Anonym (been there) skrev 2018-01-06 08:14:29 följande:
Fast det är där man måste samarbeta, som de vuxna i hemmet. Jag och min man anklagar aldrig varandras barn eller varann när det är jobbigt. Vi ser dem som "våra" barn oavsett vems barn det är problem kring. TS och pappan behöver not hitta den känslan mellan sig också, och då är det faktiskt pappan som behöver inse det mest. TS har ju bli skapat denna tråd för att få hjälp som hjälper alla. Jag är ju som TS pappa, om man ska titta på vilka barn som det är mest strul kring, men jag har aldrig någonsin känt att jag knappt skulle kunna bo med min man eller hans barn pga det, så som TS inledde tråden kring.
TS, om din man är intresserad så finns det slutna föräldragrupper på Facebook för särbegåvade barn. Man kan gå med i dessa grupper även om man inte helt säkert vet om barnet är särbegåvat eller inte, bara man misstänker det så är man välkommen. Kontakta i så fall Mensa och fråga, så skickar de en inbjudan till den som är intresserad. Det finns vissa lokala grupper, men inte överallt, annars kan man gå med i Stockholmsgruppen som agerar rikstäckande.
Ingen har sagt att man inte samarbetar som familj m mina-dina barn. Inte ts heller. Det jag försöker säga är att man kan, trots samarbetet, känna sig ensam som bioförälder för struliga barn.
Me too been there! Därför säger jag det. :-P
Hade inte jag haft en annan förälder i samma sits att dela mina erfarenheter av, så vet jag inte hur det hade gått- TROTS att min partner stöttade mig/oss på sitt sätt. Så förstod min partner inte riktigt min bottenlösa sorg över hur misslyckad jag själv kände mig som förälder. Det är skitsvårt! Ursäkta språket här.
Tyvärr så är inte alla dataspelande/beroende barn särbegåvade. :-/ kan vara det, men inte alla. Vissa av oss är bara mer benägna att falla i allehanda missbruk. Det kan vara som en ond cirkel- ju mer du spelar desto mer ångest du får.
Nattspelande=trött på dagen - orkar ingen skola, ingen inlärning i skolan- mera ångest - mera spel- ....uppe på natten...trött...ångest... ingen skola, ångest... osv.
Jag har t ex tagit bort IPaden och iPhone från mitt barn nu (10år!) Raderat alla spel. Trots stora protester, gråt och jä???? utbrott i början, har vi fått en lugn harmonisk tillvaro nu. Vi läser böcker tillsammans, pratar, tränar mm. Jag har fått ett helt annat barn.
men självklart är det lättare med 10åringar än tonåringar.
