Hur visste ni att ni var redo?

Vi var en bit över 30 när vi skaffade barn.

Jag tänkte: Vilken uppväxt vill jag ge mitt barn? Vilken uppväxt förtjänar mitt barn? Hur länge vill jag och pappan vara föräldralediga? Hur vill jag att mina barn ska bo när dom växer upp? Vilken relation vill jag att barnen ska uppleva mellan oss föräldrar?Osv.

Vi kom fram till att vi båda ville vara föräldraledige länge. Vi ville inte att en ettåring skulle kastas in på dagis heltid. Vi ville också ha två barn och fick då räkna med några år med föräldrapenning. Vi fick spara pengar. Vi ville också vara gifta innan så vi sparade till och genomförde vårt fantastiska bröllop innan :) Det gjorde också att vi infriade ett annat krav ?ett långt, perfekt och stabilt förhållande innan?.

Vi ville inte bo i lägenhet. Även en ettåring vill ut och lulla runt på gräsmattan flera om dagen under sommaren ( utan att behöva oroa sig för vägar, krossat glas osv) ;) Så vi köpte vår drömgård och lite hästar och sånt innan.

Vi ville inte behöva spara in på allt och själv ha makten att styra när barnen skulle börja förskolan. Så vi pluggade och fick bra jobb innan.

Några barndomsvänner fick barn innan allt var fixat. Dom kämpade med vagnar och saker i små bostäder, sa saker som ?pappan har inte råd att vara föräldraledig? och ?dumma staten som tvingar oss att ha barnen på dagis när dom är så små.? Dom sitter fortfarande kvar i samma lägenheter, med samma skitjobb osv för det är svårt att ha råd att spara till bostad eller plugga med föräldrapenning, vab och syskon som kommer.

Men det är helt upp till er. Vilken uppväxt vill ni ge ert barn?

Vill ni båda två verkligen ha barn till 120%?

Ett barn behöver väldigt lite. Även barn i krig överlever. Vill ni verkligen behöva tänka utifrån vad som är absolut nödvändigt för ett barn eller vill ni ge barnet bästa möjliga barndom?

Hej! Jag och sambon är något yngre än er. Vi blir båda 23 början av nästa år. Vi pluggar båda två just nu, halvvägs genom utbildningarna båda två, med extra jobb på sidan av. Bor i en stor tvåa. Vi har bestämt och pratat länge om detta, och vi håller nu på att försöka få till en bebis.

Vi har pengar så vi klarar oss att leva tills utbildningarna är klara, och vi får en stor fast ekonomi båda två.

Jag känner inte att allt ska behöva vara klart när man skaffar barn, utan vill va en ung mamma och sen ha minst 3 barn. Så länge man har en stabil relation och även ett boende och ekonomi så ni känner att ni klarar er!

Jag tror aldrig man känner sig helt ?redo? utan man får nog bara känna efter vad som är rätt för just er :)

Jag ville ha allt ordnar innan. Mitt mål var barn innan 25 år.

Två månader innan jag fyllde 25 kom vår dotter till världen. Då hade vi vart tillsammans 5 år vi var gifta och hade haft vårt drömbröllop vi hade båda pluggat och hade fast jobb. Nu är vi 28 och 29 år har två fantastiska barn våra drömjobb och bor i ett hus på landet. Vi ville ha det livet och vi väntade på det. Vi ville ge vårt barn det bästa.

Så resonerade vi också. När man nu faktiskt har möjlighet att förbereda det här stora som det innebär att bilda familj. Varför inte göra det?

Det behöver inte handla om massor av år men att avsluta en utbildning och jobba upp en sgi underlättar ju rätt mycket just för att man sen ska kunna ge sina barn den uppväxt man önskar för dem.

Jag fick första barnet vid 25 och andra vid 36. Innan första kom hade vi utbildat oss, köpt bil och lägenhet samt rest en del och gjort lite grejer som var viktiga för oss. Jag hade ett jobb som jag kände att jag ville komma tillbaka till efter ledigheten. Sen har vi ju rätt många år emellan så innan syskonet kom har vi hunnit byta både jobb och boende. Men hittills har vi kunnat planera ledigheterna som vi velat och levt så som vi har velat leva liksom.

Det hade inte känts så kul att behöva vända på varje krona, skola in tidigt och så när man kanske bara hade behövt vänta ett år eller två.

