Har du gråtit av smärta som vuxen?

Har jag säkert men inget jag minns. När man har mer ont än så handlar det om överlevnad och kämpa för att bara andas. Då gråter man inte för att man har inte den lyxen. Gjort det vid två tillfällen, bägge gånger krossade jag ben i kroppen. Dock på olika ställen.

När jag stukade foten ur led och de skulle dra den rätt.. 

Ja. 1500m.

Ja, i slutskedet av förlossningen (fick total sfinkterruptur)

Vid gallstensanfall... och vid vissa mensvärks tillfällen.... Men faktiskt så vid tex gallstensanfallen så grät jag för att det gjorde så otroligt ont... Men sen blev det värre och då blev jag helt vit och kunde inte ens gråta... Svimmade tillslut i ambulansen... 

Ja när jag ramlade och krossade svanskotan så visste jag inte om jag skull gråta svimma eller spy så jag gjorde lite av varje. Helt sjuk smärta och då har jag ändå brutit många ben i mitt liv men svanskotan var nog värst. Förresten när jag fick kräksjukan och hade 6 brutna revben kom det nog nån liten tår då också

Oh ja, senast vid tandvärk från helvetet och de ggr diskbråcket m kotförskjutning och ischias är så illa att jag bara kan ligga eller krypa på alla fyra.

När läkaren skulle rätta till foten efter jag bröt den och gav mig fel mängd av morfin. Gråter även när min mage gör ont pga en mag och tarmsjukdom. När jag klämde fingrarna jätteilla grät jag också. Njurstenarna var inte heller trevliga. Efter att jag blev påkörd grät jag med.

Ja, när läkaren blåste mig...på 13 år...

När jag hade fått en infektion i tandköttet kring en visdomstand som var på väg upp, det är det värsta. Då grät jag nästan efter mamma. Och sen vid amning, när jag hade bakterier i brösten och bröstvårtorna såg ut som köttfärs och lillen aviserade att det var matdags.