Inlägg från: Anonym (Orkar inte.) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Orkar inte.)

    Han är som helt förändrad efter vi fick barn

    Vet att detta kan låta konstigt men på ett sätt känns allt som en dålig dröm. Jag VET ju allt som har hänt men ändå känns det så overkligt. När jag tänker i mitt huvud på allt som han gjort sen vår dotter föddes så börjar jag fråga mig själv typ är det verkligen sant? Fast jag vet om att det är så sant det kan bli.... förstår att det låter jättekonstigt men det är bara sånt overklighets känslor som svämmar över liksom

  • Anonym (Orkar inte.)
    AndreaBD skrev 2017-03-29 11:23:23 följande:

    Det är förstås lättare att spela den perfekta partnern om det bara är helgerna. Då vet man ju tyvärr inte heller om personen klarar att leva med sin partner varje dag. Hur var andra året då? Blev det lite sämre, eller var han borta mycket ändå? Det skulle förvåna mig om det var lika bra och om han var hemma med dig mest. Det tyder ju lite på en person som inte riktigt passar för familjeliv.


    Andra året var också bra, klart vi tjafsade ibland men han var aldrig elak eller så. Han var borta med sina vänner varannan helg ungefär men det är liksom inget som störde mig då. Jag hade ju mitt liv på sidan också.
  • Anonym (Orkar inte.)
    Anonym (Wildrat) skrev 2017-03-29 11:33:02 följande:

    Normala män håller inte fast en när man grälar och de slår inte sönder saker när de blir arga. De dödar inte ett husdjur och nyper en inte i fettet och säger elaka saker när man nyss fått barn.

    Empatistörda män som inte borde ha kontakt med kvinnor och barn gör sånt. Du borde dra nu innan han börjar slå dig eller barnet.


    Jag vet ju egentligen att det beteendet inte är normalt, jag känner ju hur sårad och förnedrad jag känner mig. Men ändå så försvarar jag det på något sätt, jag tänker att jag är för känslig och att jag måste ju tåla lite osv
  • Anonym (Orkar inte.)
    Stårschan skrev 2017-03-29 11:47:30 följande:

    ...och så skulle det vara skämmigt gentemot familj och vänner att visa att man gjorde bort sig när man valde karl. Vilket är en stor anledning till att många håller skenet uppe utåt. Tro mig, vi är många som har varit där, så vi vet hur pinsamt det kan vara.


    Exakt!
  • Anonym (Orkar inte.)
    Anonym (fy!) skrev 2017-03-29 11:58:34 följande:

    Tåla lite? Man behandlar andra människor med respekt. Han ska behandla dig som han behandlar sina bästa vänner. Gör han så här med sina vänner? DU ska vara hans närmaste. DU ska vara hans partner. DU är mamma till hans barn. DU ska vara hans bästa vän. DU ska vara hans stora kärlek. Och hur behandlar han dig? Som en fiende. Och du tycker du "ska tåla lite"? Läs de här raderna en gång till. Och fråga dig själv om han behandlar dig med den respekten man behandlar alla andra i sin omgivning.


    Han är absolut en helt annan person när han är med sina vänner, där har vi ngt vi har tjafsat om dessutom. Han brukar även låta mig ta skulden om han inte orkar träffa sina vänner, då säger han att jag inte låter honom dra osv så de tror att JAG är den som bestämmer allt här hemma vilket verkligen inte är fallet.

    Han säger själv att jag är hans bästa vän och att han vill dela sitt liv med mig och utan mig vill han inte ens leva. När han slog sönder dörren så bad jag han dra, då var vår dotter 1 vecka så jag sa att det var över och han visste vart dörren var. Då gick han in i toaletten och svalde massa tabletter så det blev en cirkus med ambulans osv så det är ju också en anledning varför jag känner att jag inte bara kan lämna, jag är rädd att han tar livet av sig helt enkelt.
  • Anonym (Orkar inte.)

