Hej!
Jag påbörja min första ivf nu i november men vi var tvungna att avbryta pga för få blåsor!
Nu blir det en vilomånad och förhoppningsvis startar vi i januari 2018. Jag tycker att det är så jobbigt att läsa om alla som är i gång!
Så nu startar jag en ny grupp för oss som ska starta ivf i början av nästa år. Även för er som har gjort fler ivf försök men inte lyckats och hoppas på att 2018 är ert år!
Vi kan ju hjälpas åt att få tiden att gå! :)
Ja men så är det verkligen. Och ett kilo som stoppar hela processen, det kan man gå upp bara på en brakmiddag. Det känns som det skulle ligga mer bakom just med vikten, de måste ju tro att jag är jättesjuk? Men istället säger dem att minsta vikt upp för mig eller ner för någon som är överviktig, kan göra skillnad. Men då menar jag att då skulle jag inte haft de här problemen när jag vägt något kilo mer, jag har ju ändå pendlat lite upp och ner under de här åren sedan jag slutade med piller.
Man beskyller sig själv för att partnern inte får bli pappa, för att han ska stå ut med en ledsen sambo osv osv. Om de inte startar igång något nu trots allt, då kommer jag boka tid med kurator. Om inte annat för att avlasta min sambo som ska lyssna på alla tankar annars.
Hur orkar man alla motgångar? Hur gör ni?
Hej, jag kan hoppa in här också nu. Hos oss är det manlig faktor som ställer till det med siffror på runt 2 miljoner. Vi började med ivf under 2017 och under resans gång har det sett ut som följer:
IVF 1
- ET april-17
+ FET MA i v.14
IVF 2 oktober-17
+ ET MF v.6
- FET
Nu tar vi en liten paus tills kanske februari mars någon gång för lite återhämtning både psykiskt och fysiskt. Jag behöver gå ner några kilon igen som jag lagt på mig, BMI 27 just nu efter allt detta. Sen försöker jag övertala min man till att ha bättre koll på sitt blodsocker, diabetes, för jag har läst att det påverkar spermierna.
Hoppas verkligen 2018 är vårt år.
Jag vet inte hur det är för er andra, men för mig är väntan värst. Vänta på att remiss ska skickas in, vänta på första möte på ivf-klinik, vänta på mens, vänta på svar att få börja behandling, vänta, vänta.
Jag är spruträdd, men jag vande mig fort, att ta sprutorna var ändå ngt att göra, ngt som hände. Tog Gonal-f och fyrmadel vid vårt första försök. Äggplock gick bra, vänta på hur det gick med befruktning var jobbigt, återföring var enkel fysiskt. Sen följde väntan igen och sen sorgen när första försöket misslyckades.
Vi grät, grät lite mer, sörjde och gick vidare och nu väntar vi igen. Väntar på januari då vi gör försök 2 med ny spruta-Menopur. Är taggad, men väntan känns olidlig.
Hur gör ni för att hantera allt väntande?
Jag vet inte hur det är för er andra, men för mig är väntan värst. Vänta på att remiss ska skickas in, vänta på första möte på ivf-klinik, vänta på mens, vänta på svar att få börja behandling, vänta, vänta.
Jag är spruträdd, men jag vande mig fort, att ta sprutorna var ändå ngt att göra, ngt som hände. Tog Gonal-f och fyrmadel vid vårt första försök. Äggplock gick bra, vänta på hur det gick med befruktning var jobbigt, återföring var enkel fysiskt. Sen följde väntan igen och sen sorgen när första försöket misslyckades.
Vi grät, grät lite mer, sörjde och gick vidare och nu väntar vi igen. Väntar på januari då vi gör försök 2 med ny spruta-Menopur. Är taggad, men väntan känns olidlig.
Hur gör ni för att hantera allt väntande?
Känner mig nästan bortskämd då jag inte upplevt några större motgångar (bortsätt från att det inte vill sig på naturlig väg) eller skuldkänslor. Däremot har det varit väldigt påfrestande psykiskt för min man. Han har pratat med vårdcentralen om sina känslor och har efter det valt att vara väldigt öppen med hur han känner med sina bröder vilket har hjälp honom. Vi försöker göra något avslappnande eller kul när han känner att det blir för mycket. Tror det är viktigt att man accepterar att man mår dåligt, att det är okej & inte försöka låtsas som ingenting.
