Gravida Dec-17 och stannar kvar på FL

Hej på er alla och grattis!

Har även jag följt och läst i denna tråd ett tag men inte vågat skriva själv tidigare. Har haft lite svårt att greppa och förstå att vi väntar barn igen då detta inte var planerat men ny då det börjat sjunka in så välkommet ?

Jag är 37 år (blir 38 i år) och nu i v 10 (9+2) typ. Har tid för inskrivning hos BM 22/5 och KUB-test 5/6. Där vi bor får man erbjudande om det då man är 35 år el äldre.

Detta blir tredje barnet för oss men fjärde graviditeten då vi hade ett missfall 2012. Våra tjejer är födda 09 och 13 och det tog oss lång tid och ägglossningsstimulerande tabletter att bli gravida då så därav ännu mer förvirring att vi plötsligt väntar en liten 3:a nu. Vi var ju klara och har gjort oss av med alla bebissaker så nu blir det verkligen att börja om ????

Denna graviditet har hittills varit helt olik de tidigare då jag då mått jättebra. Nu mår jag lite kyvens hela tiden, jättetrött och en riktig lipsill. Kanske åldern gör det? Kul att det är några fler "äldre" här med ????

Såg att du hade två tjejer när jag läste lite närmare :)

Kanske gravidsymptom minskar ju äldre man är? Man är mer härdad och smärttålig ;)

Läkaren såg en hinnsäck, en gulesäck och ett foster som var utvecklat till 6+0 istället för 9+2 som det borde vara. Hon frågade om det fanns nån chans att jag blev gravid tre veckor senare är jag trott/räknat på. Men det är inte rimligt, för i så fall skulle jag ha plussat ungefär samma dag som jag blev gravid. Hon meddelade att de måste vara två läkare som gör samma bedömning för att de ska få "ge diagnosen" MA, så jag ska tillbaka kl 8:30 imorgon för att träffa en annan läkare. Hon sa även att de kommer kunna göra en bättre bedömning imorgon på kvinnokliniken då deras ultraljudsmaskiner är betydligt bättre än den som finns på akuten.

Sen gav hon mig en kram och berättade om statistiken att MA/missfall är otroligt vanligt och att det inte betyder att man inte kommer kunna få barn framöver.

Jag blöder fortfarande lika mycket. Som vanlig mens ungefär. Inte nå särskilt ont alls. Rent fysiskt alltså. Psykiskt gör det väldigt ont.

Tack för dom fina orden.

Ja, det är min första graviditet. Väldigt efterlängtad. Efter 15 månaders försök gav vi upp och anmälde oss till utredning. Då blev vi plötsligt spontant gravida.

Strax därefter fick vi brev från fertilitetsutredningen att vi var kallade på en första träff nu i slutet på maj. Jag har hela tiden skjutit på att avboka den för det kändes för bra för att vara sant att vi blev gravida spontant. I onsdags ringde vi till slut och avbokade och på torsdagen var det rosa på papperet. Jag känner mig så lurad. Sviken av min egen kropp.

Just nu känns det som en omöjlighet att vi ska orkar veva igång hela processen med ägglossningstester och tempning osv igen.

Men man hittar nog orken igen så småningom.

Hej allihopa.

Igår blev en väldigt omtumlande dag. Känner ett behov av att "berätta" så därför rabblar jag ur mig allt här nu i världens längsta inlägg. Jag inser nu när jag skrivit allt, att det här kanske är det absolut SISTA ni vill läsa om. Jag tror det är mitt sätt att bearbeta den här skiten - att få prata om det. Ni får alltså mer än gärna hoppa över att läsa det här inlägget.

Fysiska biten: Var på kvinnokliniken tidigt på morgonen igår för ett nytt VUL med två läkare. Hinnsäcken hade börjat "säcka ihop" vilket gav bekräftelse på att det var på väg att stötas ut av kroppen. Då blev det plötsligt bråttom med allt. Eftersom jag skulle ut och flyga dagen efter (idag) så ville läkarna till varje pris att fostret skulle vara ute innan dess så det inte fanns någon risk för missfall under flygningen för "det kunde bli både en smärtsam och extremt blodig historia om man har otur". Detta är min första graviditet så jag har inget att relatera till. Dom frågade mig om det var okej att dra igång processen med medicinsk hjälp. Jag kände att jag bara ville göra plågan så kort som möjligt så jag tog tacksamt emot hjälp. Blev inlagd och skulle genomföra en abort helt enkelt. Om jag inte lyckats få ur mig allt på fyra timmar så skulle dom skicka ner mig på operation, vilket jag förstår är synonymt med skrapning.

