Jag och sambon lyckades en andra gång bli gravida på 2a försöket, men drabbades dessvärre av missfall i mitten av augusti runt vecka 9. Nu hoppas vi bli gravida igen så snart som möjligt då vi önskar syskon hyfsat tätt. Har en son född januari -16.
Fler som är i samma sits och vill dela tankar? 
Ja man hoppades ju.. Men hade ändå någon tanke på att det inte är hela världen om det inte går på en gång. Däremot är jag livrädd för att det ska ta för många försök nu, kommer klappa ihop totalt då.
Hur man inte fokuserar, ja du. Det är svårt men jag försöker tänka att tiden ändå går fortare än man tror. Man jobbar på och dagarna går. På måndag är det en hel månad sen vi fick MF, känns inte som att det gått så lång tid. Tiden går alltid fortare än man tror! Sen håller vi på att sälja vår lägenhet och vi har en resa planerad i januari, vilket gör att vi kan fokusera på det nu och spara pengar och sånt!
Antar att det är såhär det kommer vara nu. Folk runt omkring går ut med sina graviditeter offentligt och trots glädjen för deras skull känns det typ ledsamt. Det skulle ju varit vi!
En från min föräldragrupp gick ut med att deras son blir storebror i mars. Precis det vi önskade oss. Och trodde vi skulle få. Var på väg att få. Tills jaa.. Var tvungen att gråta, så jäkla ledsen över detta (fast man vet att det är vanligt och händer av en anledning)! När kommer man egentligen över ett missfall?
Min mens kom igår.. Första efter MF. Besviken givetvis
Men samtidigt skönt att veta att den kom den dagen den skulle (dagen innan åtminstone) så lättare att räkna ut nästa cykel och kan ju inte klandra mig själv för att vi inte väntade - OM det nu skulle bli MF igen.
Nu är det bara tålamodet man ska hantera, jag vill liksom bli gravid igen NU. Hade man ett bebissug innan så är det ju ingenting emot hur man känner när man vet att det funnits nåt där en gång...
Antar att det är såhär det kommer vara nu. Folk runt omkring går ut med sina graviditeter offentligt och trots glädjen för deras skull känns det typ ledsamt. Det skulle ju varit vi!
En från min föräldragrupp gick ut med att deras son blir storebror i mars. Precis det vi önskade oss. Och trodde vi skulle få. Var på väg att få. Tills jaa.. Var tvungen att gråta, så jäkla ledsen över detta (fast man vet att det är vanligt och händer av en anledning)! När kommer man egentligen över ett missfall?
Jag hoppar gärna in i tråden, vill så gärna prata med nån när jag inte har nån annan i min närhet att prata med, ja förutom sambon då.
Jag fick missfall 19:e augusti i v.11...
Själva missfallet var inte så dramatiskt för oss i början förutom att de gjorde så förbannat ont. Det är inte fören nu i dagarna som det börjat bli tryckande, var på 2 kalas med min och sambons familjer och överallt fanns det massa barn i alla åldrar och då började det värka i tomma mamma hjärtat.
Har börjat bli frustrerad nu, min mens har fortfarande inte kommit tillbaka, den dom annars alltid sköt sig så fint och kommit som den ska trots man plockat i o ur p-stav testat p piller osv. Den har alltid varit där när jag förväntat mig den. Har ju haft lite myspys med sambon lite nu och då efter jag slutade blöda 6 dagar efter missfallet starta. Jag har inte gjort några ägglossningstest så vet ju inte om jag haft någon äl än fast de har känt som det då jag haft värk och jag trodde mensen skulle kommit igång med säkerhet vid det här laget.
