Rätt att skydda mina barn

Så här säger lagen om brottet "egenmäktighet med barn":

"den som har gemensam vårdnad om ett barn under femton år, som utan beaktansvärda skäl, skiljer barnet (för bort, kvarhåller/undanhåller) från den andra vårdnadshavaren kan dömas för egenmäktighet med barn."

Förklaringar:

"Exempel på beaktansvärda skäl är om t ex en kvinna tar med sitt barn och flyr till en kvinnojour för att hon och/eller barnet blir utsatt för våld och övergrepp av den andra föräldern. Det innebär dock inte att kvinnan kan skilja, kvarhålla/undanhålla barnet hur länge som helst. Brotten bör polisanmälas och en domstol bör pröva vårdnadsfrågan och om barnen ska ha umgängesrätt med fadern."

"Den förälder som inte får träffa sitt barn, kan dock, om det inte finns umgänge fastställt, vända sig till familjerätten eller domstolen och begära att få umgänge med barnet...

...Den som skiljer, kvarhåller/undanhåller barnet från den andra föräldern utan grund riskerar att förlora vårdnaden om barnet även om hen inte kan bli dömd för egenmäktighet med barn. Även om den förälder som skiljer barnet från den andra föräldern gör det för att hen anser att det finns grund för att inte låta den andra föräldern träffa barnet är det inte alltid som domstolarna delar den inställningen. Grunden för att skilja ett barn från den andra föräldern måste alltid vara sakligt och ofta krävs att det finns en dom som styrker misshandel eller övergrepp. Det är många föräldrar som har blivit dömda för egenmäktighet med barn därför att de har varit övertygade om att barnet har utsatts för våld och övergrepp av den andra föräldern men inte kunnat bevisa att våld och övergrepp har ägt rum.

Straffet för egenmäktighet med barn är böter eller fängelse i högst ett år. Straffet för grov egenmäktighet med barn är fängelse lägst sex månader och högst fyra år."

Uppgifterna är från Advokatbyrån Barbro Sjöqvist AB.

Utifrån det du beskrivit i din ts och dina svar begår du ett brott, egenmäktighet med barn. Ni har gemensam vårdnad om ERA barn och du undanhåller dem från den andra föräldern. Det du beskrivit kommer inte räknas som beaktansvärda skäl. Han har inte gjort något fysiskt, du har inte anmält honom för något (som jag har förstått det) och det finns alltså ingen dom mot honom. Att du har fått hjälp av en kvinnojour för att du har överdrivit vad pappan har sagt/gjort kommer såklart inte vara till någon fördel för dig i rätten. Vidare kan du både förlora vårdnaden om dina barn och även bli dömd och få böter och/eller fängelse. Som du ser har det hänt tidigare att föräldrar som undanhållit sina barn från den andra föräldern förlorar vårdnaden och det kan mycket väl hända dig också. Du har ingen extra rätt till ERA barn bara för att du är mamma som skulle stå över pappans rätt till dem. De enda som har någon som helst rätt till något här är ERA barn som har rätt till BÅDA sina föräldrar. Det är er förbannade skyldighet att på ett eller annat sätt komma överens om hur barnen ska få rätt till båda sina föräldrar! Fixar ni inte det själva är det rätten som avgör hur det ska bli och då är det bara att följa det schemat de beslutar om vare sig du vill eller inte.

Hur lång tid har det gått sedan barnen träffade sin pappa senast? Har de pratat med honom på telefon eller Skype eller har du tagit ifrån dem den rätten också? För det är ju enbart DITT fel om barnen inte känner igen sin pappa eller känner sig trygga med honom. Och det måste du ju förstå att det inte heller är till din fördel när ni är i rätten. Barnen och pappan kommer få lära känna varandra igen, troligtvis först genom kortare möten där någon från soc är med och sedan kommer umgänget öka successivt. Får pappan ensam vårdnad kommer de ju bo hos honom på heltid så småningom men får kanske bo hos en fosterfamilj fram till dess. Och vems fel tror du det är?

Du har verkligen klantat till dig och borde försöka rätta till felen så fort som möjligt och börja samarbeta med pappan om du inte vill förlora dina barn.

Skulle det vara en bra grej att mördare och misshandlare ändå har rätt till sina barn? Jag tycker man har förverkat den rätten när man gör såna grejer. Men det är väl bara jag då. 

Nä, han slår mig inte gul och blå. Men han skrämmer mig. Blir jag rädd så blir ju barnen rädda. 

För att jag vill inte flytta, jag ville att han skulle flytta och jag behövde någonstans att bo tills han flyttade. Sen har jag blivit borta längre än jag tänkte av olika anledningar.

Jag ljög ju för att jag var rädd och desperat, och du märker ju själv, ingen tar en på allvar om man säger "bara" som det är. Jag var rädd på riktigt och behövde hjälp, och jag såg till att få det. 

Tror du inte att det förekommer eller, att kvinnor blir kvar i dåliga och skadliga relationer, och även skaffar barn? Det är inte så jävla lätt att lämna som folk tror. 

Jag vet det nu. Men det är skitsvårt att beskriva hur det är när det inte finns så mycket konkreta grejer att ta upp, men att rädslan och den hotfulla stämningen ändå är där hela tiden. 

Vad jag fattat brukar det inte bli så mycket av anmälningar om egenmäktighet med barn, det är mer om nån stuckit till sitt hemland med barnen i flera år typ. Så jag är inte så orolig för det. 

Det är väl 5 månader nu och dom har inte haft kontakt alls. Jag tycker det har varit bäst så, det är bara förvirrande om dom ska höra honom i telefon nån gång ibland när han inte är med i våra liv längre. Bättre att dom får glömma honom bara. Kan heller inte se att barnen skulle ha lidit något av det här. Dom är ju med mig så dom saknar inget. 

Är det ingen här som har personlig erfarenhet av sånt här? Jag kan ju också googla  och få fram info som säger att det här är brottsligt och att jag "riskerar att bli av med barnen" och sånt. Men jag tror inte på att det verkligen blir så i praktiken.
NÅGON som gjort så här och det har funkat?