My102 skrev 2017-08-13 00:20:37 följande:
Jag har alltid velat haft barn men den där riktiga känslan att NU vill jag ha barn. Den dök upp för två år sedan och jag sa det till sambo och vi började försöka på en gång, han var väl kanske inte riktigt där jag var men sa OK ändå så efter ca ett år utan resultat och mycket snack om ägglossning, tester, symtom hit å dit så blev han less och ville vänta men det höll inte riktgt :P han fick väl prestationsångest. Men jag slutade prata om det hela tiden så det blev mer "händer det så händer det" men jag hade i smyg ändå stenkoll men eftersom det fortfarande inte har hänt nåt så är vi under utredning just nu, nu vill även han lika mycket som jag :).
Längtan efter barn och "svartsjuka" för andra gravida kan ju komma från vilket håll som helst, dem som har försökt i flera år, som jag själv, den ensamstående som inte kan, paret där den ena inte redo, längtan efter barn kan vara lika stor för vilken som helst oavsett livssituation. Jag tycker definitivt inte att du ska tycka att det är pinsamt att känna den känslan för att ni har försökt 2 ggr. Längtan finns ju där!
En av mina bästa kompisar blev gravid på 2a försöket, hon visste att vi försökte så hon var snäll och lät mig vara med under hela resan, från när dem bestämde och när hon plussade på Stickan. Det uppskattar jag. Jag planerar tom att anordna en babyshower för henne! Jag kanske har lätt att inte gräva ner mig, gjorde jag det skulle jag inte kunna ta mig upp! Men jag tänker också att alla har vi vår egen väg till ett barn, då går det lite lättare. Jag har slutat jämföra mig med andra, då går det också lättare. Jag har 6 systrar varav 5 blev gravida på första försöket med alla barn så det har aldrig funnits i min värld att det ska ta tid även om jag inte heller har tagit för givet att det ska gå lätt, antaligen för att säkra upp ev besvikelse eftersom jag hemskt gärna vill ha barn.
Jag och sambon höll det hemligt i ungefär 5-6 månader, folk frågade å så hela tiden också. Men jag berättade för en syster först sen tog det några månader till också berättade jag för hela min familj, för stöttning men också så dem vet läget så slipper jag deras bebis tjat!
Sambon har berättar för någon nära kompis men inte för hans familj.
Efter att det hade gått nästan ett år så berättade jag för min närmsta kompisar och för inte så längesedan så berättade jag det även för dem som jag inte pratar lika ofta med men som jag ändå träffar och får frågan "ska inte ni ha barn snart?" Har fått rätt så dumma förklaringar på att fertiliteten går ner ju äldre man blir osv å de vill man ju inte höra! Så jag berättade det för de flesta som som står mig någorlunda nära. Inte på jobbet dock. SKönt med en frizon.
Om dina närmsta vänner berättar för dig om deras graviditet så kan du, om du vill, berättar för dem att ni försöker. Det kan bli en annan förståelse från deras sida och ni kan glädjas åt varandra för att försöka till barn är också stort! Men det kan också vara skönt att hålla det hemligt ett tag till. Utmaningen då tror jag blir istället att lägga all svartsjuka åt sidan och mer tänka att "jag är också där snart" och glädjas i nuet för det som händer sina nära istället för att känna sorg för det man inte än har. Skit svårt såklart men det känns mycket lättare och livet blir roligare under tiden i väntan på plus. Av egen erfarenhet så vet man aldrig när det blir.
Ett väldigt långt inlägg! Jag hoppas ni får erat plus på Stickan snart!
Tack för att du delar med dig :) Mycket kloka tankar, känns helt klart bättre att höra att andra har liknande känslor :)
