Hormonkarusellen skrev 2017-08-13 00:03:25 följande:
Det här med att man just börjat... jo visst, men jag har drömt om den här dagen sedan jag var14.... det är 14år det. Av att längta drömma hoppas... så 6mån är en evighet. Från att varje månad tänkt att hoppas det skett en olycka till att nu veta att vi faktiskt gjort vad man bör för att göra barn... och så har man inte ens äl! Det är en sån stor sorg för mig så det går inte att beskriva. Samtidigt glad att det är jag som är "felet" och inte sambon, han hade nog blivit ännu mer ledsen än jag över att känna att det var hand fel att det dröjer. Jag vet att han längtar, men eftersom jag väntat ut honom alla dessa år törs jag påstå att jag längtar ännu mer.
Kan även känna sån knäpp stress över att jag vill att våra far/morföräldrar skall gå uppleva våra barn. Nu lever inte alla, men det känns otroligt viktigt med de som är kvar. Knasigt, men så viktigt för mig!
förstår precis, som du säger - man har ju i hemlighet hoppats fast man "vetat" att man inte kommer vara gravid. Hoppas innerligt att det tar sig den här månaden och annars får det bli ett samtal till kvinnokliniken om min menscykel, men den här väntan, och som sagt avundsjukan på alla som lyckas innan en. Åh så mycket märkliga känslor... Och ORO, så mycket oro! Fick ett plötsligt infall och undrade om vi kanske har klamydia när jag såg en tråd här på FL om det? Min man har haft en partner innan mig, de använde alltid kondom och jag testade mig i samband med en abort när jag var 16 och sen dess har jag bara haft den partner jag hade då och min man... Vart klamydian skulle komma från är oklart för mig, men orolig blev jag ändå. Haha, jag ska nog bara gå och lägga mig istället xD