Bonusdotter 12år vill sova i vår säng?

Biomamman borde pratat med pappan först. Frågat om det fanns möjlighet för barnet att få sova med er.

Jag hade tre barn när jag träffade min man och han låter alltid mina barn sova i sängen om de är rädda.

Det blir trångt han får ont i ryggen men det handlar om medkänsla. Barnet gör inte detta för att vara elak men vilken fin relation med tillit man bygger. vetskapen att man får komma till sina föräldrar på natten då man är rädd är en stor bit av en trygg barndom.

Vi vuxna kan välja och lägga oss i nån av barnens säng om det blir för trångt.

Mina barn vågar inte störa sin bio pappa på natten och hans nya så de har tyvärr inte vågat sova där så mycket...och när de gjort det mår de inge bra efteråt.

Försök bygg en trygg relation med barnet och du kommer se glädjen från både far och dotter. Om du finns där nu kommer kärleken växa sig starkare. Det är inte långa år kvar för än denna lilla tjej är stor.

Älskar du pappan så ha tålamod med dottern.

Men fick en känsla av att du kände dig förbisedd av bio mamman. Att hon lägger sig i ert liv.. försök vänd på det och prata med dottern istället.

Vad behöver hon och vad skulle få henne trygg på natten?

Det viktigaste är ju ändå att barnet mår bra hos er.

Förlåt!
Jag fick för mig att hon inte bodde där. De som bor ihop ska naturligtvis bestämma hur de vill ha det. Utan inblandning av bio/bonusföräldrar som inte bor under samma tak.

TS är bonuspappa och han lever med "biomamman". Att mamman då skulle pratat med pappan om det är lite långsökt eftersom pappan inte var där :)

Tror du läste lite fel ;)

TS - det kanske är så att hon faktiskt är orolig just nu och behöver sin förälder? Jag förstår att även en tolvåring (det pågår ganska mkt i en blivande tonåring huvud o kropp o det kan göra att man blir orolig) kan behöva känna extra trygghet men jag anser även att en bonusförälder inte skall behöva dela säng med sin partners barn om de inte vill. MEN då löser man det utan att de inblandade vuxna beter sig som griniga småbarn...

Alternativen finns ju..

1. Mamman lägger en madrass i dotterns rum så att hon kan sova där vid behov. Jag har en madrass i äldsta sonens rum (han är sju) där jag sover ibland.

2. Lägg en madrass på ert golv där tolvåringen kan lägga sig på vid behov. Så gjorde vi med bonusdottern. Hon kom in tills hon var 9-10 ungefär.

3. Du sover någon annanstans. Detta alternativ är upp till dig eftersom du faktiskt inte ska behöva flytta dig. Men om du känner att du lika gärna sover i husvagnen kan du ju erbjuda det. OM du menar det och utan att lägga skuldkänslor på dottern.

Ja då läste jag fel...

Jag utgår från migsjälv.

Hade min man sprungit ut för att min dotter ville sova bredvid mig så hade jag sagt tack och hej.

Mina barn går alltid före allt och som tur är ser min man mina barn som hans också och är jag inte hemma så får mina barn sova med sin bonuspappa. De är oroliga när jag inte är hemma. Det hör nog lite till åldern. Det sker så mycket i perioder i ett barns liv.

Dina söner kanske var trygga med er tillvaro, alla barn är inte lika och det handlar inte om att dalta det handlar om att bry sig om.. det enda man kan göra som en trygg vuxen är att finnas där när barnen visar oro.

Tycker att du överreagerar. Självklart ska ett barn (ja en 12åring är fortfarande ett barn) kunna få söka tröst och sova med sin mamma. Självklart ska ni prata om det och ge barnet trygghet i sitt egna rum men en natt liksom, kom igen..

Varje barn är unikt och att en viss behandling funkade på dina barn innebär inte att det funkar på alla eller att ditt sätt att uppfostra är det andra föräldrar känner sig bekväma med.

Bra att du gick o på dig någon annan stans om du känner dig bekvämare utan barn i sängen så att du kunde få sova i lugn o ro.

När min ena dotter var i den åldern hände ett tragiskt dödsfall i vår släkt. Vi var alla jätteledsna, och i synnerhet dottern, som ju var i en känslig ålder, med många funderingar om livet, och när detta hände även om döden.

Värst var det på kvällar och nätter alla tankar kom. För mig var det självklart att ge henne så mycket trygghet jag bara kunde. Hon sov med mig i över 3 veckor, tills hon själv kände att det var ok att sova i sitt eget rum igen. Jag hade gett henne all tid hon behövde för att känna sig trygg.

En man som hade knorrat över det, och visat brist på empati, och t.o.m. blivit irriterad, hade med det visat att jag var gift med fel man. Men det var jag inte.

Visst, jag hade ju kunnat sova med henne i hennes egen säng istället, men för mig har det alltid varit viktigt att barnen ska känna att de alltid kan komma till mig.

Hej igen och tack för era synpunkter på detta.

När detta nu hände så var det sent på kvällen och sovdags för samtliga, därav inte läge att ta någon diskussion med biomamman.
Min lösning då att gå ut och sova i husvagnen var väl inte helt igenomtänkt, men att jag skulle lagt mig i bonusdotterns rum tex är otänkbart då hennes rum är inpyrt med div parfymdofter mm.
Även att vi skulle sova alla 3 i våran säng funkar inte bra för mig, bonusdottern pratar väldigt mycket i sömnen och då väcker hon i alla fall mig.

Någon annan sovplats i huset finnes inte, därav tyckte jag det var enklast att jag gick ut i husvagnen för att sova.

Fortsättning följer på detta..
 

Tycker att hon är för gammal för detta.

Det beror väl på anledningen? Vi har en 11-åring här (min bonusdotter) och det händer att hon kommer ibland mitt i nätterna om hon vaknat och inte kan somna om. Det sker inte så ofta men om det gör det och hon inte kan somna fast hon försökt så får hon ligga hos oss. Då ligger pappan i mitten. När hon var några år yngre låg hon mellan oss. Inget av de andra barnen gör så, varken hans eller mina men hon är väl en orolig själ och då tycker jag inte att man bara ska vifta bort det med att "hon är så gammal".  Det sker alltmer sällan så jag är inte orolig över detta.

TS du får ta reda på mer om exakt vad som är anledningen och så får du och din sambo bestämma hur ni ska hantera det. Det är inte säkert att du har "rätt" i hur ma ska hantera det bara för att du tycker det är skönare att sova ensam med din sambo i sängen. 

Om detta inte sker speciellt ofta är det väl inget att bråka om kan jag tycka. Däremot kunde mamman gått med henne till hennes rum och testat att hon somnade (så gör min sambo), innan hon sa att hon kunde sova hos er. 

Har en son som, när han var 12, kom en enda gång och sov hos mig och då var det för att han var så väldigt ledsen över en sak som skett, så han ville prata med mig, han kunde inte somna. Sen hade vi pratat och då somnade han, hade inte hjärta att då väcka honom och be honom gå till sitt rum. Därför anser jag att man måste gå till botten med anledningen och inte dra alla barn över en kam bara för att de uppnått en viss ålder.