Anonym (Bonusmamman)

Äldre 10 Feb 11:36

67 svar

Känns inte som en familj.. är så svårt att vara bonusfamilj...

Jag har sedan 4 år tillbaks bott tillsammans med min man och hans två barn. Vi har ett barn gemensamt och jag har ett sedan förut. Dessa två barn bor med oss jämt. Hans barn bor vv. Varje vecka de kommer så är allt så annorlunda. Jag tycker verkligen mycket om dessa barn och gör verkligen allt jag kan för att de ska ha de bra. Gör aldrig skillnad för jag har själv vuxit upp i en styvfamilj och blivit särbehandlad. Påpekat detta många gånger för min sambo också. Problemet är att när hans barn är här så har jag ingen självklar plats. Hans barn är typiskt sånna "separationscurlade" barn där allt mer eller mindre är en kompensation för att deras föräldrar inte lever tillsammans. Min man säger ja till allt, de gör aldrig fel och de får allt de pekar på. De styr och ställer och har inga regler och är dessutom elaka mot framförallt min dotter sedan tidigare. De gnäller och klagar på henne konstant, allt hon gör är fel och de "skvallrar" om allt hon gör och säger. Till min man. Som bekräftar dem. Har tagit upp det så många gånger att det inte känns ok men det blir aldrig skillnad. Jag har ingen självklar plats med dem i soffan, de ska sitta bredvid deras pappa och kolla roliga klipp vid datorn på högsta volym när jag försöker se tv. Mannen har bett mig en gång att flytta efter när ett av hans barn bara stod och stirrade när jag satt på "hans plats". Varje vecka de inte är hos oss törs han inte göra saker tillsammans med min dotter eller vår gemensamma för bonusarna har i princip krävt att vi inte får ha roligt utan dem fastän de har roligt hos sin mamma med annat. Så livet står stilla när de inte är här och vi känns inte heller då som en familj. Bonusarna styr och ställer och de är såklart inte deras fel, de är föräldrarnas! Men varje gång jag försöker sätta lite regler när jag är less på att plocka bort efter hans 14åring som bara släpper allt han håller i händerna eller säger åt dem att sluta bara elaka med systern så lägger sig sambon i och tar parti. Inte nog med det så har vi även exet som verkar tro att hon fortfarande är med i familjen och ska veta allt vi gör på veckorna... har försökt att prata med min man såååååå många gånger men det slutar alltid med att han säger "så är det inte" "det är inte sant". Vad gör man?!

Anonym (1)

Äldre 10 Feb 12:10

#1

Ni ska gå i parrådgivning. Mot era barn ska ni vara en enad front.

Påven Johanna II

Äldre 10 Feb 12:13

#2

Men är det så konstigt om hans ungar vill sitta nära honom i soffan när de kommer hem? Vill inte dina sitta med dig någon gång? Det kan väl inte vara hela världen att du får sitta någon annanstans när de är sugna på att hänga med pappa?

Elakheterna mot din dotter måste förstås stävjas, och ett sätt att göra det på är att försöka förstå vad det kan handla om. Kanske svartsjuka? Din dotter lever ju mer med deras pappa än vad de gör.

Hur känner din man när hans barn inte är hos er då? Han måste ju hantera att dina barn alltid är hos er? Han är kanske obekväm han också? Känns olustigt? Lite som om han är en främling i sitt eget hem kanske, i underläge - där går du och dina ungar och är ett team liksom. Men dina barn har kanske lättare också att bjussa på att du och sambon får sitta bredvid varandra i soffan eftersom de är hos er hela tiden och förmodligen har tillgång till ensamtid med dig utan att du ens tänker över att det är så det är.

Påven Johanna II

Äldre 10 Feb 12:14

#3

Ditt barn sedan tidigare, skulle det stå. Det andra är ju gemensamt.

Anonym (Bonusmamman) Trådstartaren

Äldre 10 Feb 12:51

#4

Påven Johanna II skrev 2017-02-10 12:13:18 följande:

Men är det så konstigt om hans ungar vill sitta nära honom i soffan när de kommer hem? Vill inte dina sitta med dig någon gång? Det kan väl inte vara hela världen att du får sitta någon annanstans när de är sugna på att hänga med pappa?

Elakheterna mot din dotter måste förstås stävjas, och ett sätt att göra det på är att försöka förstå vad det kan handla om. Kanske svartsjuka? Din dotter lever ju mer med deras pappa än vad de gör.

