Förlossningsskador

Jag har inga egna erfarenheter men har intresserat mig mycket i ämnet pga hur absurt jag tycker det är att man ignorerat gruppen kvinnor inom sjukvården rent generellt och inom förlossningsvården i synnerhet.

Många vet till exempel inte att läkemedel i så gott som samtliga fall enbart testas på gruppen män (såklart inte i läkemedel som enbart är ämnade för kvinnor, men i övrigt). Detta leder till att doserna inte sällan är sämre anpassade för kvinnor, med följdeffekt av sämre verkan och fler biverkningar. Detta både pga skillnad i volym/vikt mellan kvinnor och män samt den genetiska hormoniella skillnader könen emellan som i sig kan påverka läkemedlets effekt. 

Jag praktiserende även en tid på en operationsavdelning och minns väl när en av sjuksköterskorna nämnde hur den nyaste och dyraste operationsroboten, som bara fanns av ett exemplar på sjukhuset, och som opererade med överlägsen precision, i första hand skulle användas till operationer av prostatacancer för att minska komplikationerna av inkontinens och impotens för männen med orden "som alltid är det mannens besvär som får de bästa resurserna". 

Jag vill på inget sätt förminska vikten av att ge bra vår till män men tycker att det talas alldeles för lite om, och läggs alldeles för få resurser på problem som dom som uppstår vid förlossning. Enligt vad jag har förstått när jag satt mig in i ämnet handlar alla komplikationer som kvinnor får efter förlossningen inte i första hand om att det är oundvikligt, utan att sjukvården allt för länge sett det som ett "naturligt" förlopp och därför inte utbildat sig eller forskat i metoder att lindra problemen.

Har exempelvis en vän vars mamma var barnmorska som hävdade att problemen med förlossningsskador blivit allt vanligare och att hon knappt hade något fall av detta på tidigt 80-tal när hon började. Utvecklingen hon vittnat är med största sannolikhet inte den att allt fler kvinnor får allt större problem, utan den att tystnads och skamkulturen kring förlossningsskador avtagit och att allt fler kvinnor vågar ta upp sin problematik med sjukvården. 

Det jag egentligen vill säga är att sjukvården kan och har potential att bli mycket bättre vad gäller detta och det nog, tyvärr, till en början ligger på patienternas bord att sätter krav på sjukvården att ta förlossningsskador på allvar.

I den studie som genomfördes på sahlgrenska för ett par år sedan visade det sig att drygt 50% av kvinnorna hade bestående men i form av bäckenbottenskador efter sin första förlossning. I många fall kunde man endast se skadorna mha ultraljud då de var rent muskulära. Det innebar bl.a urinläckage, avföringsläckage, framfall och problem vid sex. Just nu genomförs en jättestudie hos alla de större sjukhusen i sverige av hur tillsynes mindre bristningar kan ge bestående men. Förhoppningen är att kunna motverka förlossningsskador samt bättre kunna hjälpa de kvinnor som drabbats.

Förr så höll man sig i form och såg till att åtminstone ha NÅGRA muskler i kroppen som kunde hjälpa till.

Muskelbristningar är oerhört vanliga hos elitidrottare. En hälsena som gått av pga kraftig belastning opererar man och därefter följer ett gediget återhämtningsprogram. En muskel som gått av i bäckenbotten under en förlossning får inte alls samma uppföljning. Ofta upptäcks det inte öht. Är den helt av går det inte att knipa på rätt sätt, oavsett hur mycket man tränar.

OT men jag har en släkting som jobbar som barnmorska och har gjort det i många år och är snart pensionär. Hon säger att det idag är mer regel än undantag att mammor har mer eller mindre övervikt och det är ett problem för självklart utgör det en extra belastning för den gravida kvinnan och det är väl därför som skadorna blir allt fler.

Hur menar du nu? Att kvinnor idag inte håller sig i form och därför får de förlossningsskador som ger bestående men?

Jag gjorde knipövningar och tränade hela graviditeten och ändå sitter jag här med en ihopsydd ringmuskel idag. Knipövningarna har jag fortsatt med efter förlossningen men träningen (utöver att hitta och aktivera de inre magmusklerna) har fått vänta då jag hade träningsförbud första halvåret. Man får nämligen det efter en så stor förlossningsskada som jag fick. Så här går jag nu med mitt urinläckage (som uppenbarligen inte går att knipa bort), oroar mig för att släppa mig bland folk, oroar mig ännu mer för att bli bajsnödig när jag inte är i närheten av en toalett eftersom det blir panik direkt och med ett sexliv som har väldigt mycket mer att önska eftersom det känns otroligt obehagligt där nere nuförtiden. Men jag får väl skylla mig själv som inte tränade mer...

Kan ju då även lägga till att jag inte är överviktig. Det är mycket möjligt att övervikt ökar risken för förlossningsskador men kan du eller din släkting visa någon källa på det? Eller är det bara en egen reflektion din släkting har gjort utifrån sina patienter?

Det är inte så att du kan öva dig ur de här skadorna. 

Jag fick en muskelbristning efter min senaste förlossning,som medför att hur mycket jag än kniper och jobbar så kommer jag aldrig bli bra i underlivet igen. 

Det tog dessutom över 2 år innan någon kunde förklara det här för mig, trots flera barnmorskor samt en gynekolog jag gick till för att kolla läget när jag kände att det inte hjälper med min egen träning. 

Kunskapen bland vårdpersonal verkar klart låg. Det är dessutom inte det roligaste problemet att ta upp, springa runt och visa underlivet för x antal läkare innan någon kan hålla med en om att något är fel. Jag förstår att man inte gör det. 

Jag har ingen aning om det gjorts några studier men alla vet väl att övervikt är en riskfaktor i ALLA sammanhang så självklart är det även så när man är gravid. T ex om det måste göras ett akut snitt så är det jätteallvarligt om man ska måsta skära sig igenom en decimeter fett innan man när livmodern. Risken för högt blocktryck och diabetes (t ex) är kopplat till övervikt och alla vet att just de två faktorerna är det väldigt mkt fokus på när man är gravid.

Detta var intressant. Vet du varman kan få veta mer om studien?