Men samtidigt förstår jag den fysiska längtan man får i kroppen som kvinna. Den levde jag med i ganska många år innan vårt lillasyskon blev till och den går inte att skaka av sig <3

Känner igen mig i det du beskriver, ts, vill därför ge mitt resonemang nu när du fått det andra perspektivet ovan. Jag tänker också mycket på vilken uppväxt jag vill ge mina eventuella barn (villa, bra inkomst, tryggt förhållande osv). Ha allt färdigt innan, hunnit jobba några år och hela den biten. Men... min absolut värsta mardröm skulle vara att sitta där i villan vid typ 33 när allt annat fallit på plats och då inte lyckas bli gravid (vi är 27 idag och har båda bara hunnit jobba knappt ett år efter långa utbildningar). Tänk om det tar 5 år att få det där plusset? Tänk om det tar lika lång tid att få syskon? Även om risken att det blir så inte är stor, så är den tillräckligt stor för att jag inte ska våga chansa på att vänta. Jag skulle inte kunna förlåta mig själv om jag lät materiella saker gå före vad jag känner är min mening med livet.

Så nu sitter jag här och har iaf klarat av min utbildning, hunnit jobba några månader (vikariat), är på g att spara till eget hus och känner att det är viktigare för mig att få chansen att ha en egen familj med flera barn än att varenda punkt på listan är uppfylld innan första barnet kommer. Vi plussade idag!

Du måste själv känna vad som är viktigast för dig, även i hjärtat! Inte bara vad huvudet tycker är mest praktiskt rent logiskt. Hoppas att du hittar vad som är rätt för dig :)

Mina tankar:

Utbildning klar

Jobbat i 8 mån

Vara gift

Mannen ska bli en bra pappa (ansvarstagande)

Tillräckligt stort boende

Gärna vara äldre än 25 (då hjärnan vuxit klart)

Jag (26) och min man (33) har vart ihop sedan 2012 och har alltid pratat om barn men han har altid velat vänta i alla år så för 3 år sedan satte jag in p stav för jag orkade inte gå på p piller när vi ändå skulle vänta han vill ju att de ska vara stadigt runt omkring oss men vi har haft mkt otur med bortgång inom familjen m.m men nu när min p stav gick ut så sla vi försöka skaffa barn de va slutet på förra året som han sa att de var dax och skaffa barn men de va något som hade hänt mig han blev rädd på något vis minns inte vad de var men iaf så nu har vi äntligen kommit fram till de ja alltid har önskat vi ska bilda familj. Man blir aldrig till 100% redo ska man dra ut på de hela så kan de gå många år till men som ja tänker de att ja vill att våra barn ska få träffa sin blivande farmor som börjar bli gammal och sitter i rullstol och min mans pappa har tyvärr gått bort 2014 och jag vill att våra blivande barn sla få kunna ha oss i sina liv så länge som möjligt och få träffa blivande barnbarnen m.m

Att skriva att man aldrig blir 100% redo är dumt. Jag, min man och många andra har känt oss 110% redo. Då är det bättre att skriva att du och din man aldrig känt er helt redo för barn. Kanske beror det på er situation, kanske inte? Oftast är dock unga eller personer med ostabil livssituation som säger ?man blir aldrig redo? , som om det vore någon universal sanning, när dom beslutar sig för att skaffa barn.

Den andra personen som skrivit så i tråden är ju faktiskt en 23åring som är mitt i studierna..

Jag har gjort allt tvärtemot vad man "ska" göra. Jag började jobba direkt efter studenten. Träffade sambon när jag var 24 och blev gravid när jag var 26 (jag tog ur p-staven men trodde inte det skulle gå så fort så jag blev halvt panikslagen först men det redde ut sig). Samma helg som barnet föddes köpte vi huset (hade ju fast anställning så det var inga problem). Allt eftersom fl gick så kände jag att jag inte kunde gå tillbaka till mitt jobb med småbarn (konstiga arbetstider och minst 55h i veckan). Så jag sa upp mig och satte mig i skolbänken istället för att läsa in behörighet till universitetet. Under den utbildningen blev jag gravid igen (oplanerat). Så nu är jag föräldraledig med barn nr 2 och ska börja plugga på universitetet nästa höst. Yngsta barnet kommer vara 4 år när jag pluggat färdigt och jag tycker det är guld värt att kunna plugga när dom är så små. Jag kommer förhoppningsvis kunna styra tiderna så dom inte behöver vara så mycket på förskola när dom är små utan dom kommer få vara hemma relativt mycket. Jag kommer även plugga till ett yrke där man är garanterad arbete när man är färdig så när barnen blir äldre så kommer ekonomin bli bättre. Nu under småbarnsåren kräver dom inte så mycket

Planeringen var inte den bästa från början men jag känner att det kommer lösa sig bra till slut. Så med det sagt så behöver inte allt vara klart eller planerat ut i minsta detalj. Har man en skaplig SGI så man får en föräldrapenning så man klarar sig så löser det sig det mesta sen