Hur känner din man när hans barn inte är hos er då? Han måste ju hantera att dina barn alltid är hos er? Han är kanske obekväm han också? Känns olustigt? Lite som om han är en främling i sitt eget hem kanske, i underläge - där går du och dina ungar och är ett team liksom. Men dina barn har kanske lättare också att bjussa på att du och sambon får sitta bredvid varandra i soffan eftersom de är hos er hela tiden och förmodligen har tillgång till ensamtid med dig utan att du ens tänker över att det är så det är.

Nej alltså det var inte bredvid pappan jag satt. Självklart får de sitta bredvid honom! Detta var i divanen, jag satt där och mannen bad mig flytta på mig för att hans barn tycker de är "hans" plats. Jag uppmuntrar dem hela tiden till att vara med varandra för jag själv skulle inte kunna föreställa mig hur de känns att inte få ha sina barn jämt.. men det behöver inte gå till överdrift. Barnen behöver fortfarande rutiner och regler. Inte möjligheten att få köra över de vuxna och själva sätta förutsättningarna. Barn är varken mogna eller fullt kapabla till att bära det ansvaret. De kan gott välja en annan plats i soffan för vi har köpt ny stor soffa så alla ska få plats. Men ändå får inte jag plats. Förstår du?

Ja, mycket möjligt att det handlar om svartsjuka. Jag har pratat med framförallt den äldsta flera gånger och frågat honom om de är därför han är så arg emot henne och försäkrat honom om att hans pappa älskar honom för att han är hans barn men att min dotter måste också få bo här utan att vi ska vara elaka med henne. Hon bär ju inte ansvaret för situationen, att hon är mer här är dem. Inte hennes fel. Han svarar då att han inte är svartsjuk men att hon bara är så jobbig. Och när jag sa det till sambon sa han att min dotter är ju faktiskt "ganska på"..

Jag försöker alltid att vi allihop ska vara ett team. Jag uppmuntrar honom till att berätta för mig om han tycker det är jobbigt och såklart säger mannen att han önskar att han fick ha sina barn här jämt också. Men vi båda är eniga över att det är något som inte barnen ska drabbas av. Dom är ju oskyldiga till det! Jag gör som sagt ingen skillnad, vi hittar snarare på mer saker när hans barn är här än när dom inte är det men för den sakens skull behöver jag inte ösas över med dåligt samvete för att jag väljer att åka iväg med min dotter själv på badhuset när inte alla barn är med. Likväl som jag inte ger honom dåligt samvete när han lägger all sin energi på sina barn när dom är här. Jag är den som drar tyngsta lasset med det praktiska jämt och försöker underlätta för honom att få tid med barnen. Men det ska ju vara ett givande och tagande som en familj och inte ett sätt att skapa utanförskap och en markering om att det är mina barn och din ungjävel. Typ.

Anonym (Bonusmamman) Trådstartaren

Äldre 10 Feb 12:52

#5

Anonym (1) skrev 2017-02-10 12:10:17 följande:

Ni ska gå i parrådgivning. Mot era barn ska ni vara en enad front.

Vi har gått på familjerådgivning men satt mest och pratade om hur elak hans ex är och hur det försvårar ytterligare. För just då var det HEMSKT. Jag fick inte ens tilltala hennes barn.

Påven Johanna II

Äldre 10 Feb 13:06

#6

Anonym (Bonusmamman) skrev 2017-02-10 12:51:38 följande:

Nej alltså det var inte bredvid pappan jag satt. Självklart får de sitta bredvid honom! Detta var i divanen, jag satt där och mannen bad mig flytta på mig för att hans barn tycker de är "hans" plats. Jag uppmuntrar dem hela tiden till att vara med varandra för jag själv skulle inte kunna föreställa mig hur de känns att inte få ha sina barn jämt.. men det behöver inte gå till överdrift. Barnen behöver fortfarande rutiner och regler. Inte möjligheten att få köra över de vuxna och själva sätta förutsättningarna. Barn är varken mogna eller fullt kapabla till att bära det ansvaret. De kan gott välja en annan plats i soffan för vi har köpt ny stor soffa så alla ska få plats. Men ändå får inte jag plats. Förstår du?

Ja, mycket möjligt att det handlar om svartsjuka. Jag har pratat med framförallt den äldsta flera gånger och frågat honom om de är därför han är så arg emot henne och försäkrat honom om att hans pappa älskar honom för att han är hans barn men att min dotter måste också få bo här utan att vi ska vara elaka med henne. Hon bär ju inte ansvaret för situationen, att hon är mer här är dem. Inte hennes fel. Han svarar då att han inte är svartsjuk men att hon bara är så jobbig. Och när jag sa det till sambon sa han att min dotter är ju faktiskt "ganska på"..

