Jag ville ha allt ordnar innan. Mitt mål var barn innan 25 år.
Två månader innan jag fyllde 25 kom vår dotter till världen. Då hade vi vart tillsammans 5 år vi var gifta och hade haft vårt drömbröllop vi hade båda pluggat och hade fast jobb. Nu är vi 28 och 29 år har två fantastiska barn våra drömjobb och bor i ett hus på landet. Vi ville ha det livet och vi väntade på det. Vi ville ge vårt barn det bästa.
Jag håller med dig till 100%! Och känner igen mig i så mycket! Håller även med ts, den här längtan i kroppen går inte att skaka av sig.
Jag är 21, sambon 23, varit tillsammans i 5 år, han har jobbat heltid, samma ställe i 4,5 (sen gymnasiet), jag gick från gymnasiet till universitetet (studerar till ssk), jag blir klar i juni. Vi har rest, vi har en bostadsrätt (en 2:a där man åtminstone kan bo tills ungen är 1-1,5 år), vi har en bil, stadigt förhållande, bra ekonomi trots att jag levt 2 av våra år på bostadsbidrag och studiebidrags och sista 3 på CSN. Och det optimala vore att jag jobbade ett år, fick bra sgi och köpte hus, men längtan?! Den går inte göra nått åt, barn är min största längtan i livet, har aldrig drömt om nått annat. Hade turen att träffa rätt kille direkt vid 16 års ålder. Kommer när barnet kommer ha en universitetsutbildning och drömyrket, inte den bästa sgi:n, men måste allt styras av pengar verkligen om man känner att man klarar av det? Man har ju minst 9 månader, sannolikt mer på sig att spara så mycket man kan, känns det bra, vill man ha barn och känner att man klarar det, KÖR!
Kan bara säga så här. Folk skaffar dagligen barn med sämre förutsättningar än er och dom får det att fungera ändå. Inte för att jag förespråkar det men i värsta fall finns det ju massa bidrag att få. Så självklart kan ni skaffa barn nu om ni vill. Jag tror inte det skulle vara några större problem. Och jag tror inte ett barn hindrar er från studier. Är väl bara det att ekonomin är rätt dålig under den tiden.
I slutändan handlar det ju inte om om ni kan skaffa barn utan vad ni vuxna vill ha för förutsättningar när ni gör det.
Vad är viktigt för er liksom. En bra sgi kände jag var väldigt viktigt. Likväl som en trygg relation. Och stabilt jobb för båda.
Men för mig bottnar detta i att mina föräldrar skaffade barn utan detta och dom skiljde sig snabbt och fick väl inte det tryggaste och stabilaste livet. Att sitta och vänta på barnbidraget för att man inte har råd med mat är knappast kul. Sen finns det ju inga garantier för något alls oavsett.