning, det låter som ett klassiskt fall av depp pga det och att skolan inte förstått hur smart sonen är. Det är mkt vanligare än man tror (min son bl.a ) och det är inte det första man tänker på när ungar börjar strula. 

www.grundskoletidningen.se/4-2017/10-fragor-om-sarskilt-begavade-elever 

Be pappan och sonen läs detta och se hur mycket som känns igen.

Sedan kan ni jobba med samtal med sonen som bygger på att han själv ska vara väldigt delaktig i sitt eget liv (tex MI-metoden, motiverande samtal). Just nu är han givetvis helt frustrerad över bla skolan. Min son blev tom sjukskriven till slut för att det var skolan som gjorde att han mådde för dåligt till slut, då hade det gått långt. Hade skolan förstått bättre hade han kanske inte behövt dras med en depression i tre år. 

Kanske skolan kan hjälpa till att stöta på BUP. För oss reagerade BUP först när både skolläkare och psykolog skrev remiss. Jätte svårt att komma rätt. Känner du att pappan har bra strategier runt sonen? Det är så känsligt när saker inte fungerar och barn mår dåligt. Folk ska alltid tycka så förbaskat mycket. Och påtala när man gör fel men väldigt sällan när man hör rätt. Jag tror att nån för av familjerådgivning alt familjebehandling är nödvändig när någon i familjen mår dåligt. Tror inte på idén att flytta isär. Din man behöver få vara ledsen över att det inte funkar runt hans barn sen behöver man hitta strategier för att det inte ska ta över förhållandet. Svårt men du verkar klok och ha hjärtat på rätt ställe, hoppas ni får hjälp snart.

Jag är enormt tacksam för denna info jag får. Kommer en kort uppdatering här. Jag visade länken för min man som skrev ut den och vi där tillsammans med sonen och han strök över med penna där det stämmde (typ överallt) länk även skickats till hans mamma. Min man ringde skolsköterskan och hon har också läst. Dessutom läste hon just nu en bok i samma ämne och hade då tänkt just på min mans son. Nu på måndag blir det Bup möte och ett annat möte (med skolan för frånvaro, kallas tydligen bus möte) så pappret skall med på bägge mötena och så hoppas vi någon kan ta hans bekymmer på allvar.

En annan aspekt i det hela är att när man har struliga barn (och partner har de perfekta problemfria barn) så känner man sig som förälder fruktansvärt ENSAM och olycklig, slutkörd.

Din man kanske inte orkar ha/se dina perfekta barn just nu. Han behöver inte vara avundsjuk för det- bara trött i själen.

Ge hnm tid och återhämtning. Se till att han har en annan förälder i samma sits att prata med. Du kan inte alltid hjälpa där. Därför känns det som att maktlösheten tar över.

Hoppas sonen får hjälp. Man måste tyvärr skrika högst för att få hjälp.

Fast det är där man måste samarbeta, som de vuxna i hemmet. Jag och min man anklagar aldrig varandras barn eller varann när det är jobbigt. Vi ser dem som "våra" barn oavsett vems barn det är problem kring. TS och pappan behöver not hitta den känslan mellan sig också, och då är det faktiskt pappan som behöver inse det mest. TS har ju bli skapat denna tråd för att få hjälp som hjälper alla. Jag är ju som TS pappa, om man ska titta på vilka barn som det är mest strul kring, men jag har aldrig någonsin känt att jag knappt skulle kunna bo med min man eller hans barn pga det, så som TS inledde tråden kring. 

TS, om din man är intresserad så finns det slutna föräldragrupper på Facebook för särbegåvade barn. Man kan gå med i dessa grupper även om man inte helt säkert vet om barnet är särbegåvat eller inte, bara man misstänker det så är man välkommen. Kontakta i så fall Mensa och fråga, så skickar de en inbjudan till den som är intresserad. Det finns vissa lokala grupper, men inte överallt, annars kan man gå med i Stockholmsgruppen som agerar rikstäckande. 

Jag är enormt tacksam för denna info jag får. Kommer en kort uppdatering här. Jag visade länken för min man som skrev ut den och vi där tillsammans med sonen och han strök över med penna där det stämmde (typ överallt) länk även skickats till hans mamma. Min man ringde skolsköterskan och hon har också läst. Dessutom läste hon just nu en bok i samma ämne och hade då tänkt just på min mans son. Nu på måndag blir det Bup möte och ett annat möte (med skolan för frånvaro, kallas tydligen bus möte) så pappret skall med på bägge mötena och så hoppas vi någon kan ta hans bekymmer på allvar.