Alla krav..

Ja? Allvarlig sjukdom kanske? Eller något annat som också kan vara skäl för den andra vårdnadshavaren att få vabba. Eller inte. Men det är värt att påpeka att vab inte bara handlar om ledighet för att ta hand om barn när de är sjuka utan även ledighet när den som egentligen skulle tagit hand om dem faller ifrån.

Om de bor heltid hos er bör de gå i skola och förskola i er kommun. Annars bör han lämna dem på morgonen så att du ska kunna jobba när du får erbjudande om jobb. Annars får ni väl ordna att de åker skolskjuts tidigare på morgonen (innan jobbet kan tänkas ringa).

Din sambo känner sig säkert både stressad och pressad över den uppkomna situationen, och vetskapen om att han inte kommer att få nån hjälp av dig, som han kanske hade hoppats på.

Men om han nu lyckas skaffa ett annat jobb, eller någon som kan ta hand om hans barn när han jobbar, tror du att det kan få konsekvenser för ert förhållande? En besvikelse hos honom, att när han behövde din hjälp, så hade du ingen att ge honom..

För en del är det självklart att man hjälps åt i en familj, för andra inte.

Jobbig sits du och även de andra hamnat i. Men så där blir ju livet ibland. Inte som man tänkt sig. Men då hamnar man ju i en kris.

Du har fördelen att kunna lämna skiten. Din sambo och hans kan inte göra det. Tror du måste fundera på om din kärlek är stark nog för att övervinna det här.

Det finns en massa lösningar på era problem men inga av dem kommer att ändra på faktumet att din sambo nu faktiskt är förälder på heltid.

Tror det bästa vore om ni fick stöd utifrån. Du kan hitta samtalskontakt på vårdcentralen. Någon du kan bolla dina tankar med. Alla kommuner har också gratis familje/parterapi dit man kan gå tillsammans och diskutera parrelationen eller familjeproblem.

"Nattis" är en möjlig lösning. Dock har de ofta strikta krav. Haft mitt barn på nattis i två olika kommuner och i båda kommunerna gick de efter arbetstiderna för båda föräldrarna och alla vuxna i deras hushåll. Man blev alltså inte beviljad barnomsorg om sambon var ledig trots att sambon inte var biologisk förälder.

Då barnen nu bor hos er heltid så är första steget att skriva dem hos er och flytta deras barnomsorg/förskoleklass till er kommun. 

Eftersom jag förstår det som att det är helgerna som är problemet är min lösning att pappan inte är ledig den helg din flicka bor hos dig, han jobbar då och du är med alla tre flickorna. När din flicka är hos sin pappa, är bonusbarnens pappa med sina flickor och du har möjlighet att ägna dig åt dina hobbies.

På vardagarna går ju barnen på förskola/skola så där förekommer en viss avlastning redan. Kanske kan pappan också styra sitt schema så att de dagar du har dina hobbies så hämtar han.

Jag har nyligen gått ur ett förhållande där mannen haft barn (han jobbade heltid PLUS 1 v jour/månad) och jag är barnfri så jag kan absolut förstå hur jobbigt det är att bli "påtvingad" någon annans barn, men i din sits kan jag faktiskt inte förstå.

Du har själv barn i samma ålder, dvs du borde ju kunna sätta dig in i hur det skulle vara för sig om det blev så för dig. Din sambo jobbar inte ens heltid så att han jobbar "alltid" är ju faktiskt rätt o slätt lögn. Även om han nu jobbar mkt helg (dygn?) Så är han ju i så fall ledig större delen av veckorna. Och om han inte jobbar dygn utan du blir låst i veckorna som du skriver, så är han ju ledig större delen av helgerna. Fokusera på alla timmar han är hemma istället för de (få) timmar han är bort! Om barnen är skrivna hos mamman och hon är borta ur bilden så ska ju såklart barnen skrivas hos er, pappan ska ha egen vårdnad och underhåll och barnen bör gå i en skola som passar er.

Lös de praktiska problemen och tänk positivt så kommer mkt lösas. Och som sagt, fundera en runda till på hur det skulle kännas för dig om det vore tvärtom. Vill du att din dotter ska bli utkastad, eller vill du ha henne hemma?

Det där är så onödigt och så typiskt. Här är en kvinna som anonymt vänder sig till ett lika anonymt forum. Tror du inte att hon redan sätter de där barnen före sig själv och att alla andra i hennes omgivning gör likadant? När ska hon få se sig själv först om inte ens anonymt på ett forum? Hon har ett eget barn som hon också måste finnas till för och det måste få lov att vara hennes prio nr ett att orka finnas till för henne.

Jag hade en liknande situation för några år sen om än tidsbestämd (men ändå osäker) och inga förändringar i logistiken krävdes. Alla visste att deras son skulle bo heltid hos oss och ingen förstod hur mamman ens kunde tänka tanken att vara borta från honom så lång tid. Det var det första folk tänkte på. Det andra var hur sonen skulle ta det och hur han mådde. Därefter tänkte man inte mycket längre, tiden och orken att tänka några steg till räckte oftast inte mer än så. Kanske tänkte man någon gång på att pappan nu var ensamstående men knappast någon gång att jag som var föräldraledig med ett litet barn, med två små barn att ta hand om även nu skulle ha deras större barn inpå mig med allt vad det innebar. Men det gick ju knappt att nämna hur det var för mig för stackars deras barn som hade en mamma som gjorde så där. Och jag tyckte ju också synd om honom. Men det gjorde det likväl inte det lättare för mig. Det blir inte lättare att ta hand om nån annans barn när man inte ens får berätta anonymt hur svårt man tycker att det är. Klart det är synd om barnen, det var synd om mina barn också som inte fick tillgång till sin mamma i den mån de borde fått om inte pojkens mamma stuckit och dränerat mig på kraft och ork för att sopa upp efter henne.

Och den där idiotiska frasen "tänk om mamman dör". Nu var hon inte död. Hon var inte ens sjuk. En medelålderskris kombinerad med ett egoistisk sinne om du frågar mig. I ts fall vet jag inte men det spelar ingen roll. Att förväntas finnas där, att tas för given, att ingen vill se hur du drabbas (eller dina barn) för att man eventuellt då för en sekund skulle glömma att det är synd om barnet som inte har en mamma hos sig. Vi vet att det är synd om deras barn. Vi vet det redan.

Med din genomruttna inställning till två SMÅ BARN som precis förlorat sin mamma så finns det bara EN lösning!

SEPARERA - NU!!!!

Sen får pappan säga upp sig om arbetstiderna inte funkarmed barnens förskola/skola tider och leva på a-kassa tills han hittar ett annat jobb.

Bedrövligt!

Jag tycker att jag har fått både mycket bra råd och en del väldigt tråkiga..

Mamman har ingen sjukdom, utan har valt bort barnen just nu. Varför vill jag inte gå in på. Idag mår jag bättre, drabbades av någon panik och ångest över hur livet snabbt bara förändrades. Barnen har varit hemma med mig och haft lov hela veckan och att spendera tid och låta tiden gå löser de flesta problem. Min sambo är väldigt stöttande och ska ta föräldraledigt på helgerna.

Mamman vill inte ändra adress eftersom hon "kanske vill ha dem igen och då kan dem ju inte flytta till oss". Vi bor i en annan kommun, det saknas bussförbindelser och hon har inte bil. Vi har dock kontaktat en advokat, skickat in en adressändring till skatteverket och så får vi se var framtiden bär an.

Just nu är jag bara så arg och besviken över hur man kan överge sina barn på det sättet.