Hej,
Jag och min sambo förlorade vår lilla ängel för 2,5 vecka sedan. Vår änglason blev bara 28 veckor gammal och slutade andas efter minskade fosterrörelser.
Förvirrad av alla känslor och tankar, allt är kaos i huvudet. Vill tänka framåt, vill verkligen bli gravid igen.
Hur går man vidare? Hur tänkte/tänker ni som är änglamammor kring ny graviditet?
/Ellen
Tack för ditt svar! Inte än, men moderkakan var väldigt liten, så något fel med den är jag ganska säker på. Känns så himla underligt att man gått igenom en förlossning, fött sitt barn men inte får behålla det.
Tack för dina ord, kram
Beklagar sorgen till er med, då är vi i ganska exakt samma datum för barnens födelsedag. Många som uttrycker det som orättvist, men jag tycker inte om det ordet, rätt ord för mig och min sambo är otur, alla som går igenom något sånt här har extrem jäkla otur.
Jag fick inte göra något snitt, det blev vaginalförlossning så kanske inte är samma rekommendationer. Men vår läkare sa att det helst ska ha haft mens två gånger innan man blir gravid igen, men om det är så att man råkar bli det innan så är det ingen "fara". Mest för att kroppen ska ha läkt fysiskt.
Jag är mest rädd för att inte få mens på länge, har läst mycket om det och det känns som att det är så olika. Nu har jag ju inte varit i en fullgången graviditet heller. Hade blodavslag i två veckor och senaste veckan har det bara varit flytningar och nu inget två senaste dagarna. Så hoppas på att såret är läkt från moderkakan och att jag inte börjar blöda igen utan att det i så fall är mensen.
Men som att en ny graviditet är ljuset i tunneln.
Får ni mycket hjälp från vården, kurator osv?
Jag beklagar verkligen sorgen. Det är så fruktansvärt ????
Jag och min sambo har också förlorat våran son, i v24 för 3 veckor sedan. Han var fullt frisk och välskapt och jag hade inga som helst problem under graviditeten. Han kom helt enkelt bara för tidigt pga navelsträngen mest troligt. Dom sa att hade inte navelsträngen varit påväg ut så hade dom kunnat stanna upp förlossningen lite längre och förberett honom på ett helt annat sätt. Men istället blev det sån chock för honom.
Eftersom hans blodcirkulation inte gick att stabilisera efter flertal försök så sa dom att det tyvärr inte fanns någonting mer dom kunde göra, då det heller inte gick att få in han i helikoptern som stod & väntade. Efter 7h dog han ????????
Vi är så ledsna och saknaden av honom är så enorm.
Som du säger, hur går man vidare efter en sådan sak då allt bara är kaos i huvudet. Jag vet varken in eller ut. Det är så svårt att förstå vad som hänt.
Jag och sambon har redan börjat tänka på en ny graviditet. Jag känner mig redo men lite smått rädd men vill såklart att min kropp och att snittet ska kännas någorlunda läkt och redo för en ny graviditet innan, men vi vill samtidigt inte vänta för länge. Vi vill ju inget annat än att ge vår lilla prins ett syskon trots att han inte finns bland oss på samma sätt. Men jag vet ju inte ifall det är okej att köra på som vanligt nu eller om och isåfall hur länge man helst ska vänta innan en ny graviditet.
Beklagar verkligen er sorg, man ska inte som förälder behöva planera sitt barns begravning.
Förlorade vår son på lucia jag var då i v36.
Hela graviditet har varit bra förutom sammandragningar vid ansträngning och foglossning.
Vattnet gick den 10 dec och då åkte vi in och blev inlagd pga av att jag var prematur.
Blev igångsatt på tisdagen och på onsdag fm kollade dem hur öppen jag var 4cm och huvud nedåt, dags att bege sig till förlossningen.
10min senare är vi på förlossningen, ska kopplas in för koll av fosterljud har svårt att hitta honom, ska då sätta in en elektrod direkt i huvudet men BM:an känner inye längre huvudet, ultraljud blir inkallad, då upptäcks att han vridit sig plus att pulsen är väldigt låg, det trycks på akutknappen och sen bär det av för urakut snitt, jag sövs och när jag vaknar igen får jag beskedet att lilla Loke inte klarade sig.