Jag plussade inte fören v.6+5 senast och då var det väldigt väldigt svagt, bm sa att jag troligen bara var låghormonare. Nu har jag ingen aning om jag haft äl men grejen är att för några dagar sen upptäckte jag att brösten växt ganska mycket igen och ont gör dem. Fick kvälningar av diverse lukter/smaker. Sen har jag varit överdrivit kännslig rent emotionellt senaste dagarna.Det är grav symtom som känns av och syns mycket tydligare än första graviditeten, men här syns det bara neg på testen och mensen lyser med sin frånvaro... kan tillägga att jag får aldrig några symtom på att mensen är påväg, får bara plötsligt mensvärk pang bom och så är det blod överallt..
Men även om det skulle vara symtom på mens så spelar det ingen roll, då får man börja om åtminstone!
Jag vill ju bara få plus eller mens för att kunna gå vidare och slippa detta jobbiga mellanläge????
Är det fler här som haft väldigt utdraget innan mensen kommit tillbaka?
Har bara ströläst lite här o där..
Jag hoppar gärna in i tråden, vill så gärna prata med nån när jag inte har nån annan i min närhet att prata med, ja förutom sambon då.
Jag fick missfall 19:e augusti i v.11...
Själva missfallet var inte så dramatiskt för oss i början förutom att de gjorde så förbannat ont. Det är inte fören nu i dagarna som det börjat bli tryckande, var på 2 kalas med min och sambons familjer och överallt fanns det massa barn i alla åldrar och då började det värka i tomma mamma hjärtat.
Har börjat bli frustrerad nu, min mens har fortfarande inte kommit tillbaka, den dom annars alltid sköt sig så fint och kommit som den ska trots man plockat i o ur p-stav testat p piller osv. Den har alltid varit där när jag förväntat mig den. Har ju haft lite myspys med sambon lite nu och då efter jag slutade blöda 6 dagar efter missfallet starta. Jag har inte gjort några ägglossningstest så vet ju inte om jag haft någon äl än fast de har känt som det då jag haft värk och jag trodde mensen skulle kommit igång med säkerhet vid det här laget.
Jag plussade inte fören v.6+5 senast och då var det väldigt väldigt svagt, bm sa att jag troligen bara var låghormonare. Nu har jag ingen aning om jag haft äl men grejen är att för några dagar sen upptäckte jag att brösten växt ganska mycket igen och ont gör dem. Fick kvälningar av diverse lukter/smaker. Sen har jag varit överdrivit kännslig rent emotionellt senaste dagarna.Det är grav symtom som känns av och syns mycket tydligare än första graviditeten, men här syns det bara neg på testen och mensen lyser med sin frånvaro... kan tillägga att jag får aldrig några symtom på att mensen är påväg, får bara plötsligt mensvärk pang bom och så är det blod överallt..
Men även om det skulle vara symtom på mens så spelar det ingen roll, då får man börja om åtminstone!
Jag vill ju bara få plus eller mens för att kunna gå vidare och slippa detta jobbiga mellanläge????
Är det fler här som haft väldigt utdraget innan mensen kommit tillbaka?
Har bara ströläst lite här o där..
Jag hoppar gärna in i tråden, vill så gärna prata med nån när jag inte har nån annan i min närhet att prata med, ja förutom sambon då.
Jag fick missfall 19:e augusti i v.11...
Själva missfallet var inte så dramatiskt för oss i början förutom att de gjorde så förbannat ont. Det är inte fören nu i dagarna som det börjat bli tryckande, var på 2 kalas med min och sambons familjer och överallt fanns det massa barn i alla åldrar och då började det värka i tomma mamma hjärtat.
Har börjat bli frustrerad nu, min mens har fortfarande inte kommit tillbaka, den dom annars alltid sköt sig så fint och kommit som den ska trots man plockat i o ur p-stav testat p piller osv. Den har alltid varit där när jag förväntat mig den. Har ju haft lite myspys med sambon lite nu och då efter jag slutade blöda 6 dagar efter missfallet starta. Jag har inte gjort några ägglossningstest så vet ju inte om jag haft någon äl än fast de har känt som det då jag haft värk och jag trodde mensen skulle kommit igång med säkerhet vid det här laget.
