Bf MAJ 2018 med syskon,stannar på FL

Så ledsen för er skull tjejer. Det finns inget bra att säga, men ni ska veta att jag tänker på er <3

Hur har det gått för dig? Du ska veta att jag tänker på dig. Skickar en stor styrkekram.

Tack för omtanken. Det fanns tyvärr inga alternativ. Läkaren sa att hon var glad att jag överlevde så jag försöker också ha det perspektivet. Dygnen efter aborten kollade de mig var 20e minut dygnet runt. Ångrar nästan lite att vi kollade könet (det gjorde vi först efteråt via NIPT-svaret), det gör det svårare att tänka på en flicka än att bara tänka foster/bebis.

Hur mår du? Vilken vecka är du i nu?

Hur går det för dig? <3

Känns fruktansvärt nervöst. Hoppas verkligen inte på negativt besked men är inställd på det värsta. Hur gamla är dina andra barn? Har du sagt som det var till dem?

Kram och krya på dig.

Oj, låter dramatiskt. Fick du järndropp? Hur mår du nu? Vi har också berättat för våra barn. De fick veta i lördags innan vi visste att det var kört och blev såå glada. Det är svårare att förklara att bebisen inte finns kvar och var är nu.

Tack för omtanken och att du håller tummarna. Både vill och vill inte att morgondagen ska komma för är så oerhört orolig.

Kl 11.30 så håll tummarna extra hårt då. Så skickar jag stärkande kramar till dig så du orkar ta dig igenom det här på bästa sätt. Jag skriver imorgon.

Zanda: Ja det här vände upp och ner på allt, jag trodde jag var garanterat ett barn efter så många veckor... men allt kan hända och livet är inte rättvist. Jag hade haft minskade fosterrörelser och var då väldigt orolig men tänkte att det händer ju inget i v 28.. hon hade rört sig lite hela tiden så jag tänkte att hon bara var lugn. Sedan tyckte jag att hon rörde sig igen men jag förstod i efterhand att det var tyngden av henne och livmodern som jag kände då jag lagt mig ner. På ett vanligt barnmorskebesök hittade vi inga hjärtljud, vi gjorde ultraljud direkt och hon var helt stilla, hopsjunken... det enda vi fått som svar var att hon var tillväxthämmad och jag reagerade starkt på det när hon kom, hon vägde bara 765 gram men borde varit över kilot. Troligtvis är det moderkakan som inte funkat optimalt och som ledde till att hon inte fick den näring som hon behövde. Det är väl ändå ett så bra svar vi kunnat få tänker jag, hade varit värre med kromosomavvikelse, hjärtfel eller något annat som på ekrar våra chanser denna gång. Att vi blev gravida så fort efter hennes död är ju otroligt, hann ha mens två ggr efter avslaget slutat. Det finns väl någon mening med det...

Det är väl på något sätt det som både är svårt och fint när man mister ett barn när man har barn sedan tidigare, man vet vad man skulle fått men att tillsammans med sina barn få dela sorgen är så fint! Våra barn har vart helt fantastiska, de träffade SI lillasyster på sjukhuset efter hon var född och jag har vart så stolt över dem och lycklig för att de finns, ännu mer lycklig nu än innan flickan.. Det känns väldigt oroligt om barnen skulle behöva uppleva ännu en sorg bara, tror det förstärker oron denna gången, nu måste det bara gå vägen, de måste få behålla sin bäbis!!

Tack!! Jag beklagar också det du går igenom just nu... har du fått komma hem igen? Låter obehagligt det du skriver om att du blödde så. Ibland händer väl det tyvärr, bra att du sökte ambulans. HB borde ju ha kommit upp nu om du inte blött så mycket mer o samma med blodtrycket om du fått i dig vätska, fått vätskedropp också? Kommer du ha avslag(eller vad man kallar det) en tid efter?

Jag har aldrig haft tidigt missfall eller MA, vet inte hur det känns men som du skriver så är det hemskt för barnen också att mista någon som de sett fram emot, oavsett när i graviditeten. Samtidigt som det är oerhört skönt att ha dem med sig när något händer för det går liksom inte att bara lägga sig ner och ge upp. Tack vare mina barn har vi hanterat detta och gått vidare mycket lättare än jag trodde var möjligt! Du skrev att dina barn är 7,6 och 15 mån, stämmer det? Då förstår ju de äldsta väldigt mycket..

Ja risken att det händer igen är lika stor som sist, 4% tror jag.. men risken att det händer just oss igen borde vara pytteliten.. så jag har väl ändå något hopp om att detta kommer gå bra men usch vad huvudet hittar på saker, letar efter känslor i kroppen som ska säga något... men vi kan bara göra som alla andra, vänta, försöka njuta, vara positiva och hoppas!

Vissa dagar är ju de orden ett slag i ansiktet men det är ju rimligtvis så man ska hantera det hela ????

Jag har samma BM o Läkare som jag haft alla gånger, de stöttar väldigt mycket. Har fått göra två ultraljud redan o kommer be om ett till när jag ska till min BM 15/11... sen känns det väl inte så bra att stressa bäbisen med alla ultraljudsvågor men undrar om inte oron o stressen jag har är lika påverkande isf.. får höra med henne!

Ta hand om dej!