Jag försöker alltid att vi allihop ska vara ett team. Jag uppmuntrar honom till att berätta för mig om han tycker det är jobbigt och såklart säger mannen att han önskar att han fick ha sina barn här jämt också. Men vi båda är eniga över att det är något som inte barnen ska drabbas av. Dom är ju oskyldiga till det! Jag gör som sagt ingen skillnad, vi hittar snarare på mer saker när hans barn är här än när dom inte är det men för den sakens skull behöver jag inte ösas över med dåligt samvete för att jag väljer att åka iväg med min dotter själv på badhuset när inte alla barn är med. Likväl som jag inte ger honom dåligt samvete när han lägger all sin energi på sina barn när dom är här. Jag är den som drar tyngsta lasset med det praktiska jämt och försöker underlätta för honom att få tid med barnen. Men det ska ju vara ett givande och tagande som en familj och inte ett sätt att skapa utanförskap och en markering om att det är mina barn och din ungjävel. Typ.

Nej, jag förstår inte. Det handlade inte, som du skrev, att de ska sitta bredvid sin pappa i er stora nya soffa utan om att pappan har en särskild plats i samma soffa och där ville du sitta men fick flytta på dig? Soffan är stor men alla vill sitta på exakt samma divanplats?

Mindre barn (eller för all del andras barn) är jobbiga för större barn, särskilt i vissa perioder och när de större håller på eller har blivit tonåringar. Då får man säga till den som är jobbig att vara mindre jobbig och den som är less på den som är jobbig att ha lite större tolerans. Man får ställa åldersadekvata krav. Om din dotter är på, så får du prata med henne (hur gammal är hon?) att hon måste var av också, det blir hemskt märkligt om du samtalar med 14-åringen (han är 14?) och försäkrar honom om hans pappas kärlek, han tycker med stor sannolikhet att det är larviga och besvärande samtal och det kommer i sin tur medföra att han retar sig ännu mer på din dotter eftersom allt du säger om saken antingen kommer att låta fjantigt eller som en anklagelse.

Varför ska ni alla vara ett team? Ni har ju inte hittat fram till relationer som bär för någon teamkänsla. Du skriver själva att det inte känns som en familj. Ta det på allvar och se relationsbyggandet som en början på något som kanske blir en familj men som - om det inte blir det - kanske blir en utmärkt samling människor som lever tillsammans på ett tillfredsställande sätt.

Hur ger han dig dåligt samvete? Och är du säker på att du inte gör detsamma? Du verkar i den här tråden så pass störd över saker och tings tillstånd att det är ganska lätt att föreställa sig att du förmodligen faktiskt skickar ut en hel del sådana stämningar. Men självklart ska du gå på badhuset med din dotter, man ska unna varandra och barnen tid tillsammans med sina föräldrar.

Hur länge har ni bott ihop?

Anonym (1)

Äldre 10 Feb 13:12

#7

Anonym (Bonusmamman) skrev 2017-02-10 12:52:59 följande:

Vi har gått på familjerådgivning men satt mest och pratade om hur elak hans ex är och hur det försvårar ytterligare. För just då var det HEMSKT. Jag fick inte ens tilltala hennes barn.

Då är det dags att gå igen, då var ju problemet ett annat.

Anonym (Bonusmamman) Trådstartaren

Äldre 10 Feb 13:30

#8

Påven Johanna II skrev 2017-02-10 13:06:28 följande:

Nej, jag förstår inte. Det handlade inte, som du skrev, att de ska sitta bredvid sin pappa i er stora nya soffa utan om att pappan har en särskild plats i samma soffa och där ville du sitta men fick flytta på dig? Soffan är stor men alla vill sitta på exakt samma divanplats?

Mindre barn (eller för all del andras barn) är jobbiga för större barn, särskilt i vissa perioder och när de större håller på eller har blivit tonåringar. Då får man säga till den som är jobbig att vara mindre jobbig och den som är less på den som är jobbig att ha lite större tolerans. Man får ställa åldersadekvata krav. Om din dotter är på, så får du prata med henne (hur gammal är hon?) att hon måste var av också, det blir hemskt märkligt om du samtalar med 14-åringen (han är 14?) och försäkrar honom om hans pappas kärlek, han tycker med stor sannolikhet att det är larviga och besvärande samtal och det kommer i sin tur medföra att han retar sig ännu mer på din dotter eftersom allt du säger om saken antingen kommer att låta fjantigt eller som en anklagelse.

Varför ska ni alla vara ett team? Ni har ju inte hittat fram till relationer som bär för någon teamkänsla. Du skriver själva att det inte känns som en familj. Ta det på allvar och se relationsbyggandet som en början på något som kanske blir en familj men som - om det inte blir det - kanske blir en utmärkt samling människor som lever tillsammans på ett tillfredsställande sätt.

