Jag tror att mycket av mitt illamående kommer från vitaminerna.
Idag provade jag att vänta lite och ta de och jag började inte må illa förrän en stund efteråt.
Känner ni också att vitaminerna bidrar till illamående?
Beklagar så jättemycket 
MA är skit...hade själv ett i v 13 förra året, liten dog i v 12+2...efter den magiska gränsen, när man trodde att det skulle börja gå att slappna av. Kände med som du säger mig väldigt lurad! Och allt var så svart...att orka komma igång igen. Jag råkade ut för mängder med komplikationer så kändes som det aldrig tog slut. Tog tre månader att vara på banan igen och börja kunna försöka igen. Men tog till mars innan vi blev gravida igen, spontant. Då hade vi haft inskrivning på IVF-kliniken och gjort plan för att stimulera och plocka ägg i april, men plussade då alltså ca 4 dagar före mensen skulle komma och IVF dra igång.... Vågar inte ta ut något alls...lika långt gången som du ungefär, 9+5 idag. Ska på UL på torsdag inför NIPT och är jättenervös att det ska ha avstannat...
Jag hoppas innerligt att detta går smidigt för dig och att ni hittar ork att börja om. Sörj och låt tårarna komma...vi är många som förstår vad du går igenom och det är tufft. Men ni kommer nå fram till ett barn, jag lovar ring och få en tid för utredning igen så ni har ett klart mål att se fram emot, det hjälpte mig. Jag bokade tid för utredning så fort jag var OK i kroppen igen, kändes väldigt skönt
Kram
Hej alla väntar min 3dje barn med ännu en ny pappa.. mina tidigare 2 barn har olika pappor , har haft svårt och få fler mellan 1an och 2an så 2an bestämde jag mig helt själv att behålla pga en rad missfall.. allt med kommunikation oså funkar klockrent med barnens pappor ????
Sen träffade jag en ny när den lilla inte var så gammal och jag och hennes pappa hade gått i sär.. Jag planerade inte och ha fler barn men mina nya vill så gärna ha egen så nu väntar jag mitt absolut sista , bf 15 december ???? inte mått så dåligt med denna , lite illamående på morgonen och ibland under dagen, lite ömmande bröst och trött men annars mår jag bra.. någon mer här som har barn med fler pappor?
ska på UL inför NIPT på torsdag. Är då v 10+1
Ja vi har bokat på en privatklinik och bekostar det själva, då behövs ingen remiss.
Här får man KUB kostnadsfritt om man är över 35 (som jag är) och just nu får man NIPT gratis med om man först gör KUB pga av en studie. Men jag vill inte göra KUB och sen NIPT efter, innebär provsvar först i v 15-16 ju. Därav att vi gör det privat. Så jag har tackat nej till KUB. Får istället ett vanligt UL på inskrivningen v 12+2 och då har jag även fått prosvaren på NIPT ett par dagar innan förhoppningsvis.
Hej allihopa.
Igår blev en väldigt omtumlande dag. Känner ett behov av att "berätta" så därför rabblar jag ur mig allt här nu i världens längsta inlägg. Jag inser nu när jag skrivit allt, att det här kanske är det absolut SISTA ni vill läsa om. Jag tror det är mitt sätt att bearbeta den här skiten - att få prata om det. Ni får alltså mer än gärna hoppa över att läsa det här inlägget.
Fysiska biten: Var på kvinnokliniken tidigt på morgonen igår för ett nytt VUL med två läkare. Hinnsäcken hade börjat "säcka ihop" vilket gav bekräftelse på att det var på väg att stötas ut av kroppen. Då blev det plötsligt bråttom med allt. Eftersom jag skulle ut och flyga dagen efter (idag) så ville läkarna till varje pris att fostret skulle vara ute innan dess så det inte fanns någon risk för missfall under flygningen för "det kunde bli både en smärtsam och extremt blodig historia om man har otur". Detta är min första graviditet så jag har inget att relatera till. Dom frågade mig om det var okej att dra igång processen med medicinsk hjälp. Jag kände att jag bara ville göra plågan så kort som möjligt så jag tog tacksamt emot hjälp. Blev inlagd och skulle genomföra en abort helt enkelt. Om jag inte lyckats få ur mig allt på fyra timmar så skulle dom skicka ner mig på operation, vilket jag förstår är synonymt med skrapning.
