Känns inte som en familj.. är så svårt att vara bonusfamilj...

TS, ni kommer aldrig bli en familj eftersom din man anser att han och de äldre barnen är en familj. Ni andra tre är bara ett bihang som råkar bo i hans hus.

Jag föreslår att du börjar tänka likadant, din familj är du och de yngre barnen. Gör egna planer för vad ni ska hitta på, oavsett vilken vecka det är. Vill mannen och de äldre haka på så ta med dem, men ställ aldrig in för att någon anser att det är fel dag eller tråkigt eller orättvist.

I fortsättningen behöver du stå på din dotters sida istället för att försöka medla. Mannen kommer försvara de äldre så du behöver inte vända ut och in på dig själv för att ta hänsyn till om det barnet känner sig orättvist behandlad. Försvara din dotter i alla lägen för annars finns det ingen i hushållet som står på hennes sida, hon kommer tappa förtroendet för dig i längden när inte ens du stöttar henne.

Jo men sambon tycker bara att man går dit när man har RIKTIGA problem.

Det faktum att din man använder dig som en bricka för att vinna poäng hos sina egna barn är oroande. Det låter som att han prioriterar att de känner sig viktiga för honom över att er familj ska fungera och må bra. Det låter som att han inte hyser särskilt stor respekt för dig. Jag tror att du behöver ställa dig själv frågan om du står ut med att vara så lågt prioriterad av honom.

Grejen är att "bortskämda" barn böir framgångsrika. Allt annat är bara önsketänkande. Verkligheten är inte alls så tuff som bittra vuxna brukar vilja påskina.

Och nej, slå knut på sig själv är ingen lösning. Håller med.

De veckor bonusarna inte är här så åker han oftast och hämtar på fritids och förskola även fast vi jobbar lika tider. Detta gör han inte för att jag bett honom utan för att han vill. Sen om det är av omtanke eller inte det låter jag vara osagt. Och i och med att jag är ensamstående med henne så brukar han följa med på utvecklingssamtal och uppträdanden på skolan med. Jag är inte med på mina bonusars för jag får inte för deras mamma.

Men det är klart. När hans första barn är här är det dom som prioriteras först och jag vet inte om jag kan klandra honom för det heller. Dom är ju bara här hälften av deras liv.. såklart han vill ge dem allt då. Men inte till vilket pris som helst! Vårt gemensamma är inte ännu så stort att det uppkommit situationer där han behöver ta parti och så är bonusarna mer tillåtande med henne säkert på grund av ålder och för att det är deras syster.

Ja det är precis så det känns! Som att han ska visa barnen när dom är här att dom är viktigast i världen. Att vi inte når upp till deras nivå. Hur man ens kan välja att se det som en tävling. Jag har sagt att jag vill att han ska respektera mig då säger han bara "men de gör jag ju". Sedan har han sagt att han alltid skulle välja sina barn framför mig. Det var dock innan vi fick gemensamt. Vi har varit ett par i snart 7 år.

Bortskämd är en sak. Att bete sig elakt mot andra och vara allmänt otrevliga är en annan sak.

Tror du blandar ihop, "låta sina barn styra och ställa" och curlade barn. Barn kan vara curlade, bortskämda och trevliga (de klarar sig).

Jag har sedan 4 år tillbaks bott tillsammans med min man och hans två barn. Vi har ett barn gemensamt och jag har ett sedan förut. Dessa två barn bor med oss jämt. Hans barn bor vv. Varje vecka de kommer så är allt så annorlunda. Jag tycker verkligen mycket om dessa barn och gör verkligen allt jag kan för att de ska ha de bra. Gör aldrig skillnad för jag har själv vuxit upp i en styvfamilj och blivit särbehandlad. Påpekat detta många gånger för min sambo också. Problemet är att när hans barn är här så har jag ingen självklar plats. Hans barn är typiskt sånna "separationscurlade" barn där allt mer eller mindre är en kompensation för att deras föräldrar inte lever tillsammans. Min man säger ja till allt, de gör aldrig fel och de får allt de pekar på. De styr och ställer och har inga regler och är dessutom elaka mot framförallt min dotter sedan tidigare. De gnäller och klagar på henne konstant, allt hon gör är fel och de "skvallrar" om allt hon gör och säger. Till min man. Som bekräftar dem. Har tagit upp det så många gånger att det inte känns ok men det blir aldrig skillnad. Jag har ingen självklar plats med dem i soffan, de ska sitta bredvid deras pappa och kolla roliga klipp vid datorn på högsta volym när jag försöker se tv. Mannen har bett mig en gång att flytta efter när ett av hans barn bara stod och stirrade när jag satt på "hans plats". Varje vecka de inte är hos oss törs han inte göra saker tillsammans med min dotter eller vår gemensamma för bonusarna har i princip krävt att vi inte får ha roligt utan dem fastän de har roligt hos sin mamma med annat. Så livet står stilla när de inte är här och vi känns inte heller då som en familj. Bonusarna styr och ställer och de är såklart inte deras fel, de är föräldrarnas! Men varje gång jag försöker sätta lite regler när jag är less på att plocka bort efter hans 14åring som bara släpper allt han håller i händerna eller säger åt dem att sluta bara elaka med systern så lägger sig sambon i och tar parti. Inte nog med det så har vi även exet som verkar tro att hon fortfarande är med i familjen och ska veta allt vi gör på veckorna... har försökt att prata med min man såååååå många gånger men det slutar alltid med att han säger "så är det inte" "det är inte sant". Vad gör man?!

