Egna barn andras ungar..

För det första behöver du lägga skulden där den hör hemma. Det är inte barnen du är irriterad på, det är mannen. Han förgiftar ditt förhållande med barnen och det är det du behöver ta tag i. Prova att prata med honom och om det inte går så familjeterapi. Fortsätter han så här kommer han ju snart ha ännu fler barn på halvtid...

Jag har haft det ungefär som du ts, förutom det där att han sa åt dig att flytta.

Det slutade med skilsmässa efter ett antal år, innan det gick så långt lade jag alltid min semester före eller efter de sommarveckor hans ungar skulle bo hos oss för jag stod helt enkelt inte ut med att leva under samma tak som dem och deras far.

Vi hade också gemensamt barn och efter skilsmässan har det barnet bara kontakt med sitt syskon på min sida, hans jäkla ungar har inte hört av sig en enda gång. Inte ens när deras lillebror fyller år.

De kan skita på sig vad mig anbelangar.

Jag mår så himla dåligt över min mans barn. Jag har själv barn som bor hos oss så jag får inte känna så här!! Jag blir på dåligt humör redan dagen innan barnen kommer fast jag verkligen gör allt för att anstränga mig att tänka positivt. Jag fixar och grejar för barnen köper hem favoritmat, berömmer, frågar och pratar. Men innerst inne känner jag mig irriterad och sorgsen på nåt vis när dom är här. Saken är att inför helgerna när dom kommer är min sambo mer irriterad mot mig. Som om han stör sig på att han inte har sina barn hemma på heltid. Men det är ju inte mitt fel. Så fort jag tittar på nåt av barnen om tex nån gör nåt jobbigt ljud när vi ser på film eller vad som helst så säger min sambo direkt "vad är det??!" Till mig..jag får inte säga till barnen, inte bli irriterad eller nåt vilket gör att jag får ännu svårare att tycka om dom. Häromdagen blev jag arg för en gångs skull ordentligt och skrek till på ena barnet som gjorde en riktigt ful grej. Men då blev min sambo helt galen på mig och skrek jättehögt och bad mig flytta och massa saker inför alla barnen.. Jag är vuxen och borde inte känna så här men det är jättejobbigt... Vi har gemensamma barn också och har ju valt att leva ihop men jag nästan bara längtar tills hans blir stora eller inte vill komma. Hemskt! Vad ska jag göra ? :(

Jag förstår att det måste ha varit väldigt jobbigt! Och att du säkert kämpade för att det skulle bli bra.

Och visat borde de höra av sig till sin lillebror då och då.

Men jag tycker ändå det är obehagligt att du verkar hysa sådant hat för barn...

Tack snälla för era svar!! Ni har ju rätt i att det egentligen är han som förstör relationen mellan mig och hans barn när han är så taggig mot mig så fort dom är här. Jag har bestämt mig flera gånger för att skita i det där extra, låta honom fixa, men han gör inte det där extra och jag vill ju att barnen ska ha det bra så då gör jag ju sånt automatiskt. Det ligger liksom i min natur. Vilket jag oftast ångrar efteråt eftersom det knappt uppskattas...Jag tog upp me honom att han förstör när han håller på så här, som jag fick råd om här, han förstod inte alls hur jag kunde tycka så för så är det ju inte men till slut sa han tt han ska tänka på det. Så jag hoppas han kan göra det. Att lämna honom för det här nu känns inte rätt. Vi har det så bra annars och jag vill inte separera från min barns pappa men det är otroligt påfrestande och inte nån positiv spiral..

Lämna behöver du inte, han har ju dumpat dig redan, framför barnen dessutom. Har du ingen stolthet?!