Hej!
Jag påbörja min första ivf nu i november men vi var tvungna att avbryta pga för få blåsor!
Nu blir det en vilomånad och förhoppningsvis startar vi i januari 2018. Jag tycker att det är så jobbigt att läsa om alla som är i gång!
Så nu startar jag en ny grupp för oss som ska starta ivf i början av nästa år. Även för er som har gjort fler ivf försök men inte lyckats och hoppas på att 2018 är ert år!
Vi kan ju hjälpas åt att få tiden att gå! :)
Vi kör också igång första försöket den 10e januari! Jag var på infosamtal 22 november :) hur många enheter av gonal-F ska ni ta?
Hej, kanske kan hänga med er 
Vi står i en skitsituation just nu, försökt aktivt ett år, jag har inte haft ordentlig äl/mens på drygt tre år, gått hos olika läkare hela tiden och ätit primolut eller provera för mens. Nu fyra gånger letrozol, sist trippel dos men ingen äl.. vi hade första besök för utredning som kändes så hoppfullt, jag fick lämna massa blodprov och sambon spermaprov. Skulle få tid för spolning och sen remiss till ivf. Var tillbaka en vecka efter besöket för ett sista vul och se så letrozolen ändå inte funkat... då får jag veta att vi inte kommer få någon remiss och jag ingen spolning, jag väger ett kilo för lite för ivf - de har krav på BMI 19. Nu ska vi inte stimulera alls, utan jag ska upp ett kilo, helst två, och så kan vi diskutera ev spolning och remiss till ivf i vår, och då går det så snabbt så - vi kan få ivf till augusti september. Jah grät såklart floder och förstod inte hur det här kunde vara SÅ viktigt eftersom ingen nämnt det förr?! Så många år, om de nu verkligen tror att två kilo ger mig mens och äl - varför har jag ätit så mycket hormoner i alla år?! Och om de inte tror det kommer hjälpa, då är det väl bara att skicka remissen så får jag se till att gå upp det där kilot?
Nu står jag helt utan hjälp igen, ska ringa när jag gått upp till BMI 19, vilket plötsligt blivit helt omöjligt trots att jag äter som en stor karl... katastrof i mitt liv lagom till jul 
Sambon ska ringa imorgon och få sina provsvar, och försöka få till ett möte ändå. Vi måste ju i alla fall få en tidsplan!
Hej, kanske kan hänga med er
Vi står i en skitsituation just nu, försökt aktivt ett år, jag har inte haft ordentlig äl/mens på drygt tre år, gått hos olika läkare hela tiden och ätit primolut eller provera för mens. Nu fyra gånger letrozol, sist trippel dos men ingen äl.. vi hade första besök för utredning som kändes så hoppfullt, jag fick lämna massa blodprov och sambon spermaprov. Skulle få tid för spolning och sen remiss till ivf. Var tillbaka en vecka efter besöket för ett sista vul och se så letrozolen ändå inte funkat... då får jag veta att vi inte kommer få någon remiss och jag ingen spolning, jag väger ett kilo för lite för ivf - de har krav på BMI 19. Nu ska vi inte stimulera alls, utan jag ska upp ett kilo, helst två, och så kan vi diskutera ev spolning och remiss till ivf i vår, och då går det så snabbt så - vi kan få ivf till augusti september. Jah grät såklart floder och förstod inte hur det här kunde vara SÅ viktigt eftersom ingen nämnt det förr?! Så många år, om de nu verkligen tror att två kilo ger mig mens och äl - varför har jag ätit så mycket hormoner i alla år?! Och om de inte tror det kommer hjälpa, då är det väl bara att skicka remissen så får jag se till att gå upp det där kilot?
Nu står jag helt utan hjälp igen, ska ringa när jag gått upp till BMI 19, vilket plötsligt blivit helt omöjligt trots att jag äter som en stor karl... katastrof i mitt liv lagom till jul
Sambon ska ringa imorgon och få sina provsvar, och försöka få till ett möte ändå. Vi måste ju i alla fall få en tidsplan!
Jo jag såg att du också skulle börja i januari :).
Jag ska ta 112,5 enheter till dag fem sen ska jag på ultraljud dag sex för att se hur äggutvecklingen såg ut så efter det får jag se om det blir samma eller om de ska höja eller sänka. Du då?
Jag tror jag såg dig skriva om ditt BMI i en annan tråd? Fy fan så jävla hemskt för er! Att redan vara i en jobbig situation och att än en gång stöta på hinder kan verkligen ta knäcken på en. Begär hjälp av dietist eller liknande, kanske kan en PT med fokus på muskelmassa och viktökning hjälpa?
Vi planerar att göra FET (frozen embryo transfer) i början på 2018. Två blastocyster i frysen sedan tidigare försökt.
Känns jobbigt och härligt att vara på väg in i denna värld igen. Skönt att vi är flera som kan dela med oss och stötta varandra!
Hej!
Vi är 30 och 33 år gamla, är inne på tredje året och har i år gjort privat utredning, inga fel finns men tror ändå att jag ägglossar sällan pga långa cyklar och oregelbunden mens så denna månad har jag tagit letrozol och tog otrivelle spruta förra måndagen. Dessvärre känns det som mensen är på igång. Som det känns nu blir det IVF för oss nästa år via Falun. (Läkaren ville skicka dit oss på en gång men jag ville utreda ÄL först) Vi har ingen väntetid till IVF pga privatfinansering. Vilket såklart känns skönt.
Lycka till er alla!
Det stämmer nog, var med i tråd om letrozol och om ivf, nu passade jag plötsligt inte in i någon av dem. Försöker verkligen gå upp, men vågen pekar snarast nedåt. Så knäppt eftersom det kanske oftast är det man vill, och nu när man vill att den ska upp så går den bara ner, hur mätt och svullen man känner sig.
Beroende på vad samtalet ger nu när sambon ska prata med läkaren så ska jag begära dietist och kurator. Det är bara för mycket för mig att hantera att dels inte kunna bli gravid och sen bli nekad hjälp och känna att allt hamnar som en stor skuld på mig, även fast man säger att så inte är fallet... samtidigt att jag måste upp ett kilo, och det ska hjälpa?! Som om man inte pendlar något kilo upp och ner hela tiden ändå..
Ingen annan med lågt BMI i tråden?
Det är ju tyvärr så lätt att lägga skuld på sig själv även om man inte har anledning till det. Kan ju va så att stressen och alla känslor gör att du tappar/inte går upp i vikt. Jag hoppas verkligen ni får mer hjälp och stöttning! Att ett ynka kilo kan vara så avgörande :(
Ja men så är det verkligen. Och ett kilo som stoppar hela processen, det kan man gå upp bara på en brakmiddag. Det känns som det skulle ligga mer bakom just med vikten, de måste ju tro att jag är jättesjuk? Men istället säger dem att minsta vikt upp för mig eller ner för någon som är överviktig, kan göra skillnad. Men då menar jag att då skulle jag inte haft de här problemen när jag vägt något kilo mer, jag har ju ändå pendlat lite upp och ner under de här åren sedan jag slutade med piller.
Man beskyller sig själv för att partnern inte får bli pappa, för att han ska stå ut med en ledsen sambo osv osv. Om de inte startar igång något nu trots allt, då kommer jag boka tid med kurator. Om inte annat för att avlasta min sambo som ska lyssna på alla tankar annars.
Hur orkar man alla motgångar? Hur gör ni?