Jag plussade inte fören v.6+5 senast och då var det väldigt väldigt svagt, bm sa att jag troligen bara var låghormonare. Nu har jag ingen aning om jag haft äl men grejen är att för några dagar sen upptäckte jag att brösten växt ganska mycket igen och ont gör dem. Fick kvälningar av diverse lukter/smaker. Sen har jag varit överdrivit kännslig rent emotionellt senaste dagarna.Det är grav symtom som känns av och syns mycket tydligare än första graviditeten, men här syns det bara neg på testen och mensen lyser med sin frånvaro... kan tillägga att jag får aldrig några symtom på att mensen är påväg, får bara plötsligt mensvärk pang bom och så är det blod överallt..
Men även om det skulle vara symtom på mens så spelar det ingen roll, då får man börja om åtminstone!
Jag vill ju bara få plus eller mens för att kunna gå vidare och slippa detta jobbiga mellanläge????
Är det fler här som haft väldigt utdraget innan mensen kommit tillbaka?
Har bara ströläst lite här o där..
Låter ju som det finns en chans att du kan vara gravid.... håller tummarna:)
Hej!
Tråkigt med ditt missfall. Här är du inte ensam! Jag har inte så jättemycket att säga gällande det med utdragen mens, min kom exakt en månad efter missfallet. Hade dock missfall lite tidigare än dig, i v6+3. Däremot så tror jag inte man ska räkna helt med att kroppen hamnar i balans på en gång, det verkar kunna ta ganska många veckor för vissa :( Håller tummarna för dig att det kommer igång snart!!
Hur som helst, ville bara ge lite stöttning gällande dessa
mellanlägen, de är helt fruktansvärda. Tiden går sååå långsamt. Jag och min sambo ville försöka på en gång efter MF, så vi sexade på som fasiken när jag trodde jag hade ÄL (vilket det inte ens är säkert att jag hade) och sen började typ de två längsta veckorna i mitt liv kändes det som. Brukar vara rätt avslappnad och inte testa tidigt osv. Men vill verkligen inget annat än att bli gravid igen nu. Slets mellan hopp och förtvivlan. Precis som du så ville jag ha antingen ett plus eller mens, bara nånting som visar att kroppen kan bete sig.. Fick tillslut mens en dag innan jag trodde och den verkar vara "normallång". Tror inte jag hade nån ägglossning, eller så tog det sig helt enkelt inte. Så oavsett om jag blev besviken över mensen så var det en lättnad att den kom.
Jag håller tummarna för dig och hoppas verkligen du kan försöka slappna av, man försöker ju verkligen att "inte tänka" men vet hur svårt det är :/ Kram!
Ja man hoppas ju, har köpt hem en massa teststickor nu åtminstone både ägglossning o grav test. Tänker om man kollar var tredje dag eller nått så borde man se nånting nångång, om inte mensen hinner först ????Hej känns ändå skönt att man inte är ensam trotts allt!
Ja jag vet ju att det kan ta tid för kroppen... blir ändå chockad när man är van att kroppen reparerar sig "direkt". Mensen har som alltid sköts sig... hade ju inga problem med mf, behövde inte skrapas o gynekologen tyckte jag blödde väldigt kort tid o repade mig fort så är väll lite sånt som förstärkt mina tankar om att mensen borde kommit. Suck.
Men ja, Jag tänker faktiskt inte så mycket på det hela, har sånna problem med mindfullness att jag inte har plats att tänka på det, på gott och ont. Men det är små saker som påminner en hela tiden o så fundera man en stund.. jobbigast är nog att inte kunna prata med nån om det hela så är väldigt skönt att kunna ventilera lite.
Kan det vara så att vi lyckats?? Kan ana ett svaaaaagt streck inom testtiden fast det är inte den första morgonurinen tyvärr. Får försöka ha lite tålamod i helgen och testa igen på måndag vad tror ni?
