Maktlös som bonusmamma

Sonen behöver hjälp mot ångesten och ev depression och det kan bup visst hjälpa mer än vad de gjort. Spelkurser i all ära men det är fel fokus när han mår dåligt! Att begränsa den enda kontakt han har utåt är inte rätt! Believe me, jag har 2 ungdomar som båda behövt stöd på olika vis under tonåren, bla BUP. En son var deprimerad hela högstadiet och till slut gick BUP med på att utreda eftersom depressionen inte blev bättre. De ville inte först för de sa att det är svårt utreda när man har en depression (vilket jag tycker är lite konstigt för en mkt hög grad av unga människor som får depression, får det för att något annat ligger bakom, tex en diagnos som man inte förstått att personen hade) , då måste man ju få fram det. 

Tycker ni ska läsa på om särbegåvning, det låter som ett klassiskt fall av depp pga det och att skolan inte förstått hur smart sonen är. Det är mkt vanligare än man tror (min son bl.a ) och det är inte det första man tänker på när ungar börjar strula. 

www.grundskoletidningen.se/4-2017/10-fragor-om-sarskilt-begavade-elever 

Be pappan och sonen läs detta och se hur mycket som känns igen.

Sedan kan ni jobba med samtal med sonen som bygger på att han själv ska vara väldigt delaktig i sitt eget liv (tex MI-metoden, motiverande samtal). Just nu är han givetvis helt frustrerad över bla skolan. Min son blev tom sjukskriven till slut för att det var skolan som gjorde att han mådde för dåligt till slut, då hade det gått långt. Hade skolan förstått bättre hade han kanske inte behövt dras med en depression i tre år. 

Jag hoppas verkligen ni kan hitta en öppning. Trots att både jag och barnens pappa är pedagoger har vi haft det riktigt svårt med barnens högstadium. I princip allt på länken jag skickade dig, passar in på båda mina barn, den äldsta fick dock ingen depression men både har sedan lågstadiet upplevt att saker i skolan varit för lätta. Det är först nu kanske 1-2 år, som skolorna börjat förstå att det finns något som heter särbegåvning. I USA har man jobbat längre med det och istället för att stirra på problemen, försöker man lyfta barnen utifrån särbegåvningen, vilket lyckas bättre än när man försöker jobba på det som anses problem. Om eleverna känner att man förstår dem bättre, så kommer det helt enkelt att gå bättre. 

Om det är särbegåvning. (man ser det på tex de IQ-tester som ingår när BUP gör utredningar inom NPF, dock är det olika hur de uttrycker sig om detta då särbegåvning inte är en diagnos utan mer bara hur smart man är, dvs särbegåvning i sig är inget som BUP arbetar med, men det är ju bra att få reda på om det är så. 

Min son med depression sa efter högstadiet slutat att det var ungefär som att sitta och slå med en tärning "nu ska du slå en sexa" och han slår och slår men det kommer aldrig upp någon sexa. Det FINNS inte ens någon sexa på tärningen! När man talar om detta, får man bara höra "men fortsätt att slå ändå". Vem skulle ställa upp på ett sånt jobb? sa han till mig, BUP-personalen och skolans personal. Om skolan känns så, inte konstigt man får en depression. I min sons fall visade det sig att han är högkänslig, så därför vände han sin ångest inåt och fick en depression. Andra blir utagerande och kanske bråkar istället. 

Min andra son som fick en aspergerdiagnos i åk 8 fick ingen depression men fick så mkt huvudvärk att han inte orkade gå i skolan (av alla intryck, så som det lätt blir med autism). Dock jobbade han en hel del hemma och utan sin särbegåvning hade han nog inte klarat det. Han fick ihop de flesta betygen under åk 8-9 med nästan ingen undervisning utan bara av att jobba hemma och gå till skolan ungefär en gång/varannan vecka och göra prov och muntliga uppgifter. Det ska inte gå till så här men tyvärr är det vanligt att skolorna står handfallna när ungarna inte faller inom ramen. 