Efter tre timmars kämpande var det ännu inte klart - men ett nytt VUL visade att vi var på god väg. Så skrapning ställdes in och jag fick en till dos aborttabletter och sen kämpa i nästan två timmar till. Det jobbigaste rent fysiskt var att jag fick varken äta eller dricka och eftersom jag inte ätit sen kvällen innan så hade jag varit utan mat och vätska i nästan 17 timmar innan det var klart och jag hade noll energi. Men var ju tvungen att vara uppe och gå hela tiden för att hålla processen igång i kroppen. Sista gången sköterskan kom in på mitt rum ville hon koppla in dropp för jag var tydligen likblek och vinglade när jag gick.

Dock behövdes inte det för kort därefter gjorde läkaren bedömningen att "Så jobbigt som det är nu - värre än så kommer det inte att bli. Tror du att du klarar det hemifrån?"

"Absolut" svarade jag och skickades hem. Vad jag inte tänkte på då, var att när jag skickades hem så mådde jag bra (fysiskt) pga smärtstillande. Ungefär en timme efter vi kom hem så släppte tablettens verkan och jag fick känna värkarna/sammandragningarna/vad det nu var - i full kraft och det gjorde så ont så jag fick nästan panik. Otroligt tacksam att min vän och granne hade starka smärtstillande tabletter hemma som hon kom över med. Idag mår jag väldigt bra (fysiskt). Blöder fortfarande mycket men endast lätt mensvärk.

Psykiska biten: Lördagen var ett svart hål. Rosa på toalettpapperet torsdag och fredag som jag "viftade bort" från mitt medvetande. Bruna flytningen på lördag morgon: Nejnejnej. Googla. "Det är ingen fara. Det är fullt normalt". Osv.

Toalettbesök mitt på dagen. Tittar ner i toaletten. Klarrött i hela toaletten. Skriker bara rakt ut. Skrek så pass att min sambo med verktyg fick låsa upp toalettdörren utifrån och komma in och försöka trösta mig. Den ångesten jag byggt upp sedan torsdagen bara exploderade. Där och då fattade jag. Skönt på ett sätt, så här i efterhand - att jag tog den stora "smällen" där och då Jag var helt otröstlig hela lördagen.

Söndagen är som en dimma. Jag visste redan vad läkaren på akuten skulle säga kändes det som. Igår, måndag, var känslorna helt bortkopplade. Allt mitt fokus var på det fysiska. Nu ska jag klara av att få ut det här ur kroppen så får vi ta tag i resten sen. Jag var rädd att läkarna inte skulle låta mig resa annars och min mamma som är min absolut bästa vän, hon befinner sig redan på vårt resmål sedan en vecka tillbaka och ända sedan i lördags har jag längtat efter att få krypa ihop i mammas famn och bli tröstad (som om jag vore fem år).

När jag vankade fram och tillbaka i korridorerna på sjukhuset i hopp om att snabba på processen så försökte jag underhålla mig med telefonen. Så hamnade jag här på familjeliv och såg alla era fantastiska och kärleksfulla kommentarer. Då brast det fullständigt för mig. Jag rasade ihop i en hög på golvet och bara grät och grät. Jag kände mig så otroligt träffad av era kommentarer och undrar hur man kan känna så mycket kärlek från människor man aldrig ens träffat <3 Jag vill tacka er alla för era fina kommentarer.

Jag känner att jag nu har släppt lite av tankarna "det är ingen idé" och "jag orkar inte börja om igen". Och tror att det snart kommer kännas okej att börja om igen. Hoppas bara inte det tar 15 månader igen. Vi är inte längre välkommen på utredning eftersom vi nu visat att vi kan bli gravida på egen hand (även fast det uppenbarligen gick åt helvete). Tycker det är lite märkligt. Men bara att acceptera.

Jag tror aldrig en resa/semester passat bättre. Även om jag har badförbud så ska jag nu ägna 9 dygn åt att smälta det här, umgås med min underbara sambo och bli ompysslad av min mamma i solen och värmen. Äta god mat. Och dricka några goda DRINKAR. Sen ska jag komma tillbaka starkare än innan och redo att försöka på nytt. Vi ska bli föräldrar - det var bara inte dags för oss riktigt ännu.

Jag tror att jag kommer stanna i den här tråden ett tag till - bak i kulisserna och följa hur det går för er. Men jag skriver nog inte mer. Tack för den här tiden och STORT LYCKA TILL ALLIHOPA! <3

Hmm trodde inte dom ska hålla på med cellprov när man är gravid för de är ofta förändingar iom just graviditet. .. ? Vet att dom säger nej till just att ta cellprover här i Nora iaf. :/

Nu har vi fått se vår lilla groda!! Allt såg jättefint ut, rätt storlek, och hjärtat pickade på så fint och min tapp är helt stängd. Hon trodde på brustet blodkärl och jag kan säkert ha de beiga flytningarna ett par dagar till, just nu är lyckan total!!

Tack för alla tummar och all pepp!