Änglamammor, sorgen och ny graviditet

Åh, kära du, jag beklagar så väldigt mycket att er lille pojke inte kunde vara med er längre! Vet de varför han dog?

Jag förlorade min tredje pojke på liknande sätt för snart sex år sen, i v. 22. Minskade fosterrörelser och han konstaterades död några dagar senare. Plötslig spädbarnsdöd i magen sa läkare. Det är det värsta jag har varit med om, hela världen rämnade. Hade jag inte haft två barn sen innan vet jag inte hur det hade gått.

Kom ihåg att låta alla känslor komma, och att alla känslor är tillåtna! Jag kände enorma skuldkänslor, speciellt när jag tänkte på att jag kanske ville bli gravid igen. Hela kroppen skrek ju efter en bebis, men jag ville ju inte ha något annat barn egentligen, jag ville ju ha tillbaka honom! Trots att jag var livrädd att jag skulle förlora även nästa barn, började vi försöka ett par månader senare, men det tog nästan ett år att bli gravid igen. Längtan efter ett nytt barn var starkare än rädslan över att det skulle gå fel igen. Allt gick bra, var hos Bm varannan vecka (minst) under den graviditeten, men det var jobbigt ändå. Jag blev även igångsatt två dagar innan bf.

Sörj tillsammans, kom ihåg att du har ett barn, om än i himlen! Vill ni ha fler barn, så kom ihåg att chansen att det går bra är mycket, mycket större än risken att det går fel.

Många kramar!

Tack för ditt svar! Inte än, men  moderkakan var väldigt liten, så något fel med den är jag ganska säker på. Känns så himla underligt att man gått igenom en förlossning, fött sitt barn men inte får behålla det. 

Tack för dina ord, kram

Ok, hoppas att ni får konstaterat vad det var. Jag gick på Trombyl under nästa graviditet, de sa att det kunde hjälpa både mot infarkter i moderkakan (även om de inte kunde se att det var så) och mot havandeskapsförgiftning (som jag hade de två första gångerna).

Ja, jag håller med om att det kändes väldigt underligt, för att inte säga fruktansvärt orättvist, att föda ut sitt barn men inte få det med hem. Det var liksom så jättefel, går inte att beskriva. Önskar så att ni inte hade behövt gå igenom det.

Ta hand om dig, ta en timme och en dag i taget.

Kram

Jag beklagar verkligen sorgen. Det är så fruktansvärt ????

Jag och min sambo har också förlorat våran son, i v24 för 3 veckor sedan. Han var fullt frisk och välskapt och jag hade inga som helst problem under graviditeten. Han kom helt enkelt bara för tidigt pga navelsträngen mest troligt. Dom sa att hade inte navelsträngen varit påväg ut så hade dom kunnat stanna upp förlossningen lite längre och förberett honom på ett helt annat sätt. Men istället blev det sån chock för honom.

Eftersom hans blodcirkulation inte gick att stabilisera efter flertal försök så sa dom att det tyvärr inte fanns någonting mer dom kunde göra, då det heller inte gick att få in han i helikoptern som stod & väntade. Efter 7h dog han ????????

Vi är så ledsna och saknaden av honom är så enorm.

Som du säger, hur går man vidare efter en sådan sak då allt bara är kaos i huvudet. Jag vet varken in eller ut. Det är så svårt att förstå vad som hänt.

Jag och sambon har redan börjat tänka på en ny graviditet. Jag känner mig redo men lite smått rädd men vill såklart att min kropp och att snittet ska kännas någorlunda läkt och redo för en ny graviditet innan, men vi vill samtidigt inte vänta för länge. Vi vill ju inget annat än att ge vår lilla prins ett syskon trots att han inte finns bland oss på samma sätt. Men jag vet ju inte ifall det är okej att köra på som vanligt nu eller om och isåfall hur länge man helst ska vänta innan en ny graviditet.

Beklagar sorgen till er med, då är vi i ganska exakt samma datum för barnens födelsedag. Många som uttrycker det som orättvist, men jag tycker inte om det ordet, rätt ord för mig och min sambo är otur, alla som går igenom något sånt här har extrem jäkla otur. 

Jag fick inte göra något snitt, det blev vaginalförlossning så kanske inte är samma rekommendationer. Men vår läkare sa att det helst ska ha haft mens två gånger innan man blir gravid igen, men om det är så att man råkar bli det innan så är det ingen "fara". Mest för att kroppen ska ha läkt fysiskt. 

Jag är mest rädd för att inte få mens på länge, har läst mycket om det och det känns som att det är så olika. Nu har jag ju inte varit i en fullgången graviditet heller.  Hade blodavslag i två veckor och senaste veckan har det bara varit flytningar och nu inget två senaste dagarna. Så hoppas på att såret är läkt från moderkakan och att jag inte börjar blöda igen utan att det i så fall är mensen. 

Men som att en ny graviditet är ljuset i tunneln.
Får ni mycket hjälp från vården, kurator osv?

 

Beklagar sorgen till er med, då är vi i ganska exakt samma datum för barnens födelsedag. Många som uttrycker det som orättvist, men jag tycker inte om det ordet, rätt ord för mig och min sambo är otur, alla som går igenom något sånt här har extrem jäkla otur. 