Det som var viktigt för mig var att vara lyckligt gift, att vi båda känner oss redo och att vi har tillräckligt med pengar för att ha råd med ett barn. Vi försöker nu, jag är 23, han 27, jag studerar och han har ett tillfälligt jobb (han vet inte riktigt vad han vill jobba med i framtiden). Vi har sparat tillräckligt med pengar för att en av oss ska kunna vara hemma ett par år med barnet, vill inte lämna på förskola innan 3. Sen är det ju olika vad man vill ha för ekonomisk standard, för oss funkar det att bo i lägenhet, köpa second-hand kläder och ha tygblöjor, bara man inte har så dålig ekonomi att man behöver oroa sig. Nu ska vi nog sälja vår bostadsrätt och köpa ett mindre hus ute på landet men i övrigt tycker vi inte att vi behöver så mycket pengar. Framförallt tycker jag att det är väldigt skönt att vi har tid på oss, har läst att kvinnans fertilitet börjar minska lite redan vid 25 och skulle det nu inte gå så fort att bli gravid för oss så gör det inte så mycket, jag tycker att det är helt okej om det skulle dröja fem år från nu.

Haha förlåt nu kommer jag och förstör i tråden med surheter. Men vet inte riktigt om det är din sak att berätta att man har en dålig livssituation för att man är ung? Jag må va ung och mitt i mina studier, men jag och min sambo är båda helt säkra på vad vi vill, även om vi pluggar har vi både sparat pengar och lagt upp en budget för hur vi skulle klara oss om vi faktiskt får barn. Vi har även ca 1 år kvar på våra utbildningar om vi blir gravida inom 1 år, vilket leder till att vi båda har fasta inkomster efter det.

Jag tror inte att man utan barn kan va 100% redo på vad som väntar, även om man är gift, har hus och alla pengar i världen. Man ska ju faktiskt förändra sitt liv totalt och det är väl något att få fundera på utan att man ska få ett sånt svar?

Måste också säga att som någon över här skrev, så är det ju faktiskt i våran unga ålder man har störst fertilitet och även kan försöka i lugn och ro utan att behöva tänka på att tiden rinner ut.

Är säker på att du inte menade att låta nedlåtande i det du skrev, men tyckte det var onödigt sagt.

Jag träffade min sambo. Har aldrig känt mig mer redo!

Både han och jag har haft förhållanden förut, men nästan känt oss rädda för barnfrågan. Men sen det blev vi så har vi båda börjat längta som fan och nu känner vi oss verkligen redo! Skulle jag bli gravid nu skulle vi behålla barnet. Visst, vi bor i lägenhet. Vi hade båda tänkt oss att vi skulle ha hus innan vi skaffar barn, men när man längtar såhär mycket så spelar det ingen roll. Vi kan skaffa hus sen, det gör mig inget! Tänk vad redo man kan bli bara man träffar rätt person.. <3

Jag tycker man ska ha det stabilt. Dvs boende, hyfsad ekonomi och jobb/inkomst. Och en vettig partner/förhållande.

Att bo i en hyrestvåa går jättebra. Plugga med barn går bra. Vad är du intresserad av för yrken på ett ungefär? Vill du plugga, har du i så fall tillräckligt med CSN kvar? Lättare att leva riktigt knapert utan barn. Vill du ha en karriär som kräver att du jobbar 70h/vecka första åren är det klokt att vänta. Mer mänsklig branch spelar det inte lika stor roll, särskilt inte om arbetsmarknaden är bra.

Det finns sina fördelar att ha allt klart. Lättare att få bolån ju färre man har att försörja, lättare att jobba sig in i en bransch ju mer flexibel man kan vara och ju mindre man har hemma som gör en låst. Men karriär behöver ju absolut inte vara ens huvudsakliga mål här i livet. Så länge man kan ge barnet ett tryggt liv är det helt ok att ta det i annan ordning.

Jag var färdigutbildad, hade fast jobb men i fel branch, förstahandskontrakt i hyresrätt, ok ekonomi och bra förhållande. Grundplanen kanske var rätt jobb (och gärna hus) men då det är svårt att komma in i min bransch och särskilt få fast jobb, kände jag sen att jag inte kan pausa resten av livet i väntan på drömjobbet.

Skaffade barn och fick vikariat på drömjobbet strax efter föräldraledigheten.

Att man har mål kvar att "bocka av" behöver ju dock inte innebära misär. Vi har levt rätt gott på föräldrapenning, varit hemma tills barnet kändes redo för barnomsorg, ser till att vårt barn får vara ute, har delat lika på föräldraledigheten, råd med våra hobbys osv. Barnet (och vi) har allt han behöver. Statusprylar har aldrig varit det vi värderat högst och lär aldrig bli.

