Min tonåring har panikångest och är deprimerad

Antingen börjar du via hälsocentralen, men barn under 18 år får alltid remiss till BUP, eller så kontaktar du BUP direkt. Tyvärr kan det vara lång väntetid beroende på var i landet du bor.
Vår tonåring fick remiss via HC och går ff på BUP ett år senare. Förutom depression och ångest, som nu behandlas med medicin och psykoterapi, utreds hon också för bipolär.
Jag hoppas att ni får snabb och proffsig behandling, men det är jätteviktigt att du/ni söker hjälp så fort det bara går!

Tack för svar! Hen har gått på samtal hos en psykolog på Bup under våren och då märktes en svag förbättring, men nu är hen tillbaka på ruta noll och dessutom har hen börjat matvägra och är helt ointresserad av att sköta sin hygien.  Står på väntelista för fortsatt samtal, men jag har ingen aning om hur länge det dröjer innan dess. Har medicin hjälpt er dotter? Vad ska man tänka på vid ev. hjälp av antidepressiv medicin? Ska man berätta för omgivningen? Vad kan man göra för att själv inte gå under?

Det var främst medicinen som gjorde att det vände för oss. Även om hon ff har ångest så är hon däremellan väldigt avslappnad, energisk och faktiskt glad. Innan medicineringen hade vi stora problem med bl.a. aggressiva utbrott, främst gentemot mig. Jag har varit där jag tror att du befinner nu, på väg att gå under. Jag fick själv diagnosen utmattningssyndrom för ett år sedan, främst pga det privata.
Har du kontakt med psykologen på BUP också? Det är jätteviktigt att du som förälder får berätta hur du upplever ditt barn, för barnet själv har inte den insikten. Vi varvar möten där hon går själv, alla tre och bara vi föräldrar.
Jag var lite rädd för medicinering innan, men nu när jag ser resultatet och hur mycket bättre hon mår, är jag glad att vi tog det beslutet! Men, vid medicinering ska de också ha kontinuerlig kontakt med både läkare och psykolog för uppföljning.
Vi har berättat för närmsta släkten, jag vet inte om hon berättat för sina vänner.
Det är jättesvårt att hantera det här som förälder, jag gick i väggen. Jag har själv gått hos psykolog i ett år för att få hjälp att hantera bl.a. det här.

Tack för dina råd! Och skönt att höra att situationen blivit bättre för er.
Nej, jag själv har ingen kontakt med någon psykolog, men jag känner att det vore nog bra för mig.
Får man fråga vilken medicin som er tonåring har fått? Förstår att det dock är väldigt individuellt vad läkaren ev. rekommenderar.
Var er tonåring också ointresserad av sin hygien, och har även detta blivit bättre nu?

Sök hjälp på er hälsocentral.

Hon fick Sertin, osäker på stavningen, men det verkar vara den första de provar med då den har färre biverkningar. Hon har fått justera upp dosen något. Men som du säger finns det flera andra också.
Det har verkligen blivit en enorm förbättring! Och ja, innan medicinen hade hon perioder när hon inte orkade med hygienen, men det gör hon idag.
Jag rekommenderar dig verkligen att ta egen hjälp av psykolog! Jag hade nog gått under totalt utan det stödet!
Hoppas att det ordnar sig för er!

Jag säger bara en sak!

mindfultapping.se

Hanna Noorberg och Micke Syyd har ett program som är helt suveränt!

Test!

Vet av egen erfarenhet att kbt(kognitiv beteende terapi) gjort susen för en nära till mig. De har ett annat sätt att prata och framförallt visa/berätta hur man skall hantera sina panikångestattacker. Ibland kan det vara så enkelt att man behöver ändra sättet att tänka i vissa situationer! Tror det skulle funka fint för en tonåring! Lycka till hoppas allt löser sig!

Tack för era svar! Jag tar verkligen till mig av era råd för detta är ingen lätt situation. Ibland känner man sig så ensam om detta problem. Då känns det extra bra att få stöttning och råd från de som varit/ är i en liknande situation. Dock önskar man så klart ingen detta.

Hur gammal är din tonåring? Vet du vad som ligger bakom depressionen och triggar ångestattackerna?

Jag själv var den som ditt barn är under min uppväxt. Att hen går och pratar med någon är en bra bit på vägen. Det gick år innan jag vågade ta hjälp och prata med någon annan än min mamma. De närmaste i släkten visste hur jag mådde, men inga av mina vänner hade någon aning. 
Under vårterminen i tvåan hade jag några samtal på BUP men tyckte inte det gav mig någonting då de inte hade förståelse för stressen som skolan gav mig osv. Sen blev jag arton och samtalen upphörde. 
När trean skulle till att börja var jag nära på att hoppa av skolan, men mamma hade kontaktat skolkuratorn och tvingade in mig i bilen och körde dit en vecka innan skolan började. Det var min räddning.

Jag hade inbokade samtal med skolkuratorn en gång i veckan och snart därpå fick jag börja med antidepressiva (citalopram) som skolläkaren skrev ut. Dock stod burken hemma i typ tre veckor innan jag vågade börja ta dem. 
Om nu din tonåring börjar med medicinering vill jag varna att inte avsluta den för tidigt. Har egen erfarenhet av det nämligen. När studenten närmade sig mådde jag betydligt bättre och tyckte att jag kunde sluta, och skolläkaren hade nog inte så bra koll för han sa att det bara var att sluta. Nu i efterhand har jag fått veta att från och med att man "mår bra" så ska man fortsätta att äta medicinen i ca ett halvår till och sen trappa ut.

Jag tror det finns flera orsaker till att min tonåring är deprimerad såsom mobbning, låg självkänsla, umgänge med "fel" s.k. vänner m.m.
Är det någon här som har erfarenhet av den antidepressiva medicinen Zoloft (sertralin)? Bra/dåligt för en tonåring? När man läser om den på nätet verkar det finnas en hel del biverkningar.