Alla krav..
När jag läser såna här inlägg så blir jag grymt nervös över att det någon gång händer mig något så att mina barn förlorar sin mamma.
Att min man träffar en ny kvinna som resonerar så här är min värsta mardröm!!! Hur fan kan man se till sina egna behov före barnens?? Du visste att han hade barn när du träffade honom och även om du då bara visste om varannan vecka, så kan väl en vuxen normalfungerande människa ändå tänka längre än så? Vad som helst kan ju hända! Mamman hade kunnat gå bort i sjukdom eller olycka. Eller som nu, hon drog! Då är ju barnens självklara plats hos sin pappa! Och eftersom du delar pappans liv är det ju lika mycket med dig? Hur kan DU må dåligt över detta? Det är väl för fan barnen som förlorat sin mamma som mår dåligt??
Jag hade en liknande situation för några år sen om än tidsbestämd (men ändå osäker) och inga förändringar i logistiken krävdes. Alla visste att deras son skulle bo heltid hos oss och ingen förstod hur mamman ens kunde tänka tanken att vara borta från honom så lång tid. Det var det första folk tänkte på. Det andra var hur sonen skulle ta det och hur han mådde. Därefter tänkte man inte mycket längre, tiden och orken att tänka några steg till räckte oftast inte mer än så. Kanske tänkte man någon gång på att pappan nu var ensamstående men knappast någon gång att jag som var föräldraledig med ett litet barn, med två små barn att ta hand om även nu skulle ha deras större barn inpå mig med allt vad det innebar. Men det gick ju knappt att nämna hur det var för mig för stackars deras barn som hade en mamma som gjorde så där. Och jag tyckte ju också synd om honom. Men det gjorde det likväl inte det lättare för mig. Det blir inte lättare att ta hand om nån annans barn när man inte ens får berätta anonymt hur svårt man tycker att det är. Klart det är synd om barnen, det var synd om mina barn också som inte fick tillgång till sin mamma i den mån de borde fått om inte pojkens mamma stuckit och dränerat mig på kraft och ork för att sopa upp efter henne.
Och den där idiotiska frasen "tänk om mamman dör". Nu var hon inte död. Hon var inte ens sjuk. En medelålderskris kombinerad med ett egoistisk sinne om du frågar mig. I ts fall vet jag inte men det spelar ingen roll. Att förväntas finnas där, att tas för given, att ingen vill se hur du drabbas (eller dina barn) för att man eventuellt då för en sekund skulle glömma att det är synd om barnet som inte har en mamma hos sig. Vi vet att det är synd om deras barn. Vi vet det redan.