Efter tre timmars kämpande var det ännu inte klart - men ett nytt VUL visade att vi var på god väg. Så skrapning ställdes in och jag fick en till dos aborttabletter och sen kämpa i nästan två timmar till. Det jobbigaste rent fysiskt var att jag fick varken äta eller dricka och eftersom jag inte ätit sen kvällen innan så hade jag varit utan mat och vätska i nästan 17 timmar innan det var klart och jag hade noll energi. Men var ju tvungen att vara uppe och gå hela tiden för att hålla processen igång i kroppen. Sista gången sköterskan kom in på mitt rum ville hon koppla in dropp för jag var tydligen likblek och vinglade när jag gick.
Dock behövdes inte det för kort därefter gjorde läkaren bedömningen att "Så jobbigt som det är nu - värre än så kommer det inte att bli. Tror du att du klarar det hemifrån?"
"Absolut" svarade jag och skickades hem. Vad jag inte tänkte på då, var att när jag skickades hem så mådde jag bra (fysiskt) pga smärtstillande. Ungefär en timme efter vi kom hem så släppte tablettens verkan och jag fick känna värkarna/sammandragningarna/vad det nu var - i full kraft och det gjorde så ont så jag fick nästan panik. Otroligt tacksam att min vän och granne hade starka smärtstillande tabletter hemma som hon kom över med. Idag mår jag väldigt bra (fysiskt). Blöder fortfarande mycket men endast lätt mensvärk.
Psykiska biten: Lördagen var ett svart hål. Rosa på toalettpapperet torsdag och fredag som jag "viftade bort" från mitt medvetande. Bruna flytningen på lördag morgon: Nejnejnej. Googla. "Det är ingen fara. Det är fullt normalt". Osv.
Toalettbesök mitt på dagen. Tittar ner i toaletten. Klarrött i hela toaletten. Skriker bara rakt ut. Skrek så pass att min sambo med verktyg fick låsa upp toalettdörren utifrån och komma in och försöka trösta mig. Den ångesten jag byggt upp sedan torsdagen bara exploderade. Där och då fattade jag. Skönt på ett sätt, så här i efterhand - att jag tog den stora "smällen" där och då Jag var helt otröstlig hela lördagen.
Söndagen är som en dimma. Jag visste redan vad läkaren på akuten skulle säga kändes det som. Igår, måndag, var känslorna helt bortkopplade. Allt mitt fokus var på det fysiska. Nu ska jag klara av att få ut det här ur kroppen så får vi ta tag i resten sen. Jag var rädd att läkarna inte skulle låta mig resa annars och min mamma som är min absolut bästa vän, hon befinner sig redan på vårt resmål sedan en vecka tillbaka och ända sedan i lördags har jag längtat efter att få krypa ihop i mammas famn och bli tröstad (som om jag vore fem år).
När jag vankade fram och tillbaka i korridorerna på sjukhuset i hopp om att snabba på processen så försökte jag underhålla mig med telefonen. Så hamnade jag här på familjeliv och såg alla era fantastiska och kärleksfulla kommentarer. Då brast det fullständigt för mig. Jag rasade ihop i en hög på golvet och bara grät och grät. Jag kände mig så otroligt träffad av era kommentarer och undrar hur man kan känna så mycket kärlek från människor man aldrig ens träffat <3 Jag vill tacka er alla för era fina kommentarer.
