Hur visste ni att ni var redo?

Vi var en bit över 30 när vi skaffade barn.

Jag tänkte: Vilken uppväxt vill jag ge mitt barn? Vilken uppväxt förtjänar mitt barn? Hur länge vill jag och pappan vara föräldralediga? Hur vill jag att mina barn ska bo när dom växer upp? Vilken relation vill jag att barnen ska uppleva mellan oss föräldrar?Osv.

Vi kom fram till att vi båda ville vara föräldraledige länge. Vi ville inte att en ettåring skulle kastas in på dagis heltid. Vi ville också ha två barn och fick då räkna med några år med föräldrapenning. Vi fick spara pengar. Vi ville också vara gifta innan så vi sparade till och genomförde vårt fantastiska bröllop innan :) Det gjorde också att vi infriade ett annat krav ?ett långt, perfekt och stabilt förhållande innan?.

Vi ville inte bo i lägenhet. Även en ettåring vill ut och lulla runt på gräsmattan flera om dagen under sommaren ( utan att behöva oroa sig för vägar, krossat glas osv) ;) Så vi köpte vår drömgård och lite hästar och sånt innan.

Vi ville inte behöva spara in på allt och själv ha makten att styra när barnen skulle börja förskolan. Så vi pluggade och fick bra jobb innan.

Några barndomsvänner fick barn innan allt var fixat. Dom kämpade med vagnar och saker i små bostäder, sa saker som ?pappan har inte råd att vara föräldraledig? och ?dumma staten som tvingar oss att ha barnen på dagis när dom är så små.? Dom sitter fortfarande kvar i samma lägenheter, med samma skitjobb osv för det är svårt att ha råd att spara till bostad eller plugga med föräldrapenning, vab och syskon som kommer.

Men det är helt upp till er. Vilken uppväxt vill ni ge ert barn?

Vill ni båda två verkligen ha barn till 120%?

Ett barn behöver väldigt lite. Även barn i krig överlever. Vill ni verkligen behöva tänka utifrån vad som är absolut nödvändigt för ett barn eller vill ni ge barnet bästa möjliga barndom?

Rydén91 skrev 2017-11-19 23:14:51 följande:

Jag (26) och min man (33) har vart ihop sedan 2012 och har alltid pratat om barn men han har altid velat vänta i alla år så för 3 år sedan satte jag in p stav för jag orkade inte gå på p piller när vi ändå skulle vänta han vill ju att de ska vara stadigt runt omkring oss men vi har haft mkt otur med bortgång inom familjen m.m men nu när min p stav gick ut så sla vi försöka skaffa barn de va slutet på förra året som han sa att de var dax och skaffa barn men de va något som hade hänt mig han blev rädd på något vis minns inte vad de var men iaf så nu har vi äntligen kommit fram till de ja alltid har önskat vi ska bilda familj. Man blir aldrig till 100% redo ska man dra ut på de hela så kan de gå många år till men som ja tänker de att ja vill att våra barn ska få träffa sin blivande farmor som börjar bli gammal och sitter i rullstol och min mans pappa har tyvärr gått bort 2014 och jag vill att våra blivande barn sla få kunna ha oss i sina liv så länge som möjligt och få träffa blivande barnbarnen m.m

Att skriva att man aldrig blir 100% redo är dumt. Jag, min man och många andra har känt oss 110% redo. Då är det bättre att skriva att du och din man aldrig känt er helt redo för barn. Kanske beror det på er situation, kanske inte? Oftast är dock unga eller personer med ostabil livssituation som säger ?man blir aldrig redo? , som om det vore någon universal sanning, när dom beslutar sig för att skaffa barn.

Den andra personen som skrivit så i tråden är ju faktiskt en 23åring som är mitt i studierna..

Hur visste ni att ni var redo?

INNEHÅLL