Mina söner har spelat otroliga mängder och den äldsta var på riktigt hög nivå, dock var han lite för ung för att då kunna försöka börja tjäna pengar på det, vilket var hans dröm just då. Hade de inte fått spela och ha de kontakter de har på nätet, hade vi kvävt den enda vettiga kanalen de hade när det var som jobbigast.  Idag när de snart är myndiga har spelandet faktiskt avtagit lite av sig själv. De spelar mkt men de gör mycket annat på nätet också: videoredigering, skriver bok gör den ena, testar aktiehandel mm, så man ska inte bara stirra sig blind och tror att det är "så dåligt" att vara på nätet.

BUP kan också erbjuda er föräldrar stöd men det är möjligt att man bara gör det medan ett barn ska göra en utredning, eller om de hanterar det olika i olika kommuner.

Jag tror det viktigaste är att sonen också läser länken och får fundera på hur mycket som stämmer in. Känner han att det är så, då får ni helt enkelt be honom berätta hur han upplever alltsammans, få honom att känna att ni lyssnar och att det han säger är viktigt! När man mår så där dåligt kan man lätt bara säga att man skiter i allt men givetvis gör våra ungdomar inte det. 

Vet inte hur han är just nu men om det funkar prata om målbilder. Var ser han ska ha hänt fram till sommaren tex? Hur ska det kunna uppnås? Vad behöver han för hjälp och från vem? Vad tänker han om 1-2-5 år? Inte säkert att ni kan ha det samtalet redan nu men det gör att man kan få fram lite framtidstro

Min son som, när det var som värst skulle ta livet av sig, säger idag att han vill lära sig japanska (har redan börjat lite via en app han letat på själv), att han vill ha en hemsida med diverse tjänster han tänker sig arbeta med i framtiden. Bara för ett år sedan kunde han inte uttrycka något sånt alls eftersom han var så deppad. 
Inget är statiskt. 
Om du vill ha saker att läsa kan man tex läsa böcker: 

Vilse i skolan av Green rekommenderar jag starkt, både till föräldrar och lärare

När ni kommit lite längre i samarbete med BUP kan ni be om ett sk SIP-möte = ett samarbetsmöte där ni, skola och BUP tillsammans sitter ner och pratar om sonen, med sonen (det är vanligt att barnet är med) och man försöker syfta framåt. Detta är för att ge skolan mer stöd i vad de kan göra. Men då behöver ju förstås BUP vet mer om sonen för att ha något att säga 

Ett SIP-möte kan vem som helst som är delaktig be om, både skola, föräldrar eller BUP. 

Låter bra!
kvinnan i länken har skrivit en bok, kanske är den som sköterskan läser? Annars rekommenderar jag den.
Ni kan även läsa lite på Mensas hemsida, de har en del info om unga, och de är ute ofta och föreläser i skolor om särbegåvning. 

Fast det är där man måste samarbeta, som de vuxna i hemmet. Jag och min man anklagar aldrig varandras barn eller varann när det är jobbigt. Vi ser dem som "våra" barn oavsett vems barn det är problem kring. TS och pappan behöver not hitta den känslan mellan sig också, och då är det faktiskt pappan som behöver inse det mest. TS har ju bli skapat denna tråd för att få hjälp som hjälper alla. Jag är ju som TS pappa, om man ska titta på vilka barn som det är mest strul kring, men jag har aldrig någonsin känt att jag knappt skulle kunna bo med min man eller hans barn pga det, så som TS inledde tråden kring. 

TS, om din man är intresserad så finns det slutna föräldragrupper på Facebook för särbegåvade barn. Man kan gå med i dessa grupper även om man inte helt säkert vet om barnet är särbegåvat eller inte, bara man misstänker det så är man välkommen. Kontakta i så fall Mensa och fråga, så skickar de en inbjudan till den som är intresserad. Det finns vissa lokala grupper, men inte överallt, annars kan man gå med i Stockholmsgruppen som agerar rikstäckande.