Jag känner att jag nu har släppt lite av tankarna "det är ingen idé" och "jag orkar inte börja om igen". Och tror att det snart kommer kännas okej att börja om igen. Hoppas bara inte det tar 15 månader igen. Vi är inte längre välkommen på utredning eftersom vi nu visat att vi kan bli gravida på egen hand (även fast det uppenbarligen gick åt helvete). Tycker det är lite märkligt. Men bara att acceptera.
Jag tror aldrig en resa/semester passat bättre. Även om jag har badförbud så ska jag nu ägna 9 dygn åt att smälta det här, umgås med min underbara sambo och bli ompysslad av min mamma i solen och värmen. Äta god mat. Och dricka några goda DRINKAR. Sen ska jag komma tillbaka starkare än innan och redo att försöka på nytt. Vi ska bli föräldrar - det var bara inte dags för oss riktigt ännu.
Jag tror att jag kommer stanna i den här tråden ett tag till - bak i kulisserna och följa hur det går för er. Men jag skriver nog inte mer. Tack för den här tiden och STORT LYCKA TILL ALLIHOPA! <3
Usch vad jag lider med dig....det är fruktansvärt att gå igenom...jag är livrädd för att hamna i den skiten igen och allt vad det innebär... Jag hoppas du hittar energi och styrka på resan att börja om, vila och försök landa, viktigt att sörja men även att försöka titta lite framåt. Jag hoppas innerligt att du blir gravid snart igen
kram!
Då var det min tur med bruna flytningar... 
Fick en liten Söndagkväll och ytterligare en Måndagmorgon, sedan dess har mina flytningar varit färgade beiga eller gråaktiga... Men jag har inte ont och de har inte ökat varken i färg eller mängd. Googlar man runt så verkar det ju vara 50-50, att det är ingen fara eller en indikation på MA eller MF ringde gyn de verkade tro att det inte var någon fara, så det enda jag kan göra är att vänta, har kub ul i nästa vecka men känns ju som en evighet dit...
Färgade flytningar ger en verkligen panik...lider med dig. Jag hade ett par med första barnet, men det var ingen fara. Skönt ändå att du har ett UL ganska snart, just nu kan du bara försöka ta det lugnt och försök tänka att allt är bra med liten, oftast är det ju det. Man har mycket blodkärl inne i slidan och det är lätt hänt att man kan få en liten blödning, helst efter sex, var nog det som gjorde mina i första graviditeten.
Håller tummarna för att allt är bra
det är ju sista veckan att göra det.
Hur mår du? O alla ni andra?
I morgon kl 9....önskar man inte vore så rädd inför UL...jobbigt med tråkigt bagage som gör att man inte ser fram emot det alls...jätterädd att liten inte lever...om liten lever så är det lång väntan på provsvar...väldigt stressande vara tidigt gravid.
Jag gillar inte KUB alls..min ålder ger mig dåliga siffror redan där (40 år) så kände jag behöver något som ger mer riktigt resultat än en sannolikhet som redan blir sämre bara för jag är så gammal som jag är liksom...det skulle inte lugna mig. Sen fick vi se på just KUB sist att vår lilla dött bara ett par dagar innan...var i v 13. Så fixar inte att gå in i den lokalen igen...
Det kommer gå jättebra! Massa <3Så jobbigt Jag hoppas det slutar snart och att det inte är någon fara med fostret. Kram!
Förstår det...du kan inte gå till någon privat klinik i stället? Risken är ju att du blir sittande måååånga timmar på gynakuten om ni åker dit...
När vår lilla hade dött fick vänta 3 timmar tror jag på att få komma in...endast för att få en andra åsikt på UL (blev skickade från första sjukhuset där vi gjorde KUB). Sen var jag inne med akuta blödningar två gånger, första gången fick jag komma in direkt...andra gången fick jag ligga på en brits i ett par timmar ändå fast det bara rann...
Så har man inte smärtor eller stora blödningar är jag rädd för att det kan ta ÄNNU längre tid. Så se till att ha med mobilladdare, något att äta och kanske något att läsa. Men hoppas ni har tur att komma in fort om ni åker och att ni får lugnande besked