Hur ger han dig dåligt samvete? Och är du säker på att du inte gör detsamma? Du verkar i den här tråden så pass störd över saker och tings tillstånd att det är ganska lätt att föreställa sig att du förmodligen faktiskt skickar ut en hel del sådana stämningar. Men självklart ska du gå på badhuset med din dotter, man ska unna varandra och barnen tid tillsammans med sina föräldrar.

Hur länge har ni bott ihop?

Vi har inga bestämda platser i soffan. Pappan och jag satt ensamma i soffan och såg tv. Jag satt i divanen han satt längre bort. Mellan oss fanns de gott om plats. Bonusbarnet kommer ur från sitt rum och ställer sig och tittar på mig varpå pappan ber mig flytta till en annan plats i soffan så bonusen kan sitta i divanen som han ville. Tycker inte det är ok. Skulle aldrig göra detsamma om det gällde min dotter gentemot min man. Man sätter sig där det finns plats om man vill umgås och se tv. En förutsättning för det är INTE att en vuxen ska flytta sig så barnet får som den vill.

Ja såklart försöker vi göra så att vi säger åt min dotter om hon brusar upp och blir för "livlig " i en lek eftersom det är det han stör sig på. Samtidigt som vi ber bonusen att gå undan istället för att hacka på henne när det inte finns något att hacka på. Det är också så att allt hon gör och säger är fel, till exempel kom han häromdagen och sa till mig att ***** klia sig i huvudet hon kanske har löss då får hon inte vara runt mig. Hon hade inte löss. Men de faktum att jag sedan kände mig tvungen att luskamma henne på grund av det påståendet kändes efteråt förnedrande för hennes skull! Jag kommer också på mig själv med att skälla lite extra på henne ibland för att det förväntas av mig när bonusarna står och suckar och tittar på henne när hon "gör något fel". Blir så dumt allt. Känner mig maktlös och dålig och allt möjligt. Får inte heller något stöd av sambon i det. En gång satt bonusarna och skrattade åt henne för att en släkting till dem skrivit hennes namn fel på en bröllopsinbjudan. "Hahaha dom vet inte ens vad du heter".

Det är ju det jag efterfrågar i denna tråd. Hur GÖR man får att få det till att fungera? Hur blir man ett team? Vill så gärna vara en enad front mot barnen och att vi alla ska trivas och må bra. Klart jag kanske tar det till överdrift ibland och försöker för mycket men situationen nu är hemsk. Jag funderar på att separera för det känns som att det är det bonusarna vill.

Det är bonusarna som ger mig dåligt samvete. Dom säger att vi inte får göra saker utan dem för att det är orättvist. Och att deras mamma har sagt att då tycker deras pappa mer om oss än dem. Sedan brukar sambon säga att vi inte har råd att hitta på något både när vi är allihop och när vi inte är det och att då får vi prioritera när vi är allihop. Såklart att vi får rätta oss efter plånboken och att alla ska få kunna följa med på aktiviteter men i kombination med vad bonusarna säger och det sambon säger blir det bara så orättvist på något vis. Därför får jag dåligt samvete mot min dotter.

Jag anser inte att jag är grunden till problemet. Jag brukar oftast erkänna när jag gör fel men jag vände mig hit för att få andras input i situationen. Det är svårt att i ett stycke förklara alla olika scenarion men jag VET att det inte är jag som driver fram detta. Jag gör så gott jag kan men jobbar med bakbundna händer.

4 år har vi bott ihop.

Anonym (Bonusmamman) Trådstartaren

Äldre 10 Feb 13:31

#9

Anonym (1) skrev 2017-02-10 13:12:36 följande:

Då är det dags att gå igen, då var ju problemet ett annat.

Jo men sambon tycker bara att man går dit när man har RIKTIGA problem.

Anonym (Bonusmamman) Trådstartaren

Äldre 10 Feb 13:36

#10

Min dotter är 10

Påven Johanna II skrev 2017-02-10 13:06:28 följande:

Mindre barn (eller för all del andras barn) är jobbiga för större barn, särskilt i vissa perioder och när de större håller på eller har blivit tonåringar. Då får man säga till den som är jobbig att vara mindre jobbig och den som är less på den som är jobbig att ha lite större tolerans. Man får ställa åldersadekvata krav. Om din dotter är på, så får du prata med henne (hur gammal är hon?) ?

Min dotter är 10 år. Han är 14. Mittenbonus är 11 och vårt gemensamma är 3.

Känns inte som en familj.. är så svårt att vara bonusfamilj...

INNEHÅLL