Maktlös som bonusmamma

Tyvärr är du maktlös, detta är något hans föräldrar måste lösa. Men detta är ju föräldrar som inte har kunnat hålla ihop sitt äktenskap och inte kan samarbeta, så de fixar inte sonen heller. Tragiskt. 

Jag hade nog lämnat, hade haft svårt med en man som inte kan ta hand om sitt barn bättre.

Håller med. För allas bästa tycker jag du ska lämna så pappan kan fokusera på sin son utan att ha irritation mot dig och behöva ta hand om dina ungar också i allt detta kaos.

Ge upp allstå? Känns lite fegt.. jag vill lyfta familjen. Jag vill få det att bli bra. Jag älskar min make och hans barn. Samhället stöttar inte och reder inte ut sonens sjukdomsbild. Vi står utan hjälp.

Som sakt han man man gått på "kurser" (vissa med mamman) han har gått på en för föräldrar som har spelande barn och flera för att bli en bra pappa och stötta osv. Han får provat ge belöning och bestraffning till sonen (allt enligt kursens egna steg och alternativ) sonen har varit med på flera möten men hans mående är så svårt så jag själv anser att han är deprimerad (men någon utredning om det och medicin sätts ju inte in) för enligt bup är han inte tillräckligt dålig. Bup tycker att skolan är problemet och knuffar gärna över ansvaret på just dom. De har satt in extra stöd och han är så bra i skolan att han upplever den trist. Så jag tror problemet ligger hos sonens psykiska sjukdom.. alltså en allvarlig depression som han självmedicinerar via spel.. samt skär sig pga ångest...men ja.. det är min teori.

Men att lämna hus och en familj jag älskar och när det behöver stöttning känns faktiskt fel...

Fast din man verkar inte vilja det, eftersom han tar ut sin frustation på dig. Om du stannar så koncentrera dig på att få ditt förhållande men mannen att förbättras, så att ni kan samarbeta.

Jag tror inte ni står utan hjälp, men man måste kunna ta emot hjälpen och man måste kunna samarbeta. Om sonen skär sig själv, åk in med honom akut. 

Känner igen mig i er situation fast jag är biomamma till en son som bara spelade, hade utbrott i skolan, funkade inte med kompisar alls. Jag sökte hjälp men fick inget. Jag och min man bråkade mycket. Vi var båda frustrerade och det gick ut över vårt förhållande. Hjälpen kom när sonen vägrade gå till skolan, då var han mobbad av klasskompisar och särbehandlas av lärarna för de visste inte vad de skulle göra. Skolan menade att det säkert var sonens aggressiva biopappa som var problemet och tyckte att en stödgrupp för misshandlade barn vore bra. Trots att sonen inte träffade sin pappa och aldrig blivit slagen. Iallafall ringde jag chefen för gruppen (kommunal verksamhet) och hasade ur mig vår situation med en suicudal 10 åring som bara ville spela jag beskrev även hans skolsituation. Denna chef ordnade så jag och min man fick träffa en familjebehandlare som hjälpte oss hitta strategier runt sonen och vårt förhållande.

Även skolan fick samtal från denna chef och vi fick remiss till BUP med förtur som remittera oss vidare och efter utredning fick sonen en diagnos inom autism spektrat. Det tog flera år innan sonen började må bättre, han var väldigt udda under många år och jag tålde inte att höra från speciellt min man att han var udda och jobbig. Efter autism diagnos gick jag och min man föräldrautbildning och hade stödsamtal. Kan ni söka hjälp via kommunen? Ursäkta om mitt svar blev långt och svamligt. Idag är min son 18, går i skolan, tränar, träffar kompisar och vill leva!

Skaffa eget boende till dig och barnen. bli särbo. Dina barn ska vara huvudpersonerna.

Tack för ditt svar.

Jo, det är via kommunen som vi fått den hjälpen med samtal och föräldrargrupp. Soc försöker driva på bup men det hjälper inte så mycket. Har du tips på hur vi ska gå till väga? Vem är bäst att kontakta i nuläget?!

Du och sambon kanske ska gå i familjerådgivning så att ni får hjälp att prata med varandra... Och så att han kan se styrkan i ER istället för att skjuta er ifrån och känna sig maktlös och avundsjuk för att du och ditt ex lyckas uppföra er som man ska.

Min sambo var lite svartsjuk I början för att jag och exet är normala just för att han och hans ex inte klarade av att prata övh...

När jag har mina barn är det bara vi fyra. Förstår inte att det skulle bli bättre av att jag flyttar?! Mina barn älskar min man och längtar och hoppar innan för dörren när de ser han kommer hem. Det jag känner är att min man blir ledsen av att mina barn är så lyckliga med vår familj medans hans som mår jätte jätte dåligt och vill inte leva. Jag kan förstå min man och känslorna.. kan inte vara kul att se sitt barn må så dåligt och stå hjälplös. Min man går emot mig då det blir "enklast" i ett förhållande... jag är ju bollplanket. Jag vill bara inte stå såhär hjälplös vid sidan av.. det finns ju inget jag kan göra när jag inte är bio mamman. Jag vill stötta min man och barnen.. jag vill inte ge uppjag vill hitta något jag aktivt kan göra.. men det verkar svårt

Läs inlägg 8, sök hjälp då, så du kan samarbeta med din man. För er relation hjälper inte hans son.