Jag fick inte göra något snitt, det blev vaginalförlossning så kanske inte är samma rekommendationer. Men vår läkare sa att det helst ska ha haft mens två gånger innan man blir gravid igen, men om det är så att man råkar bli det innan så är det ingen "fara". Mest för att kroppen ska ha läkt fysiskt. 

Jag är mest rädd för att inte få mens på länge, har läst mycket om det och det känns som att det är så olika. Nu har jag ju inte varit i en fullgången graviditet heller.  Hade blodavslag i två veckor och senaste veckan har det bara varit flytningar och nu inget två senaste dagarna. Så hoppas på att såret är läkt från moderkakan och att jag inte börjar blöda igen utan att det i så fall är mensen. 

Men som att en ny graviditet är ljuset i tunneln.
Får ni mycket hjälp från vården, kurator osv?

Beklagar verkligen er sorg, man ska inte som förälder behöva planera sitt barns begravning.

Förlorade vår son på lucia jag var då i v36.

Hela graviditet har varit bra förutom sammandragningar vid ansträngning och foglossning.

Vattnet gick den 10 dec och då åkte vi in och blev inlagd pga av att jag var prematur.

Blev igångsatt på tisdagen och på onsdag fm kollade dem hur öppen jag var 4cm och huvud nedåt, dags att bege sig till förlossningen.

10min senare är vi på förlossningen, ska kopplas in för koll av fosterljud har svårt att hitta honom, ska då sätta in en elektrod direkt i huvudet men BM:an känner inye längre huvudet, ultraljud blir inkallad, då upptäcks att han vridit sig plus att pulsen är väldigt låg, det trycks på akutknappen och sen bär det av för urakut snitt, jag sövs och när jag vaknar igen får jag beskedet att lilla Loke inte klarade sig.

Dem preliminära Obduktions svaren visade att han hade en streptokockbakterie (GBS). En vanlig bakterie som oftast är ofarlig men obehandlad, och med långvarig prematur vattenavgång kan det leda till allvarliga konsekvenser eller dödlighet.

Vissa dagar är tuffa och andra lite lättare men man känner verkligen saknad av den lilla som man väntat och längtat efter.

Vi vill också skaffa en till och det gärna så fort man kan efter ett snitt, men jag tror att det kommer att vara en mycket ångestfylld graviditet och förlossning.

Beklagar er sorg, 
Jag har också haft väldigt mycket sammandragningar, från v.16 ungefär, läkarna ser dock inte att det haft något samband med vår utgång, men jag har har varit mycket orolig över det under graviditeten då inte absolut inte känts bra.

Fruktansvärt, jag har läs mycket om GBS nu i efterhand, något man kanske inte läser om som "vanlig" mamma eller gravid. Känns som det är något jag kommer vilja bli testad för i nästa graviditet, även om det inte var det som orsakade vår sons död. Så vill jag ha koll på alla sorters risker för att lugna oron, även om man inte kan påverka allt så kan man iaf ha koll på det som kan gå fel.

Förstår det, ni var 10 veckor "närmare" än vad vi var. Ja oavsett hur man mår då så tror jag för iaf mig att det kommer komma upp mycket ny oro i ny graviditet. Jag har tänkt mkt på nästa graviditet och förlossning och som jag känner nu vet jag inte om mitt psyke skulle klara en vaginal förlossning igen. Både pga. de känslor jag hade då och även för att jag mentalt skulle få ut barnet så fort som möjligt innan nått skulle gå " fel", innan jag skulle förlora mitt barn igen.

Jag känner nog snarare tvärtom där. Jag vill nog ha en vaginal förlossning om det funkar.

Har 2 barn sedsn tidigare som båda är förlösta vaginalt och utan komplikationer så jag känner mig tryggare med det är med snitt, även om snittet inte var orsaken till varför det blev som det blev.

Men man kommer kräva kontroller och undersökningar hela tiden för att hålla koll.

Nej jag hade inte en aning om GBS innan men nu i efterhand undrar man ju varför dem inte har det som rutinkoll när det kan gå så fel. Blir så arg och ledsen, och man undrar om det hade kunna gått annorlunda om jag hade fått dropp redan när jag kom in.

Får dock inte Loke tillbaka av att fundera så jag tar in all information och kunskap inför nästa graviditet för att undvika att detta ska hända igen.

Delar även med mig av det för att informera gravida att testa sig för GBS.

Enkel kunskap som kanske kan rädda liv.

Ne, förstår det. Det är bara som jag känner nu, kanske ändrar mig i framtiden. För förlossningen var ju egentligen det finaste jag kunde gå igenom, att jag blev mamma. 

Har redan fått information om att man kommer ha mycket stöd från sjukvården inför och under nästa graviditet. Så det känns ju otroligt bra på det sättet, att man ska få en plan som kommer vara anpassad till våra behov. 

Ne, det är just sånna tankar jag också tkr är jobbiga, "tänk om". Men som det skriver, det ger mig inte tillbaka mitt barn ändå.

Just nu tkr jag att det är jobbigt att inte veta när man kommer få första och andra mensen. Men kroppen mår väl inte så bra psykiskt, så det kommer nog ta ett tag.