Grejen är att "bortskämda" barn böir framgångsrika.

Och hur är du kapabel till att veta allt om TS och hennes familj och deras problem? Vad hon än skriver och svarar dig så ska du mer eller mindre förminska hennes problem och lägga skulden på henne och hennes dotter. Du rationaliserar bort allt hon säger med dina förnumstiga och hemmasnickrade teorier, eller teorier är ju fel ord för du VET ju tydligen hur allt är. Oavsett hur TS försöker förklara för dig. 

Hur vet du att bonusarna inte mobbar hennes dotter, att det inte alls är som du skriver enbart "syskon och familjekänsla?" Och du VET att bonusarna inte är grunden till samtliga problem. Hur kan du veta det? Har du varit där, känner du dem? Och i och med att du VET det så kallar du TS för orättvis och oschysst. 

Det är du som är orättvis och oschysst i dina inlägg och svar till TS. 

Du menar: Han vill gå dit när han har det besvärligt, inte när hans egna problem går ut över dig. Egoist!

Grejen är att "bortskämda" barn böir framgångsrika. Allt annat är bara önsketänkande.

Jag har sedan 4 år tillbaks bott tillsammans med min man och hans två barn. Vi har ett barn gemensamt och jag har ett sedan förut. Dessa två barn bor med oss jämt. Hans barn bor vv. Varje vecka de kommer så är allt så annorlunda. Jag tycker verkligen mycket om dessa barn och gör verkligen allt jag kan för att de ska ha de bra. Gör aldrig skillnad för jag har själv vuxit upp i en styvfamilj och blivit särbehandlad. Påpekat detta många gånger för min sambo också. Problemet är att när hans barn är här så har jag ingen självklar plats. Hans barn är typiskt sånna "separationscurlade" barn där allt mer eller mindre är en kompensation för att deras föräldrar inte lever tillsammans. Min man säger ja till allt, de gör aldrig fel och de får allt de pekar på. De styr och ställer och har inga regler och är dessutom elaka mot framförallt min dotter sedan tidigare. De gnäller och klagar på henne konstant, allt hon gör är fel och de "skvallrar" om allt hon gör och säger. Till min man. Som bekräftar dem. Har tagit upp det så många gånger att det inte känns ok men det blir aldrig skillnad. Jag har ingen självklar plats med dem i soffan, de ska sitta bredvid deras pappa och kolla roliga klipp vid datorn på högsta volym när jag försöker se tv. Mannen har bett mig en gång att flytta efter när ett av hans barn bara stod och stirrade när jag satt på "hans plats". Varje vecka de inte är hos oss törs han inte göra saker tillsammans med min dotter eller vår gemensamma för bonusarna har i princip krävt att vi inte får ha roligt utan dem fastän de har roligt hos sin mamma med annat. Så livet står stilla när de inte är här och vi känns inte heller då som en familj. Bonusarna styr och ställer och de är såklart inte deras fel, de är föräldrarnas! Men varje gång jag försöker sätta lite regler när jag är less på att plocka bort efter hans 14åring som bara släpper allt han håller i händerna eller säger åt dem att sluta bara elaka med systern så lägger sig sambon i och tar parti. Inte nog med det så har vi även exet som verkar tro att hon fortfarande är med i familjen och ska veta allt vi gör på veckorna... har försökt att prata med min man såååååå många gånger men det slutar alltid med att han säger "så är det inte" "det är inte sant". Vad gör man?!