Jag vet inte hur det är för er andra, men för mig är väntan värst. Vänta på att remiss ska skickas in, vänta på första möte på ivf-klinik, vänta på mens, vänta på svar att få börja behandling, vänta, vänta.
Jag är spruträdd, men jag vande mig fort, att ta sprutorna var ändå ngt att göra, ngt som hände. Tog Gonal-f och fyrmadel vid vårt första försök. Äggplock gick bra, vänta på hur det gick med befruktning var jobbigt, återföring var enkel fysiskt. Sen följde väntan igen och sen sorgen när första försöket misslyckades.
Vi grät, grät lite mer, sörjde och gick vidare och nu väntar vi igen. Väntar på januari då vi gör försök 2 med ny spruta-Menopur. Är taggad, men väntan känns olidlig.
Hur gör ni för att hantera allt väntande?
Den eviga väntan. Jag brukar tänka att man växer av svåra och prövande situationer i livet och att vi kommer komma ur det här med ny styrka och kunskap! Jag hoppas verkligen det blir ett positivt 2018 för oss alla! Så skönt att jag hittade den här tråden och så jag har några att bolla allt man har i huvudet med!
Jag vet inte hur det är för er andra, men för mig är väntan värst. Vänta på att remiss ska skickas in, vänta på första möte på ivf-klinik, vänta på mens, vänta på svar att få börja behandling, vänta, vänta.
Jag är spruträdd, men jag vande mig fort, att ta sprutorna var ändå ngt att göra, ngt som hände. Tog Gonal-f och fyrmadel vid vårt första försök. Äggplock gick bra, vänta på hur det gick med befruktning var jobbigt, återföring var enkel fysiskt. Sen följde väntan igen och sen sorgen när första försöket misslyckades.
Vi grät, grät lite mer, sörjde och gick vidare och nu väntar vi igen. Väntar på januari då vi gör försök 2 med ny spruta-Menopur. Är taggad, men väntan känns olidlig.
Hur gör ni för att hantera allt väntande?
Väntan är så jobbig! Jag är oerhört otålig och vill planera allt, och nu när vi bara väntar på att remissen ska bli bekräftad så vet jag knappt vart jag ska ta vägen! Men försöker fylla ut vardagen med saker att se fram mot. Ganska skönt att jag har en intensiv period i skolan nu som sträcker sig till slutet av januari.
Jag började med utredning februari 2017 och kommer få köra igång med sprutor januari 2018. För oss har det varit väldigt lång väntan där jag tyckte att när jag inte hade kontroll över något var jobbigast. Exempelvis när remissen va inskickad och jag väntade på att få sättas i kö... en hel månad tog det och det var skitjobbigt. Sen tycker jag att vänta på kallelse var jobbigt bara i slutet när man visste att det var nära. Jag försöker hålla mig upptagen med saker hela tiden och jag tror det har hjälpt. Man kan hitta på saker med mannen, vänner osv. Det som också har hjälpt tror jag är att sen april 2017 har vi inte försökt få barn på egen hand utan har sex när vi känner för det, den negativa stressen är så jobbig när man försöker pricka in bäst dag osv.. den förstörde mig nog mest. Men ibland kommer vissa dagar när jag blir jätteledsen över att jag inte är gravid än. Men snart är det vår tur och börja! Mycket enklare att va positiv när man väl har sprutorna och väntar in rätt dag bara. Ungefär en månad kvar bara, och vad är det jämfört med hur länge man försökt!
Jag känner att väntan är jobbig men framförallt är det ovissheten som är jobbigast tycker jag. Första försöket gick bra att genomföra och man var inte allt för stressad. När sedan gångerna börjar ticka på och vi nu redan avverkat 2 av våra 3 landstingsfinansierade ivfer så kommer stressen, paniken och ångesten över att det kanske aldrig kommer hända.