Dem preliminära Obduktions svaren visade att han hade en streptokockbakterie (GBS). En vanlig bakterie som oftast är ofarlig men obehandlad, och med långvarig prematur vattenavgång kan det leda till allvarliga konsekvenser eller dödlighet.
Vissa dagar är tuffa och andra lite lättare men man känner verkligen saknad av den lilla som man väntat och längtat efter.
Vi vill också skaffa en till och det gärna så fort man kan efter ett snitt, men jag tror att det kommer att vara en mycket ångestfylld graviditet och förlossning.
Beklagar er sorg,
Jag har också haft väldigt mycket sammandragningar, från v.16 ungefär, läkarna ser dock inte att det haft något samband med vår utgång, men jag har har varit mycket orolig över det under graviditeten då inte absolut inte känts bra.
Fruktansvärt, jag har läs mycket om GBS nu i efterhand, något man kanske inte läser om som "vanlig" mamma eller gravid. Känns som det är något jag kommer vilja bli testad för i nästa graviditet, även om det inte var det som orsakade vår sons död. Så vill jag ha koll på alla sorters risker för att lugna oron, även om man inte kan påverka allt så kan man iaf ha koll på det som kan gå fel.
Förstår det, ni var 10 veckor "närmare" än vad vi var. Ja oavsett hur man mår då så tror jag för iaf mig att det kommer komma upp mycket ny oro i ny graviditet. Jag har tänkt mkt på nästa graviditet och förlossning och som jag känner nu vet jag inte om mitt psyke skulle klara en vaginal förlossning igen. Både pga. de känslor jag hade då och även för att jag mentalt skulle få ut barnet så fort som möjligt innan nått skulle gå " fel", innan jag skulle förlora mitt barn igen.
Ne, förstår det. Det är bara som jag känner nu, kanske ändrar mig i framtiden. För förlossningen var ju egentligen det finaste jag kunde gå igenom, att jag blev mamma.
Har redan fått information om att man kommer ha mycket stöd från sjukvården inför och under nästa graviditet. Så det känns ju otroligt bra på det sättet, att man ska få en plan som kommer vara anpassad till våra behov.
Ne, det är just sånna tankar jag också tkr är jobbiga, "tänk om". Men som det skriver, det ger mig inte tillbaka mitt barn ändå.
Just nu tkr jag att det är jobbigt att inte veta när man kommer få första och andra mensen. Men kroppen mår väl inte så bra psykiskt, så det kommer nog ta ett tag.
Hej tjejer.
Fick i dag konstaterat att hjärtat slutat slå på vår lilla tös. Ska föda fram henne i morgon och är riktigt rädd. Är i v 33+5.. så känns förjävligt..
Har inte orkat ta det med släkten. Men barnen i familjen och vi sörjer.. har ni något råd till mig???
Hej tjejer.
Fick i dag konstaterat att hjärtat slutat slå på vår lilla tös. Ska föda fram henne i morgon och är riktigt rädd. Är i v 33+5.. så känns förjävligt..
Har inte orkat ta det med släkten. Men barnen i familjen och vi sörjer.. har ni något råd till mig???
Beklagar att ni förlorat era barn i magen, jag har själv haft 6 missfall och kan förstå en del av hur det är.
Jag fick konstaterat utomlands att jag har en autoimmun koagulationssjukdom som heter Antifosfoliöid syndrom, som ger proppar i moderkakan, så jag får nu börja med både Trombyl 75mg och Fragminsprutor i magfettet i god tid innan jag försöker bli gravid.
De medicinerna samarbetar och förhindrar och löser upp blodproppar i moderkakan. Man tar Trombyl till v.36 och Fragmin till 6 veckor efter förlossningen om man har koagulationssjukdom.
Hej, för tre dagar sedan förlorade vi vår älskade son. Han hade bråttom till denna värld och kom redan i v.21. Lämnade oss kort därefter. Saknaden och sorgen är så stor att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Finns det någon grupp för liknande föräldrar som jag kan bli inbjuden till? Jag behöver verkligen få prata med andra som gått igenom liknande för ni är de enda som förstår. Andra människor jämför med tidiga missfall och liknande som gör mig så förtvivlad. Missfall innan v12 är väl fan inte samma sak. Jag födde min son. Höll honom men fick inte ta hem honom. Jag vet inte hur jag ska kunna ta mig vidare efter det här. Det va för övrigt det första barnet för oss.