    Jag är otroligt tacksam för alla som tar sig tid och svarar i tråden, betyder jättemycket! Jag måste säga att jag blir förvånad ändå, allt som har hänt kom givetvis inte med i ts men ändå är det många som ser att det inte står rätt till. Jag hittar som sagt lätt undanflykter för honom och tar gärna på mig att jag kanske är torr osv som inte tål skämt som jag borde men jag KÄNNER ju som jag gör, det kan jag inte ändra på. Jag blir ledsen, förvirrad, känner mig ful, äcklig och otillräcklig och då kan det ju inte vara sunt. Jag vill leva med en man som lyfter mig som jag vill lyfta honom. Någon som respekterar hela mig! Sen en självklarhet är ju att jag vill att mitt barn ska växa upp i en trygg miljö. Jag vill att hon ska växa upp med kärlek och lära sig att respektera alla levande varelser.

    Det rätta är väl att lämna, det vet jag innerst inne men så jäkla svårt!! Jag har skrivit ett sms nu iaf att han och jag behöver prata när han är hemma.

  • Anonym (Orkar inte.)
    AndreaBD skrev 2017-03-29 14:19:30 följande:

    Precis. Och man är mer ihop när man har barn. Det kan vara så att han helt enkelt inte är familje-typen. Och det är något han borde ha funderat på innan ni skaffade barn. Jag antar att han var med på beslutet. Men risken är att han verkligen har skärpt sig i två år och att ni inte var ihop hela tiden gjorde det lättare. Och nu har han släppt fram sina elaka sidor, nu kommer de ju inte bara förvinna igen. Tyvärr så måste man ju inse att det som man har sett nu, det finns ju där. Det är så han är. Så på sätt och vis har han lurat dig. Jag skulle slå vad om att han har blivit lämnat tidigare pga det och det är därför han har dolt det så länge. Samtidigt är han inte villig - eller kapabel - att ändra på sig. Annars hade han ju gjort det istället för att låtsas.


    Ja, det var absolut ett gemensamt beslut att skaffa barn, jag har haft tanke på att detta inte var som han tänkt och därför frågat rakt ut om hur har känner och vill med familjelivet och jag han svarar med att han inte vill något hellre än att leva med oss och att han älskar vår familj. Vi har planerat att köpa större hus på landet ist för lägenhet i stan som idag och han drömmer om att vi ska utöka oss med fler barn inom något år bara....
  • Anonym (Orkar inte.)
    Anonym (J) skrev 2017-03-29 14:37:58 följande:

    Det kallas psykisk misshandel. Många gånger kan det kännas värre än fysisk sådan. Det kan mycket väl vara så att han tycker det är väldigt jobbigt med barnet, kanske fått en depression/kris samband med det, och tar ut allt på dig. Men det är hur som helst inte okej. Sätt dig ner och prata allvarligt med honom, visa honom det du skrivit här och be honom gå och söka hjälp. Var mycket tydlig med att du inte accepterar detta och att du kommer att lämna honom om det fortsätter. Lyssnar han inte och det inte blir bättre så lämnar du honom.


    Ska försöka prata med honom redan idag när han kommer hem!
  • Anonym (Orkar inte.)
    Påven Johanna II skrev 2017-03-29 14:57:50 följande:

    Gjordes det en orosanmälan för barnet vid det tillfället då?


    Nej, inte vad jag vet. Dottern var endast 1 vecka så han stog inte som pappa så kanske därför? Jag har iaf inte hört något från soc eller någon annan
  • Anonym (Orkar inte.)
    Anonym (fy!) skrev 2017-03-29 15:21:38 följande:

    Lycka till. Men jag har mina dubier. Han kommer be om ursäkt och garantera att han kommer skärpa sig. Han kommer lova guld och gröna skogar och berätta hur mycket du och barnet betyder för honom. I morgon, eller i övermorgon så är han tillbaka till sitt gamla hemska jag igen.


    Jag kan ju säga att jag kommer lämna direkt om jag inte ser skillnad, det är ju så jag vill att det ska gå till men i verkligheten om jag verkligen tänker efter så har jag verkligen, VERKLIGEN hopp om att det kommer bli bra så kommer jag garanterat lämna om han inte ändrar sig? Vi får se, jag hoppas ju att jag kan stå på mig
Svar på tråden Han är som helt förändrad efter vi fick barn