Alla är ointresserade!

Jag är ju inte kille, men jag tycker att det är dumt att jämföra dig med dina väninnor. Själv är jag troligen inte alls lika snygg som du, och jag har aldrig blivit raggad på, fått nåns telefonnummer eller så. Jag har däremot haft ett flertal förhållanden, som har börjat med att vi har varit vänner och så har det vuxit fram kärlek ur det.

Sen undrar jag vad DU vill ha? Det låter som att du vill att någon, vem som helst, ska vilja ha dig, och jag tror inte att det är en bra utgångspunkt. Det är svårt att förstå hur du kan ha älskat din före detta man, när han uppenbarligen var ett svin. Du säger ju "många killar som börjar prata med mig" - alltså börjar ju killar prata med dig. Jag kan tänka mig att du är så rädd att bli sviken att du tolkar ALLT negativt, och därför ser till att det tar slut innan det ens hinner börja.

De jag har frågat eller kommit på det av säger att jag är för snäll och hängiven. Ja, lojal kallar jag det. Men hur ska jag vara svår och otillgänglig då?

Ett fenomen som hänt mig två gånger är att killen jag varit tillsammans med eller dejtat inte velat "veta av mig" på Facebook. Alltså lite ignorerat mig. Samma killar har överröst sina andra gamla dejter/flickvänner med komplimanger eller likes... :(

Vad är det för fel på mig? Jag vill bara ha någon som ger lika mycket som jag ger. Jag är absolut inte klängig. Tvärtom kan jag hålla behagli distans för att inte kväva nån eller verka desperat. Jag är mig själv helt enkelt och kan alltid bli ledsen/glad eller uttrycka mina känslor utan skämmas över mig själv. Men självklart är jag ganska bra på att få andra att må bra och "trivas".

Är jag för "lätt", de tar mig för givet?

Jag har svårt att få ihop din ensamhet och hopplöshet med relationer med att du bara varit singel i ett år. Ett år är ju ingen tid alls! Hur länge var du singel innan din senaste relation?

Också ca 1 år, drygt.

Är man för klängig så kan det vara "felet". Är man lite distanserad så är det också fel.. vad ska jag göra för att de inte bara ska försvinna och välja någon annan?

Tycker att det är så orättvist. Jag anser mig själv vara helt normal och kanske för "rar":.

Hur många har du hunnit träffa och faktiskt fastna för och på allvar blivit förälskad i på så korta perioder av singelliv? Det låter lixom som att massor med killar hunnit välja bort dig, det låter ju konstigt på så korta perioder.

Det är inte jättekonstigt att träffa någon varannat år? Jag träffar någon i låt säga några veckor och sen vill de inte mer. Eller så träffas man i många månader, så jag hinner fästa mig, bli kär, få drömmar men så går de ändå.

Det har varit olika men jag har alltid blivit bortvald.

Exempel:

En kille (kollega) jag träffade i ca två månader lämnade mig och blev tillsammans med en annan kollega. Med mig ville han absolut inte ha barn med (även då det absolut inte var någon diskussion om det då!) Han sa det till en gemensam vän att han är för ung och inte ville binda sig. En vecka efter att han lämnat mig är han tillsammans med en annan kollega, 9 månader efter föds deras dotter... Whats?! Alltså varför...

Förstår ni mitt dilemma nu? Jag blir dessutom bortvald för "sämre" tjejer. Jag menar inget illa men alla vet vi hur jag egentligen menar. Han var 21 och hon 34 år. Jag själv var några år äldre än honom, dock inte många år (jag var 27 år). Ser bättre ut än henne, har utbildning, tjänade mer och dessutom så var jag lugnare och snällare än henne (enligt rykten var hon kontrollerade och desperat efter en man, hon ville så gärna ha barn). Så när den här snubben dumpar mig så fattar jag inget!

Många av mina ex har uppskattat och visat sin kärlek på ett tydligare och öppnare sätt till sina föredettingar än till mig. Det gör så ont i hjärtat. Alltid bortvald! Alltid sist på listan! Alla andra tjejer går före mig för vilken kille som helst. Har aldrig blivit helt uppskattad av en kille, aldrig. Jag är helt normal! Men snart går jag till psyket för detta..

Att du tjänar mer har troligtvis inget som helst värde i en relation, tyvärr. Att du anser dig vara "bättre" än någon annan får du gärna utveckla. Jag vill inte döma innan du har förklarat hur du menar. 