Att tänka sig att man måste kunna ge barnet bästa tänkbara barndom innan man börjar försöka tycker jag låter utopiskt. Det är inte direkt som att alla någonsin har möjlighet att skaffa sin drömgård och ett gäng hästar liksom. Och ingen av oss kommer leva i en bullerbyidyll även om vi väntar tills vi är 100 år. En barndom i en hyresrätt kan också vara fantastisk.

Jag tycker det viktigaste är att man får barn med någon man vill vara förälder med (eller ensam för den delen) och att barnet inte föds in i misär. Missbruk, social otrygghet, fattigdom, våld och sånt.

Det här är en sån jäkla svår fråga. Eller egentligen inte, men ska man gå efter vad samhället ?säger? idag så ska du ha utbildning, jobbat, villa, stor bil osv osv innan du skaffar barn. Men de sakerna är egentligen helt onödiga om det är så att du kan ge ditt barn en trygg uppväxt ändå.

Vi bor i en stor tvåa, jag utbildar mig på universitetet nu och min sambo har haft samma jobb sen gymnasiet. Vi har varit tillsammans i fyra år och känner oss 100% redo för ett barn. Jag är 22 år, min sambo 26 och i början av februari beräknas vårt efterlängtade barn komma till oss.

För mig har det viktigaste varit att jag är trygg i mig själv och i min relation, att man har ett boende och känner att man kan ge sitt barn en bra uppväxt.

Det finns ingenting som säger att en familj på 30 år, med villa, volvo, högt utbildade och med välbetalda jobb klarar av att uppfostra ett barn bättre än mig. Att man dessutom ska vara över 25 för att hjärnan mognat då är ju inte heller helt sant. Det är alldeles för individuellt för att kunna dra den slutsatsen. Mitt högsta mål i livet har varit att bli mamma, därför blir jag det tidigt och känner att jag sedan kan utbilda mig högt och jobba. Min mening med livet är barn, och längtar man så mycket som du gör ser jag ingen anledning till att vänta!

Jag håller med dig till 100%! Och känner igen mig i så mycket! Håller även med ts, den här längtan i kroppen går inte att skaka av sig.

Jag är 21, sambon 23, varit tillsammans i 5 år, han har jobbat heltid, samma ställe i 4,5 (sen gymnasiet), jag gick från gymnasiet till universitetet (studerar till ssk), jag blir klar i juni. Vi har rest, vi har en bostadsrätt (en 2:a där man åtminstone kan bo tills ungen är 1-1,5 år), vi har en bil, stadigt förhållande, bra ekonomi trots att jag levt 2 av våra år på bostadsbidrag och studiebidrags och sista 3 på CSN. Och det optimala vore att jag jobbade ett år, fick bra sgi och köpte hus, men längtan?! Den går inte göra nått åt, barn är min största längtan i livet, har aldrig drömt om nått annat. Hade turen att träffa rätt kille direkt vid 16 års ålder. Kommer när barnet kommer ha en universitetsutbildning och drömyrket, inte den bästa sgi:n, men måste allt styras av pengar verkligen om man känner att man klarar av det? Man har ju minst 9 månader, sannolikt mer på sig att spara så mycket man kan, känns det bra, vill man ha barn och känner att man klarar det, KÖR!

Kloka ord. Håller med både dig och amandajavisst i stort. Längtar man och vet att man kan ta hand om ett barn och ge trygghet måste man inte ha bilkö Volvo vovve osv. MEN är man så nära slutet på sin utbildning skulle jag absolut rekommendera att man jobbar upp sin sgi först. Handlar om så lite tid och ger så mycket mer trygghet och man kan antagligen vara hemma längre med en bra sgi. Nu verkar ju du redan vara gravid men sgi är väl enligt mig den viktigaste punkten. Sen allt utöver det är ju självklart plus.

Kan bara säga så här. Folk skaffar dagligen barn med sämre förutsättningar än er och dom får det att fungera ändå. Inte för att jag förespråkar det men i värsta fall finns det ju massa bidrag att få. Så självklart kan ni skaffa barn nu om ni vill. Jag tror inte det skulle vara några större problem. Och jag tror inte ett barn hindrar er från studier. Är väl bara det att ekonomin är rätt dålig under den tiden.

I slutändan handlar det ju inte om om ni kan skaffa barn utan vad ni vuxna vill ha för förutsättningar när ni gör det.

Vad är viktigt för er liksom. En bra sgi kände jag var väldigt viktigt. Likväl som en trygg relation. Och stabilt jobb för båda.

Men för mig bottnar detta i att mina föräldrar skaffade barn utan detta och dom skiljde sig snabbt och fick väl inte det tryggaste och stabilaste livet. Att sitta och vänta på barnbidraget för att man inte har råd med mat är knappast kul. Sen finns det ju inga garantier för något alls oavsett.