Men hur som helst. Det är jättesvårt att avgöra vad varje enskild relation faller på. Jag har avslutat relationer för att sexet varit dåligt, för att vi inte legat på samma intellektuella nivå, att det varit trist, att hon har varit för klängig, att hon varit för distansierad. 

Kort sagt, det har inte känts rätt. Jag har varit singel i 5 år, och under den tiden haft 2-3 kortare relationer, och ett par dejter. Att du varit singel i ett drygt år är verkligen INGEN tid alls. Ge det tid, släpp nojan. Lev ditt liv och häng inte upp dig på att du måste ha en relation. 

Jag förstår att mina exempel och förklaringar är ganska dåliga eller naiva men vet inte hur jag annars ska förklara känslan.

När jag säger tex att hon inte är bättre än mig så menar jag det, inget taskigt. Och självfallet är "bra" olika i olika människor ögon.

Men alltid är någon "bättre" än mig. Sånt händer även i mina vänskapsrelationer. Andra vänner är viktigare än mig eller går före. Samma bland syskonen.

Så hela mitt liv har varit att jag känt mig bortvald, lågprioriterad. Redan när jag var liten.

Och nu med pojkvänner, i relationer mm.

Vad är fel på mig?

Har försökt med allt! Spela svår eller vara mig själv.

Vara kärleksfull eller kall.

Bry mig mycket eller distansera mig.

Klä upp mig eller klä ner mig (normal).

Inget funkar. Jag är inget värd ändå..

Min mamma som har varit taskig sen jag var liten har jag hela mitt liv försökt ha en god relation med. Hjälper henne och ställer upp. Mina andra syskon skiter och bryr sig inte om henne och hennes ekonomi, mm. Speciellt min ena syster är kall och oempatidk. Men så fort jag inte ställer upp eller är upptagen så får jag höra att "ja jag borde inte be dig om hjälp, du kan inget, jag borde ha frågat Sara för hon är smartare".

Följer jag med henne till tex banken och hon får ett nej så kan hon tex säga "om Sara hade följt med så hade jag fått ett ja".

Tröttsamt.

Alla uppskattar andra men inte mig.

Mitt ex som jag har barn med är så motstridig och så långsint. Men mot sitt ex är han fortfarande kärleksfull.. och han har koll på henne och hennes liv. Han likar allt hon skriver och lägger ut på facebook men viktiga händelser i mitt liv, vårt barns födelse, min examen, vårt giftermål - allt sånt ignorerade han.

Varför ? :( Det känns i hjärtat.

Jag vet inte exakt vad det är som gör att alla tycks välja bort dig, men någonstans undrar jag lite hur det står till med din egen självkänsla. Du verkar inte hänga upp dig på ditt utseende, vilket såklart är bra, men hur är det i övrigt? Värdesätter du dig själv? Du har en mor som har varit riktigt elak mot dig, och verkar vara det fortfarande. Kan det vara så att du har vuxit upp med en mor som har lärt dig att du inte är något värd, och att det giftet har fått fäste hos dig. Innerst inne så tror du på det, och därför kanske du ger dig in i relationer med personer som inte värdesätter dig. Din uppväxt, det är ingenting man kan gå igenom utan att det sätter sina spår, stora feta ärr i själen. Du
måste börja värdesätta dig själv. Bry dig inte om förhållanden, lägg fokuset på ditt eget mående Istället. Jag tror inte att det är något fel på dig som person, men jag tror samtidigt inte att du mår så bra i dig själv, och kanske lyser det igenom. Att du är en person som bryr dig om andra, det är uppenbart, men, du bryr dig inte om dig själv, och det måste du börja göra. Hur tror du att du någonsin ska kunna må bättre när du fortfarande umgås med din mamma, som fortfarande är elak, alltså riktigt elak? Börja stå upp för dig själv och klipp bort de som inte värdesätter dig, börja att värdesätta dig själv istället. Nu menar inte jag att du ska sluta bry dig om andra, men just nu är du lite av en dörrmatta, du är jättesnäll och hjälpsam mot människor som bara trampar på dig. Fortsätt vara den du är, det tror jag ändå att du kommer längst med, men jobba med ditt mående, förstå att du förtjänar bättre än det du har. Sluta tänka så mycket på att hitta någon. Det kan ge ett desperat intryck, och desperation är inte attraktivt, tyvärr. Ta hand om dig själv, var dig själv och sluta omge dig med destruktiva människor. Det var kanske inte ett svar på din fråga egentligen, mer en tanke som du borde ta till dig. Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för dig!

Fast hur ser ditt övriga liv ut? Har du en nära relation med väninnor, din familj osv.?